Bible in 90 Days
Slavar i Egypten
1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med honom till Egypten:
2 Ruben, Simeon, Levi, Juda,
3 Isaskar, Sebulon, Benjamin,
4 Dan, Naftali, Gad och Aser.
5 Hela antalet som följde med honom var sjuttio stycken. (Josef var ju redan i Egypten.)
6 Så småningom dog Josef och hans bröder, och hela deras generation.
7 Men deras ättlingar var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart var de ett stort folk, som uppfyllde hela landet Gosen.
8 En ny kung hade bestigit Egyptens tron, och han kände inte alls till Josef.
9 De där israeliterna kan bli mycket farliga för oss, därför att de är så många, sa han till sitt folk.
10 Vi måste få ett slut på detta, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.
11 Därför gjorde egyptierna dem till slavar och satte hårda uppsyningsmän över dem. De tvingades att bygga upp förrådsstäderna Pitom och Raamses, ett mycket hårt arbete.
12 Men ju mer egyptierna misshandlade och förtryckte dem, desto mer ökade israeliterna i antal!
13-14 Egyptierna blev då rädda och gjorde livet surt för dem med ännu hårdare arbete. De tvingade dem till långa dagar ute på fälten och tungt och hårt arbete med murbruk och tegel.
15-16 Kungen i Egypten befallde då de hebreiska barnmorskorna Sifra och Pua att döda alla hebreiska pojkar som föddes men låta flickorna leva.
17 Men dessa kvinnor fruktade Herren och lydde därför inte kungen. De lät också pojkarna få leva.
18 Då kallade kungen dem till sig och frågade: Varför lyder ni inte min befallning?
19 De hebreiska kvinnorna är friska och starka och föder sina barn snabbt, svarade de honom. Vi hinner aldrig fram i tid. Det går inte så långsamt för dem som för de egyptiska kvinnorna!
20 Gud beskyddade barnmorskorna. Därför fortsatte alltså Israels barn att föröka sig och blev ett mäktigt folk.
21 Eftersom barnmorskorna trodde på Gud, gav han dem också egna barn.22Då befallde Farao sitt folk att kasta alla nyfödda hebreiska pojkar i Nilen men att låta flickorna leva.
Mose föds
1-2 Vid denna tid gifte sig ett ungt par som båda tillhörde Levi stam. De fick en son som var ovanligt vacker. Modern gömde honom i hemmet under tre månader.
3 Men när han blivit så stor att hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av vass och beströk den med tjära, så att den skulle bli tät. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden.
4 Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.
5 En prinsessa, en av Faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hon och hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och bad en av tjänarna att hämta den.
6 Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken började gråta, och hon blev rörd. Det måste vara ett av de hebreiska barnen! sa hon.
7 Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att ta hand om det lilla barnet åt dig?
8 Ja, gör det! svarade prinsessan. Då rusade den lilla flickan hem och hämtade sin mamma.
9 Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, sa prinsessan, så ska jag ge dig bra betalt! Då tog modern hand om sin son och ammade honom.
10 När han blivit äldre, gick hon till palatset med honom, och han blev prinsessans son. Hon kallade honom Mose (som betyder att dra upp), för hon hade dragit upp honom ur vattnet.
Mose flyr
11 En dag flera år senare, när Mose hade vuxit upp och blivit man, besökte han det område där hans landsmän slet och arbetade och såg deras hårda villkor. Han fick också se hur en egyptier slog ner en hebré, en av hans eget folk.
12 Mose såg sig snabbt omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptiern och gömde hans kropp i sanden.
13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två av sina landsmän som råkat i slagsmål. Vad är det ni gör? Ska du slå din egen bror på det här sättet? sa han till den ene av dem.
14 Och vem är du då? frågade mannen. Du tror förstås att du är vår härskare och domare? Tänker du kanske döda mig, som du gjorde med egyptiern i går? När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd.
15 Farao fick också höra talas om saken och gav order om att Mose skulle dödas, men han flydde bort till midjaniternas land.En gång när han vilade vid en brunn,
16-17 kom sju flickor dit. De var döttrar till prästen i Midjans land och hade kommit för att vattna sin fars får. När de skulle fylla hoarna med vatten kom några herdar och försökte mota bort dem. Då kom Mose till deras hjälp och gav fåren vatten.
18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: Hur kunde ni ge djuren vatten så fort i dag?
19 Det var en egyptier där som försvarade oss mot herdarna, förklarade de. Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.
20 Men var har ni gjort av honom? frågade deras far. Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.
21 Mose tackade ja till en inbjudan från Reguel att bli kvar hos dem och bosätta sig där, och Reguel gav honom en av flickorna, Sippora, till hustru.
22 De fick en son, Gersom, som betyder främling, för Mose sa: Jag är en främling i ett främmande land.
23 Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och led oerhört under slaveriet. De grät bittert inför Herrens ansikte, och han hörde deras rop
24 och tänkte på sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob att föra deras ättlingar tillbaka till Kanaans land.
25 Gud såg israeliternas belägenhet och förstod att tiden var inne att befria dem.
Den brinnande busken
3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb, som var Guds berg.
2 Då visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp,
3-4 gick han fram för att undersöka vad det var. Då ropade Gud på honom från busken:Mose! Mose!Ja, här är jag, svarade han.
5 Kom inte närmare, sa Gud till honom.Tag av dig skorna, för du står på helig mark.
6 Jag är dina förfäders Gud - Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose höll händerna för ansiktet, för han var rädd att se på Gud.
7 Då talade Herren till honom igen: Jag har sett hur svårt mitt folk har det i Egypten, och jag har hört hur de ropar efter frihet under fogdarnas förtryck.
8 Nu har jag kommit för att befria mitt folk från egyptierna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land, ett land som flyter av mjölk och honung. Nu bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer där.
9 Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker mitt folk.
10 Nu ska du gå till Farao och be honom om tillåtelse att leda dem ut ur Egypten.
11 Men jag kan inte klara av ett sådant uppdrag! utbrast Mose.
12 Jag ska vara med dig, sa Gud till honom. Och det här ska vara beviset på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni fira gudstjänst på det här berget!
