Bible in 90 Days
Förbundet mellan Gud och Abram
17 När Abram var nittionio år gammal visade sig Gud för honom och sa till honom: Jag är den Allsmäktige. Lyd mig och lev så som jag önskar.
2-4 Jag ska upprätta ett kontrakt mellan oss som garanterar att du ska bli ett mäktigt folk. Faktum är att du inte bara ska bli en far för ett folk utan för många folk! Abram föll ned med ansiktet mot jorden, när Gud talade till honom.
5 Dessutom ska jag ändra ditt namn, sa Gud till honom. Du heter inte längre Abram (Upphöjd far), utan Abraham (Far till många folk), för det är vad du kommer att bli.
6 Jag ska ge dig miljoner ättlingar, som ska bilda många folk! Det ska finnas kungar bland dina ättlingar!
7-8 Och detta avtal ska bestå mellan oss från generation till generation i all framtid, för det kommer att gälla mellan mig och dina ättlingar. Det är ett kontrakt som innebär att jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Jag ska ge hela Kanaans land till dig och till dem för alltid, och jag ska vara din Gud.
9-10 Gud fortsatte: Din del av kontraktet består i att följa dess villkor. Du själv och dina efterkommande har personligen ansvar för att varje manlig individ bland er blir omskuren.
11 Detta kommer att vara beviset på att du accepterar detta förbund.
12 Varje pojke ska omskäras på åttonde dagen efter sin födelse. Samma sak gäller alla slavar, både de som har fötts i ditt hushåll och de du har köpt. Detta ska gälla för all framtid och för alla dina efterkommande.
13 Alla måste omskäras! På kroppen kommer ni alltså att ha ett märke, som visar att ni är en del av mitt eviga förbund.
14 Den som vägrar att följa detta villkor kommer att avskiljas från folket, för han har brutit mitt kontrakt.
15 Sedan tillade Gud: Din fru Sarai ska inte längre heta Sarai, utan Sara (prinsessa),
16 och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne! Ja, jag ska välsigna henne rikligen och göra henne till mor för många folkslag! Och många kungar ska finnas bland dina efterkommande.
17 Då föll Abraham ner inför Herren samtidigt som han skrattade till och sa för sig själv: Skulle jag bli far? Jag som är 100 år gammal? Och ska Sara få barn när hon är nittio år?
18 Men till Gud sa han: Ja, Herre, välsigna Ismael!
19 Nej, svarade Gud, det var inte det jag sa. Sara ska få en son, och du ska kalla honom Isak (det betyder skratt), och jag ska ingå förbund med honom och hans ättlingar och det ska gälla i evighet.
20 Vad gäller Ismael så ska jag också välsigna honom precis som du bad mig göra, och jag ska se till att han förökar sig och blir ett stort folk, och tolv furstar ska finnas bland hans efterkommande.
21 Men mitt förbund gäller Isak, som ska födas åt dig och Sara nästa år vid den här tiden.
22 Där slutade samtalet, och Gud lämnade Abraham.
23 Senare samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla andra män, som var födda i hans familj eller köpta utifrån, och omskar dem precis som Gud hade sagt till honom.
24-27 Abraham var nittionio år gammal när detta inträffade, och Ismael var tretton. Båda blev omskurna på samma dag tillsammans med alla andra män och pojkar i hushållet, vare sig de var födda där eller köpta som slavar.
Abraham får ett viktigt besök
18 Herren visade sig ännu en gång för Abraham, medan denne bodde i eklunden vid Mamre. En varm sommareftermiddag när Abraham satt i tältöppningen
2 lade han plötsligt märke till tre män som kom emot honom. Han skyndade sig för att möta dem och välkomna dem.
3-4 Mina herrar, sa han. Gå inte längre. Stanna här och vila er i skuggan under träden, medan jag hämtar vatten för att tvätta era fötter
5 och en bit mat för att styrka er med. Stanna här ett tag innan ni fortsätter er resa.De svarade: Det låter bra. Gör som du har sagt.
6 Då sprang Abraham tillbaka till tältet och sa till Sara: Skynda dig att baka några brödkakor. Använd det bästa mjölet och se till att det räcker åt alla tre!
7 Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fet kalv och sa till en tjänare att skynda sig att slakta den.
8 Utan dröjsmål dukade han sedan fram ost och mjölk och den stekta kalven, och medan männen åt stod han bredvid dem under träden.
9 Var är din fru Sara? frågade de.I tältet, svarade Abraham.
10 Då sa Herren, för det var han: Nästa år ska jag ge dig och Sara en son! (Sara lyssnade i tältöppningen bakom honom.)
11 Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade för länge sedan passerat den ålder då hon fortfarande kunde få barn.
12 Därför skrattade Sara tyst för sig själv: Skulle en kvinna vid min ålder kunna få barn och det med en man så gammal som min?
13 Då frågade Gud Abraham: Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal att få barn?
14 Finns det något som är omöjligt för Gud? Nästa år ska jag komma igen och verkligen se till att Sara har en son, precis som jag har sagt till dig.
15 Men Sara vågade inte erkänna sitt misstag utan ljög och sa: Jag skrattade inte!Jo, det gjorde du visst! svarade Herren.
16 Sedan reste männen sig upp från måltiden och började gå mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.
17 Hur skulle jag kunna dölja min plan för dig Abraham? frågade Gud.
18 Du ska ju bli ett mäktigt folk och en källa till välsignelse för alla jordens folk.
19 Jag har utvalt dig för att leda din familj på rätt väg i lydnad för mig. När de gör vad som är rätt och riktigt kan jag ge dig vad jag lovat dig.
Abraham ber för Sodom
20 Och Herren fortsatte:
21 Jag har hört att folket i Sodom och Gomorra är mycket syndigt, och att allt de gör är vidrigt. Jag ska gå dit för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om inte ryktet är sant så får jag veta det.
