The Daily Audio Bible

David och Saul i grottan

24 David drog upp därifrån och höll till bland En-Gedis^[a] bergfästen. ^2 (A) När Saul kom tillbaka från filisteerna berättade man för honom att David var i En-Gedis öken. ^3 (B) Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. ^4 (C) När han kom till fårfållorna vid vägen fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov.

Men David och hans män satt längst inne i grottan. ^5 (D) Davids män sade till honom: ”Detta är nu dagen som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, och du kan göra vad du vill med honom.” Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel^[b]. ⁶ Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. ^7 (E) Han sade till sina män: ”Aldrig inför Herren att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde^[c], att räcka ut min hand mot honom! Han är ju Herrens smorde.” ⁸ David höll tillbaka sina män med stränga ord och lät dem inte överfalla Saul.

Och Saul reste sig och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. ⁹ Då reste sig också David och kom ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre och kung!” När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. ¹⁰ Han sade till Saul: ”Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? ¹¹ Nu har du sett med egna ögon hur Herren i dag gav dig i min hand i grottan, men jag skonade dig när man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag ska inte räcka ut handen mot min herre, för han är Herrens smorde. ¹² Se här, min fader, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av din mantelflik och inte dödade dig kan du se och förstå att jag inte har något ont eller brottsligt i sinnet^[d] och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. ^13 (F) Herren ska döma mellan mig och dig, och Herren ska hämnas mig på dig, men min hand ska inte röra dig. ¹⁴ Det är som det gamla ordspråket säger: Från de onda kommer det onda. Min hand ska inte röra dig.

^15 (G) Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund,^[e] en enda loppa! ^16 (H) Herren ska vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se och driva min sak och döma mig fri från din hand.”

^17 (I) När David hade sagt detta sade Saul: ”Är det din röst, min son David?” Och Saul brast i gråt ¹⁸ och sade till David: ”Du är mer rättfärdig än jag^[f], för du har gjort gott mot mig trots att jag gjort ont mot dig. ^19 (J) Du har i dag visat din godhet mot mig och inte dödat mig när Herren överlämnade mig i din hand. ²⁰ När man möter sin fiende, brukar man då låta honom gå sin väg i frid? Må Herren löna dig med gott för det du gjort mot mig i dag. ^21 (K) Nu vet jag säkert att du ska bli kung och att Israels kungadöme ska förbli i din hand. ²² Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande^[g] och inte utplånar mitt namn ur min fars hus.”

²³ Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.

Samuels död

25 ^(L) Samuel dog, och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.

David och Abigail

David bröt upp och drog ner till Parans öken. ^2 (M) I Maon fanns det en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel^[h]. Mannen var mycket rik, han ägde tretusen får och ettusen getter, och nu höll han på att klippa sina får i Karmel. ³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.^[i] Hon var klok och vacker, han var hård och ond i det han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, ⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: ”Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn ⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. ⁷ Jag har hört att du har fårklippning^[j] på gång. Nu är det så att dina herdar har varit hos oss utan att vi gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela tiden de har varit i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så berättar de det själva för dig. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit på en glädjedag, så ge gärna vad du har till hands till dina tjänare och din son David.”

⁹ När Davids män kom dit sade de allt detta till Nabal i Davids namn. Sedan väntade de. ¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: ”Vem är David, vem är Ishais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. ¹¹ Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten^[k] och mitt kött som jag slaktat för mina fårklippare, och ge till män som jag inte vet varifrån de är?”

¹² Då vände Davids män och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. ¹³ Och David sade till sina män: ”Spänn på er svärden!” Var och en spände på sig sitt svärd, och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David upp, medan tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: ”Se, David sände hit budbärare från öknen och lät hälsa vår herre, men han snäste av dem. ¹⁵ Men dessa män har varit väldigt goda mot oss. Vi led aldrig någon orätt och inget kom bort för oss under hela tiden vi drog omkring med dem där ute på marken. ¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela tiden vi var med dem och vaktade hjorden. ¹⁷ Tänk nu och se vad du kan göra, för olyckan hänger över vår herre och hela hans hus. Han är ju så ond att ingen kan prata med honom.”

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två läglar vin, fem tillredda får, fem seamått rostade ax^[l], etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade det på åsnor. ¹⁹ Hon sade till sina tjänare: ”Gå före mig, så kommer jag efter er.” Men hon berättade inget för sin man.

