Print Page Options
Previous Prev Day Next DayNext

Bible in 90 Days

An intensive Bible reading plan that walks through the entire Bible in 90 days.
Duration: 88 days
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)
Version
Domarboken 15:13 - 1 Samuelsboken 2:29

14 När de kom till Lehi och filisteerna fick syn på honom ropade de av glädje. Men då kom Herrens Ande över Simson, och repen som han var bunden med slets av som lintrådar.

15 Sedan tog han upp benet av en åsnas käke som låg där på marken, och med detta dödade han tusen filisteer.

16-17 När han kastade ifrån sig åsnekäken, sa han:Med en åsnas käke har jag visat att de är åsnor. Med en åsnas käke har jag dödat tusen! Sedan dess har den platsen kallats Käkbenshöjden.

18 Men Simson hade blivit väldigt törstig, så han ropade till Gud och sa: Du har låtit Israel uppleva en stor seger i dag genom mig. Måste jag nu dö av törst och falla i dessa hedningars händer?

19 Då lät Herren vatten komma fram ur en fördjupning i marken, och Simson drack av det och kände sig styrkt. Den platsen kallas därför den bedjande mannens källa, och källan finns där än i dag.

20 Simson var Israels domare under de följande tjugo åren, men filisteerna fortsatte att behärska landet.

Simson avslöjar sin hemlighet

16 En dag gick Simson till filisteernas stad Gasa och tillbringade kvällen tillsammans med en prostituerad.

Snart spred det sig att han varit synlig i staden, och många av stadens män omringade platsen och låg på lur vid stadsporten för att ta honom till fånga om han försökte ge sig i väg.I morgon när det blir tillräckligt ljust, ska vi ta honom och döda honom, tänkte de.

Simson stannade kvar hos flickan till midnatt. För att komma ut ur staden lyfte han av stadsportarna med bom och allt, lade dem på sina axlar och gick iväg med dem upp till toppen av det berg som ligger mitt emot Hebron!

En tid senare blev han kär i en flicka som hette Delila och bodde vid bäcken Sorek.

Filisteernas ledare gick då personligen till henne och bad henne ta reda på vad det var som gjorde Simson så stark. De ville veta hur de skulle bära sig åt för att kunna övermanna honom och slå honom i kedjor.Vi fem ska ge dig 1.100 siklar silver var om du gör oss den tjänsten, lovade de.

Delila tiggde och bad Simson att berätta sin hemlighet: Tala om för mig varför du är så stark! Hur gör man för att besegra och binda dig?

Om man binder mig med sju sensträngar som inte hunnit torka, blir jag lika svag som en vanlig människa, svarade Simson.

Delila berättade detta för de fem ledarna, som genast gav henne sju sensträngar. Medan Simson sov band hon honom.

Några filisteer hade gömt sig i ett angränsande rum, och så snart hon hade bundit honom, ropade hon:Simson! Filisteerna är här! Men han slet av senorna som om de varit bomullstrådar, och hans hemlighet hade inte blivit avslöjad.

10 Senare sa Delila till honom: Du driver med mig och ljuger för mig. Nu måste du tala om för mig hur man kan ta dig till fånga.

11 Jo, sa han. Om man binder mig med rep som aldrig varit använda, blir jag lika svag som andra människor.

12 När han sov tog Delila nya rep och band honom med dem. Också denna gång hade några män gömt sig i ett angränsande rum, och Delila ropade:Simson! Filisteerna har kommit för att ta dig till fånga!Men han slet sönder repen som om de varit spindelnät!

13 Du har lurat mig igen och på nytt ljugit för mig! klagade Delila. Tala nu om för mig hur man kan fånga dig på riktigt.Väv in mina sju flätor i din väv, svarade Simson.

14 När han somnat, gjorde hon som han sagt och ropade: Filisteerna har kommit, Simson! Han vaknade och drog genast loss sitt hår ur vävstolen.

15 Hur kan du säga att du älskar mig på samma gång som du bedrar mig? invände hon. Nu har du ljugit för mig tre gånger och inte talat om vad det är som gör att du är så stark!

16-17 Hon tjatade på honom varje dag tills han inte härdade ut längre, och till slut avslöjade han hemligheten för henne:Mitt hår har aldrig blivit klippt, sa han. Jag har varit en Guds nasir ända sedan min födelse. Om man rakar av mig håret lämnar styrkan mig, och jag blir lika svag som vilken annan människa som helst.