22-23 De andra två gick därefter mot Sodom, medan Herren stannade kvar hos Abraham en stund. Då steg Abraham fram till honom och frågade: Kommer du ändå att döda både onda och goda utan urskillning?
24 Tänk om det finns femtio gudfruktiga människor i staden! Kommer du att förgöra den och inte rädda den för deras skull?
25 Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de gudfruktiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla gudfruktiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?
26 Gud svarade: Om det finns femtio gudfruktiga där, så ska jag rädda hela staden för deras skull.
27 Då talade Abraham igen: Eftersom jag redan har börjat tala till dig kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska.
28 Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem? Gud sa: Jag ska inte förgöra den om jag hittar fyrtiofem gudfruktiga.
29 Då gick Abraham ännu längre och sa: Tänk om det bara finns fyrtio? Gud svarade: Jag ska inte förgöra staden om det finns fyrtio rättfärdiga.
30 Bli inte arg på mig, bad Abraham utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio rättfärdiga där? Gud svarade: Jag ska inte göra det, om det finns trettio där.
31 Då sa Abraham: Eftersom jag har vågat tala till Gud, så kan jag lika gärna fortsätta. Tänk om det bara finns tjugo rättfärdiga? Gud svarade: Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.
32 Slutligen sa Abraham: Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: Tänk om det bara finns tio? Och Gud sa: För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.
33 När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham fortsatte han sin vandring, och Abraham återvände till sitt tält.
Gud räddar Lot
19 När de två änglarna samma kväll kom till staden Sodoms port, satt Lot där. Han såg dem och reste sig upp för att möta dem och välkomna dem.
2 Mina herrar, sa han. Kom till mitt hem och gästa oss över natten! Om ni önskar kan ni resa vidare redan tidigt i morgon.Nej tack, svarade de. Vi kan sova här ute på gatan.
3 Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd.
4 När de gjorde sig färdiga för att gå och lägga sig efter måltiden kom män, både yngre och äldre, från alla håll i staden och omringade huset.
5 De skrek till Lot: För ut de där männen till oss, så att vi kan våldta dem.
6 Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig.
7 Han tiggde och bad dem att inte göra något så ont.
8 Hör här, sa han. Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de står under mitt beskydd.
9 Flytta på dig, skrek de. Vem tror du att du är? Vi lät den här karln bosätta sig här, och nu försöker han tala om för oss vad vi ska göra! Vi kommer att behandla dig mycket värre än vad vi tänker göra med dessa båda andra. De gick fram till Lot och började bryta sönder dörren.
10 Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren
11 och förblindade tillfälligt Sodoms män, så att de inte kunde hitta dörren.
12 Vilka släktingar har du här i staden? frågade männen Lot. Försök att få ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar eller vad de än är.
13 Vi ska nämligen utplåna staden fullständigt. Stanken från den här platsen har nått himlen, och Gud har skickat oss hit för att förgöra den.
14 Då rusade Lot ut för att berätta detta för sina döttrars män: Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den! Men de unga männen bara tittade på honom, som om han hade förlorat förståndet.
15 Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: Skynda dig, sa de till Lot. Ta din fru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås när staden förstörs.
16 När Lot fortfarande tvekade, tog änglarna honom och hans fru och döttrar vid handen och förde dem i säkerhet utanför staden, för Herren var barmhärtig mot dem.
17 Fly för era liv, sa änglarna till honom. Och se er inte tillbaka. Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer ni att dö.
18-20 Nej, mina herrar, tiggde Lot, eftersom ni har varit så vänliga mot mig och räddat mitt liv, och eftersom ni har visat mig så stor barmhärtighet, så låt mig istället för att fly till bergen få fly till den där lilla staden därborta, för jag anar olyckor i bergen. Ser ni inte att den ligger nära och att den är liten? Låt mig få gå dit i stället. Ni ser väl hur liten den är! På så sätt kommer mitt liv att räddas.
21 Ängeln sa: Jag accepterar ditt förslag. Vi ska inte förstöra den lilla staden.
22 Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där. (Från och med den dagen har staden kallats Soar, som betyder liten stad.)
23 Solen var redan på väg upp, när Lot nådde fram till staden.
24 Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen över Sodom och Gomorra.
25 Han förstörde dem helt och hållet tillsammans med de andra städerna och byarna på slätten och utplånade allt liv, människor, växter och djur.
26 Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.
27 Samma morgon var Abraham uppe tidigt och skyndade sig ut till platsen där han hade stått inför Herren.
28 Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg rökpelare och flammor stiga upp från städerna som från en ugn.
29 Men Gud hade hört Abrahams bön och fört Lot i säkerhet och räddat honom ur den förödelse som kommit över städerna.
Lots döttrar
30 Efteråt lämnade Lot Soar, för han var rädd för folket där, och bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.
31 En dag sa den äldre flickan till sin syster: Det finns inte en enda man här i närheten som vår far skulle tillåta att vi gifter oss med, och snart är han själv alltför gammal för att få barn.
32 Kom, så ger vi honom mycket vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vår släkt inte dör ut.
33 Den kvällen såg de till att fadern blev drucken, och den äldre flickan gick in och låg med sin far. Men han var inte alls medveten om vad som hade hänt.
34 På morgonen sa hon till sin yngre syster: Jag låg med far i går kväll. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vår familj kan leva vidare.
35 Den kvällen fick de honom drucken igen och den yngre flickan gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han något.
36 På så sätt blev båda flickorna med barn genom fadern.
37 Den äldre dotterns son kallades Moab. Han blev stamfar till moabiterna.
38 Den yngres son hette Ben-Ammi. Han blev stamfar till ammoniterna.
Abraham ljuger för kung Abimelek
20 Abraham flyttade så småningom söderut till Negev och bosatte sig mellan Kades och Sur. Under en tid var han i staden Gerar,
2 och där lät han förstå att Sara var hans syster. Då sände kung Abimelek bud efter henne och såg till att hon blev förd till honom i palatset.