13 Men, svarade Mose, om jag nu går till folket och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: 'Vilken Gud är det du talar om?' Vad ska jag svara då?
14 Den högste Guden, blev svaret. Säg bara: JAG ÄR har sänt mig!
15 Ja, tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig.
16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren har uppenbarat sig för dig, och att han sa: 'Jag har besökt mitt folk och sett hur de har det i Egypten.
17 Jag lovar att rädda dem från det lidande och den förnedring de blir utsatta för och att leda dem till det land där nu kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.'
18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: 'Herren, hebreernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till honom. Låt oss nu få göra det!'
19 Men jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka.
20 Jag tänker därför tvinga honom! Jag ska sända olyckor över landet ända tills han låter er fara.
21 Och jag ska se till att egyptierna ger er en mängd gåvor när ni ger er i väg, så att ni inte går tomhänta därifrån.
22 Varje kvinna ska be att få juveler, silver och guld och de finaste kläder från sin egyptiske herres fru och från grannkvinnorna, och ni ska klä era barn med det bästa som finns i Egypten! Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.
Mose ber Gud om hjälp
4 Men Mose sa: De kommer inte att tro mig, och de kommer inte att göra vad jag säger. De kommer förmodligen att säga att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig!
2 Vad är det du har i din hand? frågade Herren honom. En herdestav, svarade han.
3 Kasta den på marken, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm, och han sprang undan för den.
4 Då sa Herren till honom: Ta fast den i stjärten! När Mose gjorde det, blev den en stav igen.
5 Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.
6 Stick nu in handen innanför din mantel vid bröstet. Han gjorde som Herren hade sagt och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit av spetälska!
7 Stick in den igen, sa Herren. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.
8 Om de inte tror det första undret, kommer de att tro det andra, sa Herren till honom,
9 och om de inte accepterar dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och då ska det förvandlas till blod.
10 Men Mose kom med fler invändningar: Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte heller nu, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.
11 Vem har gett dig din mun? frågade Herren honom. Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra?
12 Gå nu och gör som jag har sagt, och jag ska hjälpa dig så att du kan tala, och jag ska tala om för dig vad du ska säga.
13 Men Herre, kan du inte sända någon annan? invände Mose.
14 Då blev Herren arg och sa: Men du har ju din bror Aron, leviten, och han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig.
15 Jag ska tala om för dig vad du ska säga till honom, jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra.
16 Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud för honom och ge honom budskap från mig.
17 Glöm nu inte att ta med dig staven, så att du kan göra de under jag har visat dig.
Mose återvänder till Egypten
18 Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: Med din tillåtelse skulle jag vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar. Ja, jag vet ju inte ens om de lever.Du har min välsignelse att gå, svarade Jetro.
19 Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: Var inte rädd för att gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.
20 Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.
21 Herren sa till Mose: Se till att du kommer inför Farao när du kommer tillbaka till Egypten, och gör de under som jag har visat dig. Men jag kommer att förhärda hans hjärta, så att han inte släpper folket.
22 Då ska du säga till honom: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son,
23 och nu har jag gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag nu döda din förstfödde son.
24 När Mose och hans familj en kväll under resan hade stannat för natten, kom Herren emot Mose och ville döda honom.
25-26 Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses fötter med den. Hon utbrast med avsky: Med blod har jag fått tillbaka min man!Då lät Herren honom vara.
27 Samtidigt sa Herren till Aron: Gåut i öknen och möt Mose. Aron gick ända till Horeb, Guds berg, och träffade Mose där, och det blev ett hjärtligt återseende.
28 Mose talade om för Aron vad Gud hade sagt att de skulle göra och berättade om de under de skulle utföra inför Farao.
29 Mose och Aron vände sedan mot Egypten där de samlade de äldste i Israel till ett möte.
30 Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose, och Mose lät folket se undren, som Herren hade visat honom.
31 Då förstod de äldste att det var Gud som hade sänt dem. Och när de på detta sätt hade fått bevis för att Gud sett till deras nöd och förtvivlan, blev de glada och tacksamma och böjde sig inför Gud i tillbedjan.
Gud sänder Mose till Farao
5 När Mose och Aron hade talat med de äldste, gick de för att träffa Farao. Vi har ett budskap till dig från Herren, Israels Gud, sa de. Herren säger: 'Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att där fira högtid och tillbe mig.'
2 Jaså, på det sättet svarade Farao. Men vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte honom och tänker inte låta Israel lämna landet.
3 Men Aron och Mose stod på sig: Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss, förklarade de. Vi måste vandra tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Om vi inte lyder honom kommer vi att dö genom svärd eller pest.
Ännu mer arbete
4-5 Vad tror ni att ni är för ena som kan komma på det här sättet och dra folket bort från deras arbete? röt Farao. Gå nu tillbaka och sköt era arbeten! röt Farao.
6 Samma dag gav Farao order till dem som var fogdar och tillsyningsmän över Israel:
7-8 Nu ska ni inte längre ge folket halm till teglet, det får de samla ihop själva. Men ni får se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De har tydligen inte tillräckligt att göra utan är lata. Det är därför de bråkar om att gå ut i öknen och offra till sin Gud.
9 Låt dem få arbeta riktigt hårt, så de slutar att lyssna på Mose och Aron och alla deras lögner!
10-11 Fogdarna och tillsyningsmännen gjorde som de blivit tillsagda och sa till folket: Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå göra lika mycket tegel som tidigare!
12 Man spred sig då över hela landet för att samla strån som kunde användas för att förstärka leran i teglet.
13 Fogdarna var mycket hårda mot dem: Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare, befallde de.
14 Och de slog dem som blivit tillsatta som arbetsledare bland folket. Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig i går eller i dag? skrek de åt dem.
15 Förmännen gick då till Farao och klagade inför honom: Varför behandlar du oss så här illa?
16 Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår oss för något som inte är vårt fel. Det är ju fogdarnas fel, som ger sådana orimliga befallningar.