²⁰ När hon nu red på sin åsna och var på väg ner i en bergsravin, då kom David och hans män ner mot henne så att hon mötte dem. ^21 (N) David hade sagt: ”Det var meningslöst att jag skyddade allt han har där i öknen så att inget försvann av allt han äger. Han har lönat gott med ont. ²² Må Gud straffa Davids fiender^[m] både nu och i framtiden: Jag tänker inte låta en enda man^[n] av alla dem som är hans leva till morgonen.”

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. ²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: ”Det är jag, min herre, som bär skulden. Men låt din tjänarinna få tala till dig, och lyssna till din tjänarinnas ord. ²⁵ Herre, bry dig inte om denne onde Nabal, för han är som hans namn betyder. Dåre heter han, och dårskap är han full av. Men jag, din tjänarinna, såg inte männen som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant Herren lever och så sant du själv lever: Herren har hindrat dig från att dra på dig blodskuld och ta rätten i egna händer. Må nu dina fiender och de som söker min herres olycka bli som Nabal. ^27 (O) Och låt nu denna välsignelsegåva som din tjänarinna har med till min herre ges åt männen som följer min herre. ²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. För Herren ska sannerligen bygga åt min herre ett hus som består, eftersom min herre utkämpar Herrens krig, och inget ont ska finnas hos dig under hela ditt liv. ^29 (P) Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, ska min herres liv vara inknutet i livets knyte^[o] hos Herren din Gud. Men dina fienders liv ska han lägga i sin slunga och slunga bort. ³⁰ När Herren gör för min herre allt det goda som han sagt om dig och sätter dig till furste över Israel, ³¹ ska det här inte bli en stötesten för dig eller till samvetskval för min herre, att min herre spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. När Herren gör gott mot min herre, tänk då på din tjänarinna.”

³² Då sade David till Abigail: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som i dag sände dig för att möta mig! ³³ Välsignad är din klokhet och välsignad är du själv som i dag har hindrat mig från att dra på mig blodskuld och ta rätten i egna händer! ³⁴ Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig illa: Hade du inte skyndat mig till mötes, skulle i gryningen inte en man ha funnits kvar av Nabals hus.” ^35 (Q) Sedan tog David emot vad hon hade fört med sig till honom, och han sade till henne: ”Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och gör som du vill.”

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, hade han ställt till med en fest i sitt hus och festade som en kung. Nabals hjärta var glatt och han var kraftigt berusad. Därför sade hon inget alls, stort eller smått, till honom förrän på morgonen när det ljusnade. ³⁷ Men när det blev morgon och ruset hade gått ur Nabal, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom, och han blev som sten. ³⁸ Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: ”Välsignad är Herren, som har försvarat min sak mot Nabal som skymfade mig och bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska drabba hans eget huvud!” Och David sände bud till Abigail och hälsade att han gärna ville få henne till hustru. ⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel sade de till henne: ”David har sänt oss till dig för att få dig som sin hustru.” ⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: ”Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare.” ⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, och båda var nu hans hustrur. ^44 (R) Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Laishs son, från Gallim.

Jesu enhet med Fadern

²² Nu kom tempelinvigningens högtid^[a] i Jerusalem. Det var vinter, ^23 (A) och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall^[b] i templet. ^24 (B) Då omringade judarna honom och frågade: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" ^25 (C) Jesus svarade: "Jag har sagt det till er, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Fars namn vittnar om mig. ^26 (D) Men ni tror inte, för ni hör inte till mina får. ²⁷ Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. ^28 (E) Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. ²⁹ Min Far som gett mig dem^[c] är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. ^30 (F) Jag och Fadern är ett."

^31 (G) Än en gång tog judarna upp stenar för att stena honom. ³² Jesus sade till dem: "Jag har visat er många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?" ^33 (H) Judarna svarade: "Det är inte för någon god gärning vi tänker stena dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa."

³⁴ Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag^[d]: Jag har sagt att ni är gudar? ^35 (I) Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte upphävas – ³⁶ hur kan ni då säga till mig som Fadern har helgat och sänt till världen att jag hädar, därför att jag sagt: Jag är Guds Son? ³⁷ Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. ^38 (J) Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern." ^39 (K) De försökte gripa honom igen, men han drog sig undan deras grepp.

^40 (L) Sedan gick han tillbaka till stället på andra sidan Jordan där Johannes hade varit den första tiden när han döpte. Där stannade han. ⁴¹ Många kom till honom, och de sade: "Även om inte Johannes gjorde något tecken, var allt han sade om Jesus sant." ⁴² Och många kom där till tro på honom.

Lovsång för räddning ur dödsfara