3 Men den natten kom Gud till honom i en dröm och sa: Du är dödens, för den kvinna du har tagit till dig är gift.
4 Men Abimelek hade inte legat med henne ännu, så han sa: Herre, vill du döda en oskyldig man?
5 Han påstod ju att hon var hans syster. Och hon själv sa: 'Ja, han är min bror.' Jag har inte haft den minsta tanke på att göra något ont eller något felaktigt.
6 Ja, jag vet det, svarade Herren. Det är därför som jag har hindrat dig från att synda emot mig, och därför lät jag dig inte röra henne.
7 Återlämna henne nu till hennes man. Han ska be för dig så att du får leva, för han är en profet. Men om du inte återlämnar henne till honom, är du och hela din familj dödsdömda.
8 Nästa morgon steg kungen upp tidigt och sammankallade snabbt ett möte för hela palatspersonalen. Han talade om för dem vad som hade hänt, och de blev allesammans mycket rädda.
9-10 Sedan kallade kungen på Abraham. Vad är det du har gjort med oss? frågade han. Och vad har jag gjort, för att du ska behandla mig på detta sätt och göra mig och mitt kungarike skyldiga till denna stora synd? Vem kunde tro detta om dig? Vad har fått dig att begå en sådan ond handling?
11-12 Abraham svarade: Jag räknade med att detta var en gudlös plats. Jag tänkte att ni säkert skulle vilja ha min hustru och att ni kunde döda mig för att få henne. Dessutom är hon faktiskt min syster, eller åtminstone halvsyster, för vi har samma far. Men jag är gift med henne.
13 När Gud skickade ut mig på den långa resan från mitt barndomshem, sa jag till henne: 'Var snäll och säg att du är min syster vart vi än kommer.'
14 Då tog kung Abimelek får och oxar och tjänare, både män och kvinnor, och gav till Abraham samtidigt som han återlämnade Sara.
15 Se dig omkring i mitt rike och välj själv var du vill bo, sa kungen till honom.
16 Sedan vände han sig till Sara: Se här, sa han, jag ger din 'bror' 1.000 silverstycken som ersättning för den personliga skada jag vållat och som betalning för de krav som ni kan ha mot mig. På så sätt har alla fått rättvisa.
17 Då bad Abraham till Gud att han skulle bota kungen och drottningen och de andra kvinnorna i familjen så att de skulle kunna få barn.
18 Gud hade nämligen slagit alla kvinnorna med ofruktsamhet, för att straffa Abimelek för att han tagit Abrahams fru till sig.
Isak föds
1-2 Sedan gjorde Gud vad han lovat. Sara blev med barn och gav på gamla dagar Abraham en son precis vid den tid som Gud hade sagt.
3 Abraham kallade honom Isak, som betyder skratt.
4-5 Åtta dagar efter födelsen, omskar Abraham honom, som Gud hade krävt. Abraham var 100 år gammal när detta hände.
6 Sara sa: Gud har låtit mig skratta av glädje! Alla som hör detta kommer att glädja sig med mig.
7 Och vem skulle ha drömt om att jag någonsin skulle få barn? Ändå har jag fött ett åt Abraham på gamla dagar!
Hagar och Ismael drivs ut i öknen
8 Tiden gick, och barnet växte och blev avvant. Detta firade Abraham med en fest.
9 Men när Sara såg att Ismael, Abrahams son med den egyptiska flickan Hagar, retade Isak,
10 vände hon sig till Abraham och sa: 'Gör dig av med slavflickan och hennes son. Han ska inte dela dina ägodelar med min son. Det går jag aldrig med på.
11 Detta gjorde Abraham mycket upprörd, för Ismael var ju också hans son.
12 Men Gud sa till Abraham: Var inte så bekymrad över detta med Ismael och hans mor. Gör som Sara säger, för det är genom Isak som mitt löfte kommer att uppfyllas.
13 Men av slavflickans sons barn ska jag också göra ett folk, därför att även han är din.
14 Abraham gick därför upp mycket tidigt följande morgon och gjorde i ordning mat för deras resa. Han band ett vattenkärl på Hagars axlar och skickade bort henne med sin son, och utan mål vandrade hon så ut i Beer-Sebas öken.
15 När vattnet tog slut lämnade hon barnet under en buske
16 och gick bort och satte sig en bit därifrån. Jag vill inte se honom dö, sa hon och brast ut i våldsam gråt.
17 Då hörde Gud även pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen till Hagar: Hagar, vad är det för fel? Var inte rädd, för Gud har hört pojkens rop där han ligger.
18 Gå och hämta pojken och trösta honom, för jag ska göra ett stort folk av hans ättlingar.
19 Sedan öppnade Gud hennes ögon och hon såg en brunn. Där fyllde hon vatten i kärlet och gav det till pojken så att han fick dricka.
20-21 Och Gud välsignade Ismael, som växte upp i Parans öken och blev tränad i bågskytte. Där skaffade hans mor honom också en hustru från Egypten.
En viktig källa
22 Vid den tiden kom kung Abimelek och befälhavaren för hans trupper, en man som hette Pikol, och sa till Abraham: Det är tydligt att Gud hjälper dig i allt vad du gör.
23 Lova mig med en ed vid Guds namn att du inte ska bedra mig eller min son eller min sonson, och att du ska vara vänligt inställd mot mitt land på samma sätt som jag har varit mot dig.
24 Abraham svarade: Det svär jag på!
25 Sedan klagade Abraham för kungen om en brunn, som kungens tjänare med våld hade tagit ifrån Abrahams tjänare.
26 Detta är första gången jag hör talas om det, sa kungen. Jag har ingen aning om vem som är ansvarig. Varför talade du inte om detta för mig förut?
27 Då gav Abraham kungen får och oxar som skulle offras som en bekräftelse på deras förbund.
28-29 Men när han tog sju lamm och ställde dem åt sidan, frågade kungen: Varför gör du så?