17 Men Farao svarade: Ni har inte tillräckligt att göra! Varför skulle ni annars säga att ni vill gå ut i öknen och offra till Herren?
18 Gå tillbaka till ert arbete nu. Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som ni gjort förut.
19 Då förstod förmännen att de verkligen hamnat i en besvärlig situation.
20 När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför Faraos palats,
21 svor de åt dem och sa: Herren ska straffa er för att ni ställt till det på det här sättet för oss. Farao hatar oss! Nu har han och hans män fått en anledning att döda oss.
22 Mose vände sig då till Herren och sa: Herre, hur kan du handla så illa mot ditt eget folk? Varför sände du alls hit mig när du ändå gör så här?
23 Sedan jag talade med Farao första gången har han blivit allt grymmare mot dem, och du har inte räddat dem!
Folket vägrar lyssna till Mose
6 Nu ska du få se vad jag tänker göra med Farao, sa Herren till Mose. Han ska tvingas att låta mitt folk gå, och han ska inte bara låta dem gå, utan han ska till och med driva dem ut ur sitt land!
2-3 Jag är Herren! Som Gud den Allsmäktige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren gjorde jag mig inte känd för dem.
4 Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem och deras ättlingar Kanaans land, där de levde som främlingar.
5 Nu har jag hört Israels folks klagan över att egyptierna håller dem som slavar, och jag har kommit ihåg mitt löfte till dem.
6 Säg därför till Israels barn att jag är Herren, och att jag ska visa min makt och göra under för att rädda dem från deras slaveri och göra dem fria.
7 Jag ska ta emot dem som mitt folk och vara deras Gud, och de ska förstå att jag är Herren, deras Gud, som har räddat dem från egyptierna.
8-9 Jag ska föra dem in i det land, som jag lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra mitt folk, för jag är Herren.Mose rapporterade för folket vad Gud hade sagt, men de ville inte lyssna. De var alltför missräknade efter allt han hade sagt tidigare.
10 Men Herren talade på nytt till Mose och sa till honom:
11 Gå tillbaka till Farao och säg att han måste släppa Israel.
12 Men Mose gjorde invändningar. Mitt eget folk lyssnar ju inte längre till mig. Hur ska jag då kunna vänta mig att Farao ska göra det? Jag har ingen övertalningsförmåga!
13 Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till Farao med order om att folket skulle få ge sig i väg.
Moses och Arons släkt
14 Här är namnen på dem som var huvudmän i stammarna efter Jakobs tre äldsta söner:Rubens, Israels äldste sons, söner var Hanok och Pallu, Hesron och Karmi.
15 Huvudmännen för Simeons stam var hans söner Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul (en kananeisk kvinnas son).
16 Huvudmännen för Levis stam var hans söner Gerson, Kehat och Merari. (Levi blev 137 år gammal.)
17 Gersons söner hette Libni och Simei.
18 Kehats söner, hette Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. (Kehat blev 133 år gammal.)
19 Meraris söner hette Maheli och Musi. Dessa utgjorde de levitiska släkterna.
20 Amram gifte sig med Jokebed, sin fars syster, och Mose och Aron var deras söner. Amram levde till dess han blev 137 år.
21 Jishars söner hette Kora, Nefeg och Sikri.
22 Ussiels söner hette Misael, Elsafan och Sitri.
23 Aron gifte sig med Eliseba, dotter till Amminadab och syster till Naheson. Deras barn hette Nadab, Abihu, Eleasar och Itamar.
24 Koras söner hette Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa utgjorde koraiternas familjer.
25 Arons son Eleasar gifte sig med en av Putiels döttrar, och de fick en son som hette Pinehas. Dessa var huvudmän för familjerna inom leviternas stam.
26 Aron och Mose, som båda finns med i denna förteckning, var samme Aron och samme Mose till vilka Herren hade sagt: Led hela Israels folk ut ur Egypten.
27 Det var de som gick till Farao och bad om tillåtelse att leda folket ut ur landet
28-29 och till vilka Herren hade sagt: Jag är Herren. Gå och tala om för Farao vad jag har sagt.
30 Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: Jag kan inte göra det. Jag är ingen talare! Varför skulle Farao höra på mig?
Moses stav förvandlas till en orm
7 Då sa Herren till Mose: Jag har utsett dig till mitt sändebud hos Farao, och din bror Aron ska vara din talesman.
2 Tala om för Aron allt vad jag säger till dig, så att han kan framföra det till Farao och begära att Israels folk får tillåtelse att lämna Egypten.
3 Men jag ska se till att Farao vägrar att släppa folket, så att jag kan göra många tecken och under i Egypten.
4 Inte ens då kommer Farao att lyssna till er, men jag ska krossa Egypten med stora plågor och leda mitt folk ut därifrån.
5 Egyptierna ska upptäcka att jag verkligen är Gud, när jag visar min kraft och tvingar dem att släppa mitt folk.
6 Och Mose och Aron gjorde som Herren hade sagt till dem.
7 Mose var åttio och Aron åttiotre år, när de talade med Farao.
8 Och Herren sa till Mose och Aron:
9 Farao kommer att begära att ni utför ett under för att bevisa att det är Gud som har sänt er. När han gör det ska Aron ta sin stav och kasta den framför Farao, och då ska den bli förvandlad till en orm.
10 Mose och Aron gick till Farao och utförde undret, som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav framför Farao och hans hov, och den förvandlades till en orm.
11 Då bad Farao sina trollkarlar och spåmän komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster.
12 Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar! Men Arons orm slukade deras ormar.
13 Faraos hjärta var trots detta fortfarande hårt, och han var envis och ville inte höra på dem, precis som Herren hade sagt.
14 Herren förklarade för Mose att Farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå.
Nilens vatten förvandlas till blod
15 Men gå tillbaka till Farao i morgon bitti, sa Herren. Och var där när han går ner till floden. Stå vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm.