18 Delila insåg att han äntligen hade sagt henne sanningen, och därför skickade hon efter filisteernas ledare.Kom en sista gång, för nu har han talat om hur det ligger till, sa hon.De kom och hade med sig pengarna till henne.

19 Delila såg till att Simson somnade i hennes knä och tillkallade genast en man som skar av honom hans sju flätor. Hon märkte då att hans styrka lämnade honom.

20 Då ropade hon: Filisteerna är här för att ta dig till fånga, Simson. Simson vaknade och tänkte: Jag gör väl som förut. Jag skakar mig fri.Men han visste inte att Herren hade lämnat honom.

21 Filisteerna tog honom till fånga. De stack ut ögonen på honom och förde honom till Gasa, där han blev bunden med kopparkedjor. Han tvingades att mala säd i fängelset,

22 men det dröjde inte länge förrän håret på hans rakade huvud hade vuxit ut igen.

Simsons sista seger

23-24 Filisteerna ställde till med en stor fest för att fira Simsons tillfångatagande. Folket bar fram offer till guden Dagon, och alla var upprymda av glädje över segern.Vår gud har utlämnat vår fiende Simson till oss! ropade de när de såg honom bunden med kedjor. Han som har ödelagt vårt land och dödat så många av oss, är nu helt i vårt våld!

25-26 I sin segeryra bad de att Simson skulle föras ut till dem, så att de kunde ha roligt åt honom.Simson fördes då ut ur fängelset och placerades mitt i templet mellan de pelare som höll taket uppe. Simson sa till pojken som ledde honom: Placera mina händer så att jag kan stödja mig mot pelarna. Jag vill vila mig mot dem.

27 Templet var då alldeles fullt av folk. Filisteernas ledare var också där, och på taket fanns tre tusen personer som alla hade roligt åt Simson.

28 Då bad Simson till Herren och sa: Herre, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas filisteerna för att de har gjort mig blind.

29 Sedan tog han tag i de två mittpelarna med all sin kraft.

30 Herre, låt mig dö med filisteerna, bad han.Och templet rasade samman över filisteernas ledare och allt folket, och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än dem han tidigare hade dödat under hela sin livstid.

31 Senare kom hans bröder och släktingar dit för att hämta hans kropp. Simson, som varit domare i Israel i tjugo år, begravdes mellan Sorga och Estaol på samma plats där hans far Manoa var begravd.

Mika och hans avgudar

17 I Efraims bergsbygd bodde en man som hette Mika.

En dag sa han till sin mor: När någon stal dina 1.100 siklar silver förbannade du tjuven. Det var faktiskt jag som stal dem!Gud välsigne dig, för att du bekände det, svarade hans mor.

När han lämnade tillbaka pengarna till henne tillade hon: Jag tänkte ge Herren pengarna för din räkning. Du ska få en avgudabild överdragen med silver och en gjuten avgud.

4-5 Hon tog sedan fram 200 siklar och gick till en silversmed som gjorde en snidad avgudabild och en gjuten avgud. Dessa placerade hon i Mikas hus. Mika hade ett avgudatempel med en efod och några husgudar, och han hade avskilt en av sina söner som präst.

Vid denna tid fanns det inte någon kung i Israel, utan var och en gjorde som han ville och ansåg vara rätt.

7-8 En dag kom en ung präst från Betlehem i Juda till trakten av Efraims kullar. Han var ute och letade efter en plats där han kunde bo, och han råkade hamna hos Mika.

Varifrån kommer du? frågade Mika honom.Jag är präst och kommer från Betlehem i Juda, svarade han. Jag är ute och letar efter någonstans att slå mig ner.

10-11 Du kan stanna här hos mig och bli min präst, sa Mika. Jag ska ge dig tio siklar silver om året, nya kläder varje år och gratis kost och logi.Den unge mannen lät sig övertalas och blev som son i huset.

12 Mika invigde honom som sin personlige präst.

13 Nu vet jag att Herren verkligen kommer att välsigna mig, utropade Mika, eftersom jag har en riktig präst som arbetar för mig!

Mikas avgudar blir stulna

18 Det fanns inte någon kung i Israel vid den här tiden. Daniterna försökte fortfarande hitta en plats att slå sig ner på, för de hade ännu inte lyckats driva bort dem som bodde i det land som skulle vara deras.

De valde ut fem tappra män från Sorga och Estaol att spionera på landet där de skulle bo. De representerade varje släkt i stammen. När de kom till Efraims bergsbygd stannade de i Mikas hem över natten.

De lade märke till den unge prästens dialekt och tog honom avsides och frågade: Vad gör du här? Varför har du kommit hit?