30 Abraham svarade: Det är en gåva till dig som en offentlig bekräftelse på att denna brunn tillhör mig.
31 Från den tiden kallas brunnen Beer-Seba (Edsbrunnen) eftersom det var den plats där de bekräftade sitt förbund.
32 Sedan reste kung Abimelek och Pikol, befälhavaren för hans armé, hem igen.
33 Abraham planterade ett tamariskträd bredvid brunnen och tillbad Herren där och kallade på den evige Guden som vittne till förbundet.
34 Därefter bodde Abraham i filisteernas land under en lång tid.
Gud prövar Abraham
22 En tid senare prövade Gud Abrahams tro och lydnad. Abraham! ropade Gud.Ja, Herre, svarade han.
2 Tag med dig din ende son, Isak, som du älskar så mycket, och gå till Moria land och offra honom där som ett brännoffer på det berg som jag ska visa dig!
3 Följande morgon steg Abraham upp tidigt, högg ved till elden på altaret, sadlade sin åsna, tog med sig sonen Isak och två unga tjänare och började gå mot den plats som Gud hade sagt till honom.
4 På resans tredje dag såg Abraham målet på avstånd.
5 Stanna här med åsnan, sa Abraham till de unga männen, så ska jag och pojken gå vidare och tillbe, och sedan kommer vi tillbaka.
6 Abraham lade veden till brännoffret på Isaks axlar, medan han själv bar kniven och flintan för att få eld. Tillsammans fortsatte de vidare.
7 Far, frågade Isak, vi har ved och vi har flinta att göra upp eld med, men var är lammet till offret?
8 Gud ska ordna det, min son, svarade Abraham, medan de gick vidare.
9 När de kom fram till platsen som Gud hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden.
10 Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
11 I det ögonblicket ropade Guds ängel från himlen: Abraham! Abraham!Ja, Herre! svarade han.
12 Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att Gud betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son.
13 Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son.
14 Abraham kallade platsen 'Herren utser
15 Sedan kallade Guds ängel än en gång på Abraham från himlen.
16 Jag, Herren, har svurit vid mig själv att eftersom du har varit lydig och inte ens undanhållit din älskade son från mig,
17 ska jag välsigna dig med så rikliga välsignelser att du inte kan räkna dem, och jag ska mångdubbla dina efterkommande till tusentals miljoner, lika omöjliga att räkna som stjärnorna ovanför dig på himlen och som sanden på havsstranden. Dina efterkommande kommer att besegra sina fiender
18 och bli en välsignelse för alla folk, och detta ska ske därför att du har varit lydig mot mig.
19 Sedan återvände de till tjänarna och reste tillbaka hem till Beer-Seba.
20-23 En tid därefter fick de ett meddelande om att Milka, Abrahams bror Nahors hustru, hade fått åtta söner. Den äldste hette Us. Sedan kom Bus, Kemuel (Arams far), Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel (Rebeckas far).
24 Nahor hade också fyra andra barn med sin bihustru Reuma, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
Abraham begraver Sara
1-2 När Sara var 127 år gammal, dog hon i Kanaans land. Där sörjde och grät Abraham över henne.
3 Därefter reste han sig från den döda och sa till Hets män:
4 Jag är gäst i ett främmande land och har inte någon plats att begrava min hustru på. Sälj ett stycke mark till mig för detta ändamål.
5-6 Männen svarade: Naturligtvis ska vi göra det, för du är en ärad Guds hövding ibland oss. Det är en förmån för oss att låta dig få välja ut den bästa av våra gravar, så att du kan begrava henne där.
7 Då böjde sig Abraham djupt inför dem och sa:
8 Eftersom ni ser på den här saken på det sättet, så var snälla och fråga Efron, Sohars son,
9 om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, det pris som ni kommer överens om, och på så sätt ska platsen alltid vara vår familjegrav.
10 Efron satt där bland alla de andra, och nu svarade han Abraham medan de hörde på och inför stadens alla invånare:
11 Abraham, hör på mig! Jag ska ge dig grottan och åkern utan någon betalning. I folkets närvaro ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din hustru.
12 Abraham bugade sig än en gång inför Hets män
13 och svarade Efron medan alla lyssnade: Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min hustru.
14-15 Landet är värt 400 silverstycken, sa Efron, men vad betyder väl en sådan summa vänner emellan? Gå du och begrav din hustru.
16 Då betalade Abraham det pris Efron hade föreslagit - 400 silverstycken, som man offentligt hade kommit överens om.
17-18 Detta är landet han köpte: Efrons åker i Makpela, nära Mamre, och grottan i änden på åkern, och alla träden på åkern. Detta blev hans egendom, genom den överenskommelse som träffades vid stadsporten i närvaro av Hets män.
19-20 Och Abraham begravde Sara i grottan vid åkern som kontraktsenligt hade överlåtits av Hets män till honom som begravningsplats.
Isak gifter sig med Rebecka
24 Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt.
2 En dag sa Abraham till sin förvaltare och äldste tjänare:
3 Svär vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte ska låta min son gifta sig med någon av de kananeiska flickorna på orten.
4 Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och försök att hitta en hustru åt honom där.
5 Men om jag inte kan hitta en flicka som vill ge sig av så långt bort hemifrån? frågade tjänaren. Ska jag då ta med Isak dit, så att han kan få bo bland sina släktingar?
6 Nej, det får du inte göra vad som än händer, varnade Abraham.
7 Herren, himlens Gud, sa till mig att lämna mitt land och mitt folk och lovade att ge mig och mina barn detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och han ska se till att du finner en flicka därifrån som kan bli min sonhustru.
8 Om du inte lyckas, så är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.
9 Tjänaren lovade då att följa Abrahams instruktioner.
10 Han tog med sig tio av Abrahams kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde och reste till den stad där Nahor bodde, i centrala Irak.