16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig för att be dig låta folket gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut,
17 men nu säger Herren: 'Nu ska du förstå att jag är Herren. Jag har sagt till Mose att slå på vattnet i Nilen med sin stav, och vattnet ska förvandlas till blod.
18 Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta illa så att egyptierna inte vill dricka vattnet.'
19 Herren fortsatte att tala till Mose: Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod, till och med vattnet som finns i kärlen i hemmen.
20 Mose och Aron gjorde som Herren hade sagt, och medan Farao och alla hans tjänare såg på, slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod.
21 Fiskarna dog, och vattnet blev så stinkande att egyptierna inte kunde dricka det, och det förvandlades till blod i hela Egypten.
22 Men när trollkarlarna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och kunde förvandla vatten till blod, så förblev Faraos hjärta förhärdat. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, precis som Herren hade sagt.
23 Helt oberörd återvände han till palatset.
24 Men egyptierna började gräva brunnar för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden.
25 En vecka senare var det dags igen!
Paddor överallt
8 Herren sa då till Mose: Gå tillbaka till Farao och säg så här: 'Herren säger: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig.
2 Om du vägrar och inte vill släppa det, ska jag sända massor av paddor över hela landet, från den ena gränsen till den andra.
3-4 Nilen ska vimla av dem, och de ska komma in i husen, till och med in i sovrummen och upp i era sängar. Varje hem i Egypten ska vara fullt av dem, i bakugnar och baktråg, ja, de ska klättra på dig och dina tjänare!'
5 Herren fortsatte: Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer paddor över hela landet.
6 Aron gjorde så, och paddorna täckte hela landet.
7 Men spåmännen gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät paddor komma över Egypten.
8 Då kallade Farao till sig Mose och Aron: Bed Herren att han tar bort paddorna, så ska jag låta folket gå för att fira gudstjänst åt honom.
9 Vill du vara vänlig och tala om för mig när du vill att de ska försvinna, sa Mose. Då ska jag be att paddorna dör vid den tid du själv bestämmer och att de sedan bara finns kvar i Nilen.
10 Gör det i morgon, sa Farao.Det ska ske som du har begärt, svarade Mose. Och du ska förstå att ingen är lik Herren, vår Gud.
11 Alla paddor ska dö, utom de som är i Nilen.
12 Mose och Aron lämnade Farao, och Mose bad Herren om hjälp mot paddorna, som han hade sänt.
13 Herren gjorde som Mose hade lovat, och det låg döda paddor över hela landet och i alla hem.
14 De samlades ihop i stora högar, och det blev en fruktansvärd stank över hela landet.
15 Men när Farao såg att paddorna hade försvunnit, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, precis som Herren hade sagt.
Myggsvärmar
16 Då sa Herren till Mose: Säg till Aron att slå på jorden med sin stav, så ska det komma mygg över hela landet.
17 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och plötsligt kom mygg över hela landet och satte sig på människor och djur.
18 Spåmännen försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, men den här gången misslyckades de.
19 Nu varnar Gud dig, sa de inför Farao. Men Faraos hjärta var fortfarande hårt, och han ville inte höra på dem, precis som Herren hade sagt.
Flugsvärmar
20 Därefter sa Herren till Mose: Gå upp tidigt på morgonen så att du möter Farao när han går till floden för att bada, och säg då till honom: Herren säger: 'Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig.
21 Om du vägrar ska jag sända flugsvärmar över hela Egypten. Era hus ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara alldeles täckt av dem.
22 Men det kommer att vara annorlunda med landet Gosen där israeliterna bor. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska förstå att jag är Herren här i landet.
23 Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt, och detta kommer att hända i morgon.'
24 Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i Faraos palats och i varje hem i Egypten.
25 Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: Gå och offra åt er gud, men gör det här i landet. Gå inte ut i öknen.
26 Men Mose svarade: Det går inte. Egyptierna avskyr våra offer till Herren, vår Gud, och om vi offrar här inför deras ögon, kommer de att döda oss.
27 Vi måste göra en tre dagars färd in i öknen och offra där till Herren, vår Gud, som han har befallt oss.
28 Gå då, svarade Farao. Men gå inte alltför långt. Be då också för mig.
29 Ja, svarade Mose, jag ska be att Herren låter flugsvärmarna försvinna. Men lura oss inte fler gånger, så att du lovar folket att få gå och sedan ändrar dig.
30-32 Mose lämnade Farao och bad Herren ta bort flugsvärmarna. Herren gjorde som Mose bad och lät flugsvärmarna försvinna. Inte en enda fluga blev kvar. Men Farao förhärdade sitt hjärta på nytt och lät inte folket gå!
Boskapen dör
9 Gå tillbaka till Farao, sa Herren till Mose, och säg till honom: 'Herren, hebreernas Gud, befaller dig att släppa sitt folk så att det kan gå och offra till honom.
2 Om du inte gör det
3 ska Gud visa sin makt och sända pest som dödar din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar.
4 Men pesten ska bara drabba egyptiernas boskap, inget av de djur som tillhör Israel ska dö.'
5 Herren meddelade att pesten skulle komma redan dagen därpå,
6 och det gjorde den. All boskap som tillhörde egyptierna dog, men inte ett enda djur av Israels boskap blev ens sjukt.
7 Farao skickade då sina tjänare för att undersöka om det stämde att inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Inte ens när han upptäckte att det var på det sättet gav han med sig. Han vägrade att släppa folket.
Aska orsakar bölder
8 Då sa Herren till Mose och Aron: Ta aska från brännugnen. Mose ska kasta upp den mot himlen inför Faraos ögon,
9 och då ska det bildas damm över hela Egypten, och detta ska leda till att det uppstår bulnader på människor och djur över hela landet.
10 Då tog de aska från brännugnen och gick till Farao. Medan denne såg på, kastade Mose upp askan mot himlen, och alla, både människor och djur, fick bulnader.
11 Spåmännen kom inte heller undan, utan också de fick bulnader.
12 Men Herren förhärdade Faraos hjärta, så att han vägrade att höra på dem, precis som Herren hade sagt till Mose att det skulle ske.
En fruktansvärd hagelstorm
13 Sedan sa Herren till Mose: Gå upp tidigt i morgon bitti och säg till Farao: 'Herren, hebreernas Gud, säger: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst,
14 annars ska jag sända en plåga som verkligen ska bevisa för både dig och dina tjänare och allt folk i Egypten att det inte finns någon på hela jorden som är som jag.
15 Jag hade kunnat döda er alla,
16 men jag gjorde det inte, för jag ville visa dig och hela jorden min väldiga kraft.
17 Men du tror fortfarande att du är så mäktig att du kan trotsa min makt och vägra att släppa mitt folk.
18 Nåväl, i morgon vid den här tiden ska jag sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades.
19 Se nu till att du får in din boskap från fälten, för varje man och varje djur som finns ute kommer att dö av haglet.'
20 De egyptier som blev skrämda av denna hotelse, hämtade sin boskap och sina tjänare från fälten,
21 men de som inte brydde sig om Herrens ord lämnade dem kvar ute på ängarna.
22 Då sa Herren till Mose: Sträck din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela landet, över människor, djur och växtlighet.
23 När Mose lyfte handen sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder.
24 Det går inte ens att beskriva vad som hände. Aldrig tidigare i Egyptens historia hade det förekommit en sådan storm.
25 Hela Egypten lades i ruiner. Allt som fanns ute på fälten, både människor och djur, dödades. Träd slogs sönder och skörden förstördes.
26 Den enda plats i landet där det inte haglade den dagen var Gosen, där Israels folk bodde.
27 Farao skickade då bud efter Mose och Aron: Nu äntligen inser jag att det är mitt fel, bekände han. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har handlat orätt hela tiden.
28 Bed till Gud att han låter detta hagel upphöra, så ska jag låta er gå på en gång.
29 Ja, sa Mose. Så snart jag har lämnat staden ska jag räcka ut mina händer mot Herren, och då ska åskvädret och haglet sluta. Detta ska bevisa för dig att det är Herren som har makt över hela jorden,
30 men ändå kommer varken du eller dina tjänare att lyda Herren.
31 Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax, och linet stod i blom,
32 men vetet blev inte förstört, eftersom det ännu inte hade kommit upp ur jorden.
33 Mose lämnade Farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot himlen. Åska, hagel och regn upphörde omedelbart.
34 När Farao såg det syndade både han och hans tjänare på nytt genom att envist vägra göra vad de hade lovat.
35 Faraos hjärta var fortfarande hårt, och han släppte inte folket, precis som Herren tidigare hade sagt till Mose.
Gräshoppor täcker landet
10 Då sa Herren till Mose: Gå tillbaka till Farao och framställ på nytt din begäran till honom. Men jag har förhärdat både hans och hans tjänares hjärtan, för att jag ska kunna göra fler under och visa min makt.
2 Tänk på vilka otroliga ting du kommer att kunna berätta för dina barn och barnbarn om vad jag gjorde i Egypten! Du ska låta dem förstå att jag verkligen visade er att det är jag som är Herren.
3 Mose och Aron gick än en gång till Farao och talade med honom: Herren, hebreernas Gud, frågar: 'Hur länge tänker du stå mig emot? Släpp mitt folk så att det kan fira gudstjänst inför mig.
4-5 Om du fortfarande vägrar att göra det, ska jag i morgon bitti täcka hela landet med så många gräshoppor att du inte ska kunna se marken, och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet.
6 Det kommer att vimla av dem i ditt palats och i dina tjänares hem över hela Egypten. Aldrig tidigare i Egyptens historia har det förekommit någonting så fruktansvärt.' Sedan gick Mose därifrån.
7 Faraos tjänare kom och frågade Farao om han tänkte göra slut på dem alldeles: Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under? Låt männen gå för att tjäna Herren!
8 Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till Farao. Ni får väl gå och fira gudstjänst då! sa han. Men vilka är det som ska gå?
9 Vi vill gå tillsammans med våra söner och döttrar och med all vår boskap, svarade Mose. Vi vill ta allting med oss, och alla vill vi vara med på den här vandringen.
10 I Guds namn kommer jag inte att låta er ta med barnen! invände Farao. Jag förstår nog er komplott!
11-12 Aldrig på tiden! Nej, ni som är vuxna män kan gå och fira gudstjänst, för det var ju det ni ville. Och så körde man ut dem därifrån.12Då sa Herren till Mose: Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.
13 Och Mose räckte ut sin stav, och Herren lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna.
14 De täckte hela landet från den ena gränsen till den andra. Det var den värsta gräshoppsplågan i hela Egyptens historia, och det kommer aldrig mer att bli en liknande.
15 Gräshopporna täckte hela landet och skymde solen så att det blev alldeles mörkt, och de åt upp all växtlighet som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, inte ett enda träd eller en enda planta i hela landet.
16 Då skickade Farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: Jag bekänner min synd mot Herren, er Gud, och mot er.
17 Förlåt min synd bara den här gången och bed Herren, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga.
18 Mose gick ut från Faraos palats och bad till Herren,
19 och han sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Röda havet, och sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten.
20 Men Herren förhärdade Faraos hjärta, så att han inte lät folket gå.
Mörker över landet i tre dagar
21 Då sa Herren till Mose: Lyft upp dina händer mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, utan den minsta strimma ljus över Egypten.
22 Mose gjorde som Herren hade sagt, och det kom ett tjockt mörker över hela landet som varade i tre dagar.
23 Under hela denna tid kunde egyptierna knappast röra sig, men Israels folk hade ljus som vanligt.
24 Farao skickade då bud på Mose och sa: Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.
25 Nej, sa Mose. Vi måste ta med oss all vår boskap för att kunna bära fram slaktoffer och brännoffer inför Herren, vår Gud.
26 Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi vet inte vad för slags offer han kommer att begära, förrän vi är där.