11 Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll, och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten.
12 Herre, min husbondes Gud, bad han, visa att du är trofast mot min husbonde Abraham och hjälp mig att fullfölja resans uppdrag.
13 Här står jag nu bredvid denna källa, och byns flickor kommer ut för att hämta vatten.
14 Detta är min begäran: Om jag ber en av dem om något att dricka och hon säger: 'Javisst, och jag ska vattna dina kameler också!' så låt det vara den som du har utsett till att bli Isaks hustru. På så sätt ska jag veta vem det är.
15-16 Medan han ännu talade till Herren om detta, kom en ung, vacker flicka som hette Rebecka med en vattenkruka på sin axel och fyllde den vid källan. Hennes far hette Betuel, son till Nahor och hans fru Milka.
17 Tjänaren sprang fram till henne och bad om något att dricka.
18 Javisst, sa hon och böjde snabbt ner kannan åt honom så att han kunde dricka.
19 Sedan sa hon: Jag ska vattna dina kameler också, tills de druckit så mycket de vill.
20 Hon tömde kannan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog.
21 Tjänaren sa inget mer, men betraktade henne noggrant för att se efter om hon utförde det han bett Gud om, och om hon var den han sökte.
22 När kamelerna hade slutat att dricka, tog han fram ett guldörhänge som vägde fem gram, och två tunga guldarmband.
23 Vems dotter är du? frågade han. Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?
24 Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nahor, svarade hon.
25 Ja, vi har gott om hö och mat åt kamelerna, och ett gästrum har vi också.
26 Mannen stod där en stund med huvudet böjt och bad till Herren:
27 Tack Herre, du som är min herre Abrahams Gud. Tack för att du är så trogen och sann mot honom att du har lett mig direkt till en familj som är släkt med min husbonde.
28 Flickan sprang hem för att berätta för sina närmaste vad som hänt.
29-30 När nu hennes bror Laban såg örhänget och armbanden på sin systers handleder och hörde berättelsen, sprang han ut till källan, där mannen fortfarande stod med sina kameler, och han sa till honom:
31 Kom och bo hos oss, min vän. Varför står du här utanför staden, när vi redan har rum i ordning åt dig och en plats iordningställd åt kamelerna?
32 Då följde mannen med Laban hem, och Laban gav honom halm för kamelerna att ligga på och mat åt dem och vatten åt kameldrivarna, så att de kunde tvätta sina fötter.
33 Sedan serverades kvällsmåltiden. Men den gamle mannen sa: Jag tänker inte äta förrän jag har berättat för er varför jag är här.Och Laban sa: Ja, naturligtvis. Berätta ditt ärende!
34 Jag är Abrahams tjänare, förklarade han.
35 Herren har gett min husbonde så många välsignelser att han är en stor man där han bor. Gud har gett honom fårhjordar och boskapshjordar, han är rik på silver och guld och har många slavar och kameler och åsnor.
36 När Sara, min husbondes hustru, var mycket gammal, födde hon en son åt min husbonde, och min husbonde har gett honom allt han äger.
37 Min husbonde har också fått mig att lova att inte låta Isak gifta sig med någon av ortens flickor.
38 Därför har jag fått order att bege mig till hans släktingar här i detta avlägsna land, till hans brors familj, för att hämta en flicka härifrån, som kan gifta sig med hans son. När jag frågade honom:
39 'Men om jag inte kan hitta en flicka som vill komma med mig?' svarade han:
40 'Hon kommer att vilja det, för min Herre, i vars gemenskap jag har vandrat, ska skicka sin ängel med dig och se till att ditt uppdrag kommer att bli framgångsrikt. Ja, leta rätt på en flicka bland mina släktingar, från min brors familj.
41 Du har lovat under ed att gå och fråga dem. Om de inte vill skicka någon, så är du befriad från ditt löfte.'
42 När jag i dag på eftermiddagen kom till brunnen, bad jag denna bön: 'Herre, min herre Abrahams Gud, om du planerar att göra mitt uppdrag framgångsrikt, får du leda mig på detta sätt:
43 Här står jag nu bredvid denna brunn. Jag tänker säga till en av flickorna som kommer hit för att hämta vatten: Var snäll och ge mig lite vatten att dricka
44 och hon ska svara: Javisst! Och jag ska vattna dina kameler också! Låt den flickan vara den som du har utvalt till att bli hustru åt min husbondes son!'
45 Innan jag hade slutat tala kom Rebecka med sin vattenkanna på axeln, och hon gick ner till brunnen och hämtade vatten och fyllde kannan. Jag sa till henne: 'Ge mig något att dricka!'
46 Snabbt lyfte hon ner kannan från axeln, så att jag kunde dricka, och sa till mig: 'Javisst, herre, och jag ska vattna kamelerna också!' Och det gjorde hon!
47 Då frågade jag henne: 'Vems familj kommer du ifrån?' Och hon sa till mig: 'Nahors. Min far heter Betuel, Nahors och hans fru Milkas son.' Då gav jag henne örhänget och armbanden.
48 Sedan böjde jag mitt huvud och tillbad och välsignade Herren, min herre Abrahams Gud, för att han hade lett mig rätt i mitt sökande efter en flicka från min husbondes brors familj.
49 Säg därför 'ja' eller 'nej' till mig. Vill ni, eller vill ni inte, vara goda mot min husbonde och göra vad som är rätt? När ni svarar mig, vet jag vad nästa steg ska bli, om jag ska gå i den ena eller den andra riktningen.
50 Då svarade Laban och Betuel: Herren har tydligen fört dig hit, så vad kan vi säga?
51 Ta henne och gå! Ja, låt henne bli hustru till din husbondes son, precis som Herren har sagt.
52 Vid detta svar föll Abrahams tjänare ner på sina knän inför Herren.
53 Sedan gav han Rebecka juveler, insatta i rent guld och silver, och underbara kläder, och han gav också många värdefulla presenter till hennes mor och bror.
54 De åt en kvällsmåltid, och tjänaren och männen som var med honom stannade där över natten. Men tidigt nästa morgon sa han: Låt mig resa tillbaka till min husbonde!
55 Men vi vill att Rebecka ska stanna här hos oss åtminstone tio dagar eller så! utropade hennes mor och bror. Sedan kan hon resa.
56 Men han bad: Hindra mig inte att resa. Herren har sett till att mitt uppdrag lyckats, och jag vill rapportera om detta till min husbonde.
57 Nåväl, sa de. Vi ska ropa på flickan och fråga henne vad hon tycker.
58 Då ropade de på Rebecka. Är du villig att resa med denne man? frågade de henne. Och hon svarade: Ja, det vill jag.
59 De sa då adjö till henne och skickade med den kvinna som hade varit hennes sköterska i barndomen,
60 och de välsignade Rebecka med denna välsignelse: Vår kära syster, må du bli mor till många miljoner! Måtte dina ättlingar vinna över alla sina fiender.
61 Rebecka och hennes tjänarinnor steg upp på kamelerna och följde med honom.
62 Under tiden hade Isak, vars hem låg i Negev, återvänt till Beer-Lahai-Roi.
63 När han en kväll tog en promenad över åkrarna försjunken i tankar, tittade han upp och såg kamelerna komma.
64 Rebecka lade märke till honom och steg snabbt ner.
65 Vem är denne man, som vandrar över åkrarna för att möta oss? frågade hon tjänaren. Han svarade: Det är min husbondes son. Då drog hon sin slöja över ansiktet.
66 Sedan berättade tjänaren hela historien för Isak.
67 Isak förde Rebecka till sin mors tält, och hon blev hans hustru. Han älskade henne och hon blev till stor tröst för honom, eftersom han förlorat sin mor.
Abraham dör
1-2 Abraham skaffade sig ytterligare en hustru. Hon hette Ketura och gav honom flera barn: Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua.
3 Joksans två söner hette Saba och Dedan. Dedans söner hette Assurim, Letusim och Leumim.
4 Midjans söner hette Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa.
5 Abraham skänkte allt han ägde till Isak.
6 Han gav emellertid gåvor även till sina bihustrurs söner och skickade dem österut bort från Isak.
7-8 Nöjd med livet dog Abraham vid en mogen ålder av 175 år,
9-10 och hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan vid Makpela, nära Mamre, på den åker som Abraham hade köpt från hetiten Efron, Sohars son. Där var Abrahams hustru Sara också begravd.
11 Efter Abrahams död blev Isak föremål för Guds välsignelser. Isak hade nu flyttat söderut till Beer-Lahai Roi i Negev.
12-15 Här följer en förteckning över Ismaels ättlingar i födelseordning. Ismael var son till Abraham och Hagar, Saras egyptiska tjänsteflicka: Nebajot, Kedar, Adbeel, Mibsam, Misma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
16 Dessa tolv söner blev hövdingar över tolv stammar, som bar deras namn.
17 Ismael dog slutligen, 137 år gammal, och förenade sig med sina förfäder.
18 Ismaels ättlingar spred sig över landet, från Havila till Sur, (som ligger nordöst om Egypten, på vägen mot Assyrien), och de låg ständigt i strid med varandra.
Jakob och Esau
19 Detta är berättelsen om Isaks barn:
20 Isak var fyrtio år gammal när han gifte sig med Rebecka, dotter till arameen Betuel från Paddan-Aram och syster till Laban.
21 Isak bad till Herren att han skulle ge Rebecka ett barn, för inte ens efter många års äktenskap hade han fått något barn. Till slut blev hon gravid,
22 och det verkade som om flera barn sparkade på varandra i hennes mage. Hon blev mycket bekymrad och frågade Herren vad som var meningen.
23 Herren svarade henne: Sönerna i din livmoder kommer att bli två rivaliserande folk. En kommer att bli starkare än den andre, och den äldre kommer att bli den yngres tjänare!
24 Och det stämde in, för hon fick tvillingar.
25 Den förste som föddes hade rödaktig hy och var så hårig, att man kunde tro att han hade en päls på sig. Han fick namnet Esau.
26 Sedan föddes den andre tvillingen med sin hand om Esaus häl! Därför kallade de honom Jakob (det betyder den som håller i hälen). Isak var sextio år gammal när tvillingarna föddes.
Esau säljer sin förstfödslorätt
27 Allt eftersom pojkarna växte upp blev Esau en skicklig jägare, medan Jakob mer var den stillsamma typen som trivdes hemma.
28 Esau var Isaks favorit, för han tyckte om köttet som Esau förde med sig hem efter jakterna, och Jakob var Rebeckas favorit.
29 En dag när Esau kom hem alldeles uttröttad från jakten höll Jakob på att koka soppa.
30 O, vad jag är hungrig! klagade Esau. Ge mig lite av den där röda soppan som du har! (Därför fick han öknamnet Edom som betyder röd.)
31 Det kan jag väl göra, om jag får byta den mot din förstfödslorätt! svarade Jakob.
32 Vad har en man för nytta av sin förstfödslorätt, om han dör av hunger? sa Esau.
33 Ja, lova då inför Gud att den är min! sa Jakob. Esau svor en ed och avstod därmed alla sina rättigheter som äldste son till sin yngre bror.
34 Sedan gav Jakob Esau bröd och linssoppa. Han åt och drack och fortsatte att syssla med sitt, likgiltig inför förlusten av de rättigheter han hade kastat bort.
26 Nu kom en svår hungersnöd över landet, på samma sätt som under Abrahams tid, och Isak flyttade då till Gerar, där Abimelek, filisteernas kung, bodde.