27 Men Herren förhärdade Faraos hjärta, så att han inte heller nu lät dem gå.
28 Gå ut härifrån, och visa dig aldrig mer inför mig, skrek Farao åt Mose. Den dag du gör det ska du dö.
29 Jag ska inte komma hit någon mer gång, lovade Mose.
Hotet mot alla förstfödda
11 Då sa Herren till Mose: Jag ska sända ännu en plåga över Farao och hans land, och sedan ska han låta er gå. Han ska bli så ivrig att bli av med er, att han kommer att jaga er ut ur landet.
2 Och säg till alla män och kvinnor som tillhör Israels folk, att de ska be om smycken av silver och guld av sina egyptiska grannar.
3 Gud lät det nämligen ske på det sättet, att egyptierna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både Faraos tjänare och folket i allmänhet såg upp till honom.
4 Nu meddelade Mose Farao: Herren säger: 'Vid midnatt ska jag gå fram genom landet.
5 Den äldste sonen i varje familj ska dö, från Faraos äldste son, arvtagaren till tronen, till det äldsta barnet hos hans lägste slav, och till och med de förstfödda bland djuren.
6 En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen.
7 Men inte en hund ska morra mot någon av Israels folk, vare sig mot människor eller djur. Då ska ni förstå att Herren gör skillnad mellan egyptierna och israeliterna.
8 Alla dina tjänare ska komma springande till mig och buga sig och säga: 'Var snälla och lämna oss genast, och ta med allt folket!' Då ska jag ge mig i väg.' Därefter gick Mose därifrån, röd av ilska.
9 Herren hade sagt till Mose: Farao kommer inte att höra på dig, och det ger mig tillfälle att utföra under för att visa min makt.
10 Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på Farao gjorde Herren hans hjärta hårt, så att han inte lät folket lämna landet.
Påsken
12 Herren sa till Mose och Aron:
2 Från och med nu ska den här månaden vara den första och mest betydelsefulla månaden i den judiska kalendern.
3-4 Berätta för hela folket att varje familj ska skaffa ett lamm till den tionde dagen i denna månad. Om familjen är liten, kan den dela lammet med en annan familj i grannskapet. Det beror på familjens storlek om det ska delas eller inte.
5 Detta djur ska vara årsgammalt, av hankön, antingen ett får eller en get, och det ska vara felfritt.
6 På kvällen den fjortonde dagen i månaden ska alla dessa lamm slaktas,
7 och deras blod ska man stryka på dörrposterna i varje hus och på träet över dörren. Man ska använda blodet av det lamm som man äter i det huset.
8 Man ska äta lammet just den kvällen. Det ska vara stekt, och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst, och med bittra örter.
9 Köttet får inte ätas rått eller kokt, utan det ska vara stekt, både med huvud, fötter och inälvor.
10 Ät ingenting av det följande dag. Om inte allt blir uppätet den kvällen, ska det som är kvar brännas.
11 Ät det med reskläderna på, och var beredda på en lång resa. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta ska kallas Herrens påsk.
12 Jag ska nämligen gå genom Egypten i kväll och döda den äldste sonen i varje hus, och även det förstfödda av hankön bland alla djur i hela landet. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren.
13 Blodet som ni har strukit på dörrposterna ska vara beviset för att ni lyder mig, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och jag ska inte döda era förstfödda barn när jag på det här sättet slår Egypten.
14 Ni ska fira denna högtid varje år. Detta är en ständig lag som ska påminna er om vad som hände den här natten.
15 Firandet ska pågå i sju dagar, och under hela tiden ska ni äta bröd bakat utan jäst. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som bryter mot den regeln under dessa sju dagar ska skiljas från Israel.
16 På första dagen och sista dagen i högtiden ska en speciell högtidsgudstjänst firas, och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning.
17 Denna årliga fest, det osyrade brödets högtid, ska hjälpa er att komma ihåg den här dagen som den dag när jag förde er ut ur Egypten. Det är alltså en lag att ni varje år ska fira denna högtid, generation efter generation.
18 Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas.
19 Under dessa sju dagar får det inte finnas några spår av jäst i era hem. Den som under den tiden äter någonting med jäst i ska skiljas från Israel. Denna regel gäller lika såväl för utlänningar som för infödda.
20 Jag upprepar igen att ni under de dagarna inte får äta någonting som är bakat med jäst. Servera bara bröd som inte är jäst.
21 Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: Gå nu och skaffa er lamm bland era hjordar, ett lamm för en eller flera familjer, beroende på antalet medlemmar i familjen. Slakta sedan lammet, så att Gud går förbi er och inte förgör er.
22 Låt lammets blod rinna ner i ett kärl. Ta sedan en knippa kvistar från isopbusken och doppa den i blodet och stryk med den på överstycket till dörren och utmed de båda dörrposterna, så att det blir blod på dem. Sedan får ingen av er gå ut den kvällen.
23 Herren ska nämligen gå fram genom landet och döda egyptierna, men när han ser blodet på dörrposterna och övre dörrkarmen, ska han gå förbi det huset och inte tillåta Fördärvaren att gå in och döda den förstfödde.
24 Kom ihåg att detta är en lag som ständigt ska gälla för er och era efterkommande.
25 Och när ni kommer in i landet som Herren ska ge er, precis som han har lovat, och ni då firar påsk och
26 era barn frågar: 'Varför firar vi den här högtiden?'
27 så ska ni svara: 'Vi firar den därför att Herren gick förbi Israels barns hus när han dödade egyptierna. Han gick förbi husen utan att gå in och döda någon.' Och allt folket böjde sina huvuden och tillbad Herren.
Alla förstfödda i Egypten dör
28 Israels folk gjorde som Mose och Aron hade befallt.
29 Och vid midnatt dödade Herren de förstfödda sönerna i landet, från Faraos äldste son till den äldste sonen till fången som satt i fängelse. På samma sätt dödade han det förstfödda bland boskapen.
30 Mitt i natten vaknade Farao, hans tjänare och allt folket i Egypten, och man klagade och grät i hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.