2 Herren visade sig där för honom och sa till honom: Far inte till Egypten.
3 Gör som jag säger och stanna här i detta land. Om du gör det, ska jag vara med dig och välsigna dig, och jag ska ge hela detta land till dig och till dina ättlingar, precis som jag lovade din far Abraham.
4 Jag ska se till att dina ättlingar blir lika många som stjärnorna! Jag ska ge dem alla dessa länder och de ska bli en välsignelse för alla världens folk.
5 Jag ska göra detta därför att Abraham följde mina bud och höll mina lagar.
Isak lurar kung Abimelek
6 Isak bestämde sig då för att stanna i Gerar,
7 och när männen frågade honom om Rebecka, svarade han: Hon är min syster! Han fruktade nämligen för sitt liv om de fick reda på att hon var hans hustru, och han var rädd att de skulle döda honom för att få henne, för hon var mycket vacker.
8 Men Abimelek, filisteernas kung, fick av en händelse se genom fönstret att Isak kelade med Rebecka.
9 Då ropade Abimelek på Isak och sa: Hon är ju din hustru! Varför sa du då att hon var din syster? Därför att jag var rädd att jag skulle bli dödad, svarade Isak. Jag trodde någon skulle ta livet av mig för att ta henne ifrån mig.
10 Hur kunde du behandla oss på det sättet? utropade Abimelek. Någon kunde ju omdömeslöst ha legat med henne, och vi skulle ha dömts.
11 Sedan utfärdade Abimelek en offentlig varning: Den som skadar denne man eller hans hustru kommer att dö.
Isak vägrar att strida för sin rätt
12 Det året blev Isaks skördar enorma, hundra gånger den säd han sått, för Herren välsignade honom.
13 Han blev snart en mäktig man med allt större rikedomar.
14 Han hade mängder av får och getter, stora boskapshjordar och många tjänare. Men filisteerna blev avundsjuka på honom,
15 och de fyllde igen hans brunnar med jord, alla de brunnar som hans far Abraham hade grävt.
16 Till slut bad kung Abimelek Isak att lämna landet. Gå någon annanstans, sa han till honom. Du har blivit alltför rik och mäktig för oss.
17 Då flyttade Isak ned till Gerardalen och bodde där i stället.
18 Än en gång grävde Isak upp de brunnar som hade tillhört hans far Abraham, de som filisteerna hade fyllt igen efter hans fars död, och han gav dem tillbaka de namn som hans far en gång gett dem.
19 Hans herdar grävde också en ny brunn i Gerardalen och fann en underjordisk källa.
20 Då kom herdarna på orten och påstod att den tillhörde dem: Detta är vårt land och vår brunn, sa de och grälade med Isaks herdar. Därför kallade de brunnen för Gräl!
21 Isaks män grävde då en annan brunn, men det blev strid om den också. Därför kallades den för Fientlighet.
22 När de övergett den grävde de ytterligare en, och invånarna på orten lämnade dem slutligen i fred. Därför kallade de brunnen för Utrymme! De sa nämligen: Nu till sist har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss.
23 Därefter gick Isak till Beer-Seba,
24 och när han hade kommit dit visade sig Herren för honom på natten. Jag är din far Abrahams Gud, sa han. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och ska ge dig många ättlingar, så att du blir ett stort folk. Jag ska göra detta på grund av mitt löfte till min tjänare Abraham.
25 Då byggde Isak ett altare och tillbad Herren. Och han bosatte sig där, och hans tjänare grävde en brunn.
26 En dag fick Isak besök från Gerar. Kung Abimelek kom dit tillsammans med sin rådgivare Ahussat och Pikol, befälhavaren över kungens armé.
27 Varför har ni kommit hit? frågade Isak dem. Detta är tydligen inget vänskapligt besök, eftersom ni var fientliga mot mig och körde ut mig ur landet.
28 De sa: Vi kan tydligt se att Herren välsignar dig. Därför vill vi ingå ett avtal med dig.
29 Lova att du inte kommer att skada oss, på samma sätt som vi inte har skadat dig. Faktum är att vi bara har handlat väl emot dig och sänt dig bort i frid. Vi välsignar dig i Herrens namn.
30 Då lagade Isak till en stor måltid åt dem, och de åt och drack som en del av avtalet.
31 Så snart de steg upp på morgonen avlade de allesammans högtidliga eder för att bekräfta sitt fredsavtal, och sedan skickade Isak hem dem igen.
32 Samma dag kom Isaks tjänare och berättade om brunnen de hade grävt: Vi har hittat vatten, sa de.
33 Därför kallade de brunnen för Sibea, som betyder ymnighet eller sju, och staden där fick namnet Beer-Seba och kallas så än i dag.
34 Vid fyrtio års ålder gifte sig Esau med en flicka som hette Judit och som var dotter till hetiten Beeri. Han gifte sig också med Basemat, hetiten Elons dotter.
35 Isak och Rebecka var inte glada över att han gifte sig med dem.
Isak välsignar Jakob i stället för Esau
27 På äldre dagar när Isak var halvblind, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau.Min son? sa Isak.Ja, far, svarade Esau.
2-4 Isak fortsatte: Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig och laga till det på det sätt som jag tycker bäst om. Då ska jag ge dig, min förstfödde son, de välsignelser som tillhör dig, innan jag dör.
5 Men Rebecka hörde samtalet, så när Esau gick ut på fälten för att jaga efter villebråd,
6-7 ropade hon på sin son Jakob och berättade för honom vad hans far hade sagt till brodern.
8-10 Gör nu precis som jag säger till dig, sa Rebecka. Gå ut till hjorden och hämta hit två unga getter, så ska jag laga till din fars favoriträtt. Ta därefter maten till din far, och när han har njutit av måltiden kommer han att välsigna dig i stället för Esau, innan han dör.
11-12 Så lätt lurar man honom inte, sa Jakob. Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig!
13 Låt hans förbannelse komma över mig, käre son, sa Rebecka. Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!
14 Jakob följde därför sin mors råd och hämtade de två killingarna, och hon lagade till en rätt av dem som hon visste att Isak tyckte om.
15 Sedan tog hon Esaus bästa kläder, som fanns där i huset, och sa till Jakob att sätta dem på sig.
16 Hon gjorde också ett par handskar av hårigt skinn från de unga getterna och satte ett band av skinn runt hans hals.
17 Sedan gav hon honom köttet, som nu hade fått en doft av vilt, och lite nybakat bröd.
18 Jakob bar tallriken med maten till rummet där hans far låg.Far, sa han.Ja, svarade Isak. Vilken av mina söner är det, Esau eller Jakob?
19 Det är din äldste son, Esau, ljög Jakob. Jag har gjort som du sa till mig. Här är det utsökta viltet, som du bad mig om. Sitt upp och ät, så att du kan välsigna mig av hela ditt hjärta!
20 Hur kunde du fånga något så snabbt, min son? undrade Jakob.Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg, svarade Jakob.
21 Då sa Isak: Kom hit till mig. Jag vill känna på dig och vara säker på att det är Esau!
22 Jakob gick fram till sin far, som kände på honom.Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus, konstaterade Isak.
23 Men han lät övertyga sig och gav Jakob sin välsignelse.
24 Är du verkligen Esau? undrade Isak igen.Ja, naturligtvis, svarade Jakob.
25 Kom då hit med köttet, så ska jag äta det och välsigna dig av allt mitt hjärta, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av det vin som Jakob hade haft med sig.
26 Kyss mig, min son, sa Isak sedan. Jakob kysste honom på kinden, och när Isak kände lukten av hans kläder blev han slutligen övertygad och utbrast:
27-29 Lukten hos min son är den goda lukten från jorden och fälten, som Herren har välsignat. Gud ska alltid ge dig rikligt med regn för din gröda och goda skördar av säd och nytt vin. Många folk ska tjäna dig. Du ska vara dina bröders herre, och alla deras barn ska buga sig djupt inför dig. De som förbannar dig ska vara förbannade, och alla de som välsignar dig ska vara välsignade.
30 När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt.
31 Han hade också lagat till sin fars favoriträtt och gick in till honom med den.Far, här är jag med viltet, sa han. Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig dina bästa välsignelser!
32 Vem är det som kommer? undrade Isak.Det är ju jag, Esau, din äldste son, sa Esau.
33 Då blev Isak mycket förvånad och frågade:Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, den som jag gav min välsignelse, en välsignelse jag inte kan ta tillbaka?
34 Esau började gråta bittert och snyfta högt: O, min far, välsigna också mig!
35 Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse, konstaterade Isak.
36 Inte undra på att de kallar honom bedragare! Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig? frågade Esau.
37 Då sa Isak: Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela din släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av vete och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig?
38 Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också, bad Esau och brast i gråt.Då sa Isak till sist:
39-40 Ditt liv kommer inte att bli lätt och på intet sätt fyllt av överflöd. Du ska arbeta dig fram med hjälp av ditt svärd. Under en tid kommer du att tjäna din bror, men du kommer slutligen att skaka dig loss från honom och bli fri.
41 Esau hatade Jakob för det han hade gjort mot honom och sa för sig själv: Min far kommer snart att vara borta, och då ska jag döda Jakob.
42 Men någon fick reda på hans planer och talade om det för Rebecka. Hon sände då bud efter Jakob och berättade för honom att Esau hade hotat honom till livet.
43 Så här ska du göra, sa hon. Fly till din morbror Laban i Haran,
44 och stanna hos honom tills din brors vrede har lagt sig
45 och tills han glömt vad du har gjort. Då ska jag meddela dig. Varför ska jag förlora er båda två på en enda dag?
46 Sedan sa Rebecka till Isak: Jag är dödstrött på de hetitiska flickorna här i trakten. Jag dör hellre än att jag ser Jakob gifta sig med en av dem.
28 Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: Gift dig inte med någon av dessa kananeiska flickor.
2 Gå i stället till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, din morbror Labans döttrar.
3 Den allsmäktige Guden kommer att välsigna dig och ge dig många barn. Du ska bli ett stort folk med många stammar!
4 Gud ska ge dig och dina ättlingar de mäktiga välsignelser som han lovade Abraham, och detta land, där vi nu är främlingar, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.
5 Sedan sände han iväg Jakob till Paddan-Aram för att besöka sin morbror Laban, arameen Betuels son.
6-8 Esau förstod att fadern tyckte illa om traktens flickor och att han hade skickat Jakob till Paddan-Aram med sin välsignelse, men också med en uttrycklig order att skaffa sig en hustru därifrån. Han hade varnat Jakob för att gifta sig med en kananeisk flicka, och Jakob hade lytt sin far och rest till Paddan-Aram. När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kananeiska kvinnorna
9 gick han till sin farbror Ismael. Där fann han Mahalat, Nebajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig med henne och fick så ytterligare en hustru.
Jakobs dröm
10 Jakob lämnade alltså Beer-Seba och gav sig iväg mot Haran.
11 När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova.
12 Han drömde att en stege nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner på den.
13 Längst upp stod Herren, som sa: Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Marken du ligger på tillhör dig! Jag ska ge den till dig och dina efterkommande,
14 för du kommer att få lika många ättlingar som sanden på stranden! De kommer att täcka landet från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina barn.
15 Dessutom är jag med dig och ska skydda dig vart du än går och ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska alltid vara med dig tills jag har gett dig allt vad jag lovat.
16-17 Sedan vaknade Jakob. Gud bor här! utropade han förskräckt. Jag visste inte att han bodde här och att porten till himlen fanns här.
18 Nästa morgon steg han upp mycket tidigt och reste den sten, som han hade haft under huvudet, rakt upp som en minnessten och hällde olivolja över den.
19 Han kallade platsen Betel, Guds hus, men platsen hade tidigare kallats Lus.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®