31 Farao kallade till sig Mose och Aron den natten och sa: Lämna oss nu. Gå härifrån allesammans för att offra till Herren, som ni begärde.
32 Ta med er alla djur som ni har önskat att göra, och ge er iväg. Bed om välsignelse för mig också.
33 Egyptierna var nu mycket ivriga att få iväg dem så snart som möjligt. Annars är vi snart döda allesammans, sa de.
34 Israeliterna tog med sig deg, som man inte blandat jäst i, och lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på sina axlar.
35 Och Israels folk gjorde som Mose sagt till dem. De bad egyptierna om smycken av silver och guld och även om kläder.
36 Och Herren lät det ske så att egyptierna tyckte om Israels barn, och därför gav de dem allt de ville ha. De fick med sig ett rikligt byte.
Flykten från Egypten
37 Den natten lämnade Israels barn Raamses och gick till Suckot. Det var omkring 600.000 män, förutom alla kvinnor och barn, som gick till fots.
38 Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar.
39 När de stannade för att äta, bakade de bröd av den ojästa degen, som de hade med sig. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte haft tid att låta degen jäsa för att baka bröd att ta med sig.
40-41 Jakobs söner och deras ättlingar hade bott i Egypten i 430 år, och det var på den sista dagen av det 430:e året som allt Herrens folk lämnade landet.
42 Herren hade valt just denna natt för att föra sitt folk ut ur landet. Varje år vakar man den natten och firar minnet av att Herren befriade sitt folk.
Regler för påskfirandet
43 Herren sa till Mose och Aron: Så här ska ni fira påsk: Ingen utlänning får äta av lammet,
44 men varje slav som köpts ska äta det, om han har blivit omskuren.
45 Anställda tjänare och utlänningar på besök ska inte äta det.
46 Alla ni, som äter av samma lamm, ska göra det i ett och samma hus, utan att föra något ut ur huset, och ni ska inte krossa något av dess ben.
47 Hela Israel ska fira denna högtid.
48 Om det finns utlänningar, som bor tillsammans med er och vill vara med i högtiden, måste de först omskäras. Sedan kan de komma och fira högtiden med er. De är då som om de hade blivit födda bland er, men ingen oomskuren får äta av lammet.
49 Lagen gäller lika både för infödda och för utlänningar som bor bland er.
50 Israels folk följde alla de instruktioner Herren hade gett till Mose och Aron.
51 Den dagen ledde Herren Israels folk ut ur Egypten, och i skaror vällde de över gränsen.
Allt förstfött tillhör Herren
1-2 Herren sa till Mose: Avskilj Israels alla förstfödda söner åt mig, och varje förstfött djur av hankön!
3 Då sa Mose till folket: Det här är en dag som ni alltid ska fira, den dag då ni lämnade Egypten och blev fria från slaveriet. Det var ju genom märkliga under som Herren ledde er ut därifrån. Kom nu ihåg att ni inte får äta bröd som är jäst när ni firar högtiden. Ni får inte ens ha jäst i era hem.
4-5 Det är alltså på den här dagen, i april varje år, som ni ska fira minnet av ert uttåg. Det ska ni göra när Herren har låtit er komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebuseernas land, det land som han lovade era förfäder och som 'flyter av mjölk och honung'.
6-7 Under sju dagar ska ni äta ojäst bröd, och det får inte heller finnas någon jäst i era hem eller någon annanstans inom landets gränser. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest.
8 Under dessa högtidsdagar varje år ska ni berätta för era barn att det är minnet av vad Herren gjorde för er när ni lämnade Egypten som ni firar.
9 Denna årliga högtidsvecka ska påminna er om att ni är hans eget folk, precis som om han hade satt sitt märke på er hand och panna, så att hans lag alltid ska vara på era läppar, för med stark hand har Herren fört er ut ur Egypten.
10 Fira alltså denna högtid varje år i april.
11 Och när ni kommer in i landet som Herren lovade era förfäder för länge sedan, det land där kananeerna nu bor,
12 ska alla förstfödda söner och allt förstfött bland boskapen tillhöra Herren, och ni ska ge dem åt honom.
13 En förstfödd åsna kan man köpa tillbaka från Herren med ett får eller en killing, men om ni inte vill friköpa den ska åsnan dödas. Era förstfödda söner måste ni däremot friköpa.
14 När era barn i framtiden frågar: 'Vad betyder allt det här?
15 Farao ville inte släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför vi nu överlämnar allt förstfött av hankön till Herren. Men de äldsta sönerna köper vi alltid tillbaka.'
16 Än en gång säger jag att denna högtid ska visa er att ni är Guds folk, precis som om han hade satt sitt märke på era pannor. Det är en påminnelse om att Herren genom sin makt ledde oss ut ur Egypten.
Molnet och elden
17-18 När Farao slutligen släppte folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, trots att detta hade varit genaste vägen från Egypten till det utlovade landet. Anledningen var att Gud tänkte att folket skulle förlora modet, om de måste föra krig för att ta sig fram. De kunde ju ångra sig och vilja vända tillbaka. Gud ledde dem därför en annan väg, som gick genom öknen utmed Röda havet.
19 Mose tog med sig Josefs ben. Josef hade fått folket att genom en ed lova att göra detta den dag Gud ledde folket ut ur Egypten. Han var nämligen övertygad om att den dagen skulle komma.
20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började.
21 Herren ledde dem med en molnpelare om dagen och med en eldpelare om natten. På så sätt kunde de vandra både dag och natt,
22 och de förlorade aldrig molnet eller elden ur sikte.
14 Herren gav Mose fler instruktioner:
2 Säg till folket att vända om mot Pi-Hahirot mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon, och slå läger där vid havet.
3 Farao kommer nämligen att tänka: 'Israeliterna är nog instängda nu mellan öknen och havet!'
4 Än en gång ska jag förhärda Faraos hjärta, så att han förföljer er. Jag har planerat detta för att visa min gudomliga makt och ära inför Farao och hela hans armé, så att alla egyptier förstår att jag är Herren.De slog läger på den plats de blivit anvisade.
Faraos armé förföljer Israel
5 När ryktet nådde kungen i Egypten att israeliterna inte tänkte återvända dit efter de tre dagarna utan fortsätta sin vandring, ångrade han och hans män sig. Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa slavar ge sig iväg? frågade de sig.
6 Farao ledde själv förföljandet från sin vagn,
7 och han hade med sig eliten i armén, tillsammans 600 vagnar, och även andra vagnar bemannade med egyptiska officerare.
8 Herren gjorde Faraos sinne hårt, så att han förföljde israeliterna när de frimodigt gav sig iväg.
9 Hela Faraos kavalleri, hästar, vagnar och kavallerister, var med i förföljandet. Egyptierna hann upp Israels folk när det hade slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot framför Baal-Sefon.
10 När folket fick syn på egyptierna och märkte att de närmade sig blev de oerhört rädda och ropade till Herren att han skulle hjälpa dem.
11 De vände sig klagande till Mose: Har du fört oss hit ut att dö i öknen därför att det inte fanns gravar åt oss i Egypten? Varför tvingade du oss att lämna Egypten?
12 Var det inte det vi sa, när vi var slavar, att du skulle låta oss vara i fred? Vi sa ju hela tiden att det var bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.
13 Men Mose sa till folket: Ni ska inte vara rädda. Var bara lugna och stanna där ni är, så ska ni få se på vilket underbart sätt Herren ska rädda er i dag. Det är sista gången ni ser de egyptier som förföljer er.
14 Herren ska strida för oss, och vi kommer inte att behöva lyfta ett finger!
Räddade vid Röda havet
15 Då sa Herren till Mose: Sluta nu upp att ropa till mig. Försök i stället att få folket att gå vidare.
16 Använd din stav! Räck ut den över vattnet, så ska havet öppna en väg framför er, och hela Israels folk ska gå över på torr mark!
17 Jag ska förhärda egyptiernas hjärtan, och de ska följa efter er, och de ska få se hur jag förhärligar mig genom att besegra Farao och hela hans armé med hästar och vagnar.
18 Och alla egyptier ska förstå att jag är Herren.
19 Guds ängel, som ledde Israels folk, flyttade nu molnet bakåt,
20 så att det befann sig mellan Israels folk och egyptierna. Hela den natten gav det mörker åt egyptierna men ljus åt Israels folk! Därför kunde inte egyptierna hitta israeliterna!
21 När Mose räckte ut sin hand över havet öppnade Herren en väg genom det med en mur av vatten på båda sidor. En stark östanvind blåste hela den natten och torkade upp havsbottnen,
22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark!
23 Egyptierna följde efter dem med alla Faraos hästar, vagnar och kavallerister.
24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egyptiernas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem.
25 Hjulen på deras vagnar lossnade och föll av, så att vagnarna inte kunde ta sig fram. Låt oss komma härifrån! klagade egyptierna. Herren strider för dem mot oss.
26 Herren sa till Mose: Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna med deras hästar och vagnar.
27 Mose gjorde som Herren hade sagt, och vattnet återvände på morgonen till sitt normala läge. Egyptierna försökte fly, men Herren dränkte dem i havet.
28 Vattnet täckte vägen och hästarna och vagnarna, och av hela Faraos armé, som förföljt israeliterna genom havet, överlevde inte en enda person.
29 Israels folk hade vandrat genom havet på torr mark, och vattnet hade stått som murar på båda sidor om dem.
30 På så sätt räddade Herren Israel från egyptierna den dagen, och Israels folk såg egyptierna ligga döda där på havsstranden.
31 När Israels folk såg det stora under som Herren hade gjort för dem mot egyptierna förstod de vem Gud var, och de ärade Gud och trodde på honom och hans tjänare Mose.
Moses och Mirjams sång till Herren
15 Sedan sjöng Mose och Israels folk denna sång till Herren: Jag vill sjunga till Herrens ära, för han har vunnit stora segrar. Han har kastat både häst och ryttare i havet.
2 Herren är min styrka, min sång och min frälsning. Han är min Gud, och jag vill prisa honom. Han är min fars Gud. Jag vill upphöja honom.
3 Herren är en kämpe, ja, Herren är hans namn.
4 Han har tillintetgjort Faraos vagnar och här och dränkt dem i havet. De ryktbara egyptiska krigsmännen dog i vågorna.
5 Vattenmassorna dränkte dem, de sjönk som stenar i djupet.
6 Din högra hand, Herre, har en väldig makt. Den krossar fienden.
7 I ditt höga majestät besegrar du alla dem som vänder sig mot dig. Du visar din vrede och den förtär dem, som elden bränner upp gräset.
8 Du blåste på vattnet och det delade sig! Vågorna reste sig som väldiga murar på var sida om vägen.
9 Fienden sa: 'Jag ska förfölja dem och hinna upp dem, jag ska dela bytet jag tar, jag ska ta hämnd på dem. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska döda dem.'
10 Men Gud andades på dem, och havets vågor slog över dem. De sjönk som bly i de väldiga vågorna.
11 Vem är som du, Herre, bland alla gudar? Vem är så härlig och helig? Vem är så väldig i sin prakt? Vem gör under som du?
12 Du räckte ut din hand, och då svalde jorden dem.
13 I kärleksfull godhet har du lett det folk du befriade. Med din makt har du fört det till ditt heliga land.
14 Många folk hörde vad som hade hänt, och de uppfylldes av fruktan. Filisteernas invånare greps av ångest.
15 Edoms furstar blev förskräckta. Moabs mäktiga män darrade. Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
16 Skräck och ångest har kommit över dem. Herre, tack vare din väldiga arm kommer de inte att anfalla oss. Ditt folk, som du har befriat, kan tryggt passera dem.
17 Du ska leda oss in i landet och plantera oss på ditt eget berg, på den plats du gjort till din hemvist, Herre - i den helgedom, Herre, som dina händer byggt.
18 Herren ska regera i all evighet.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®