Då berättade han för dem om sin överenskommelse med Mika och att han var dennes personlige präst.

Då kan du väl fråga Gud om vår resa kommer att lyckas, bad de honom.

Ja, svarade prästen. Allt är i sin ordning. Herren kommer att ta hand om er.

De fem männen fortsatte och kom till Lais, där de lade märke till hur trygga alla verkade vara. Människorna där uppträdde precis som de lugna och säkra sidonierna. Dessutom var de rika. De var inte alls beredda på att bli anfallna, utan de levde lugnt och fredligt, och det fanns ingen stam i grannskapet som var tillräckligt stark för att anfalla dem. De bodde långt från Sidon och hade mycket liten eller ingen kontakt med grannstäderna.

De fem spionerna återvände så småningom till sitt folk i Sorga och Estaol.Nå, hur var det? Vad säger ni? frågade man dem.

9-10 Männen svarade: Låt oss gå till anfall. Vi har sett landet, och det är bara för oss att inta det. Det finns gott om plats, och det är en underbar trakt. Folket är inte heller berett på att försvara sig. Kom nu, och låt oss gå dit! Det är Gud som gett oss det!

11 Sexhundra beväpnade män ur Dans stam drog ut från Sorga och Estaol.

12 De slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda, och den platsen kallas än i dag för Dans läger.

13 Sedan fortsatte de till Efraims bergsbygd.När de skulle gå förbi Mikas hem,

14 berättade de fem spionerna för de övriga: Det finns en efod därinne, en del husgudar och många försilvrade avgudar. Det är ju självklart vad vi ska göra!

15-16 De fem spionerna gick fram till huset, och medan alla de beväpnade männen stod utanför porten hälsade de på den unge prästen.

17 Sedan gick de fram och lade beslag på avbilderna, efoden och husgudarna.

18 Vad gör ni? frågade den unge prästen, när han såg dem bära ut avgudabilderna.

19 Var tyst och följ med oss, sa de. Bli präst åt oss i stället. Är det inte bättre för dig att vara präst åt en hel stam i Israel än åt bara en enda man i hans privata hus?

20 Den unge prästen blev då mycket glad åt att få följa med dem, och han tog med efoden, husguden och den snidade avgudabilden.

21 De fortsatte sedan sin vandring med barnen, boskapen och de mest värdefulla ägodelarna främst i kolonnen.

22 När de hunnit en bit på väg från Mikas hem, kom Mika och hans grannar efter dem

23 och ropade till dem att stanna.Vad menar du med att förfölja oss på det här sättet? frågade daniterna.

24 Vad menar ni med att fråga vad jag vill? svarade Mika. Ni har ju tagit med er alla mina avgudabilder och min präst, och jag har ingenting kvar!

25 Vi vill inte höra ett ord till från dig, svarade männen. Annars kan det hända att någon ilsknar till och dödar er allesammans.

26 De fortsatte sin färd, och när Mika såg att de var alldeles för många för att han skulle kunna göra något åt det, vände han om hem.

27 De nådde snart fram till Lais med Mikas präst och avgudar. De dödade det intet ont anande folket och brände sedan ner staden.

28 Ingen kom för att hjälpa invånarna i staden, för de bodde alldeles för långt borta från Sidon, och de hade inte kontakt med några av sina grannar.Detta utspelades i dalen nära Bet-Rehob. Dans män byggde upp staden igen och bosatte sig där.

29 Staden fick namnet Dan efter deras förfader, Israels son, men ursprungligen hette den Lais.

30 De satte upp avgudabilden och utvalde Jonatan, Gersoms son och Moses sonson, att tillsammans med sina söner bli deras präster,

31 och Mikas avgudastaty tillbads av Dans stam så länge tabernaklet var kvar i Silo.

Den otrogna bihustrun

19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en flicka från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru.

Men hon var otrogen och flydde därifrån och återvände hem till sin far.

Efter fyra månader försökte hennes man få henne tillbaka, och han tog med sig en tjänare och en extra åsna och for för att hämta henne. När han kom fram till hennes hem bjöd hon honom stiga in, och hon presenterade honom för sin far, som var mycket glad att få träffa honom.

Fadern bad honom att stanna och han blev kvar som deras gäst i tre dagar.

På den fjärde dagen var han mycket tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far tyckte att de först skulle äta frukost.

Sedan bad han honom att stanna ännu en dag, så att de kunde fortsätta att umgås.

Först ville inte mannen det, men eftersom hans svärfar var så angelägen gav han slutligen med sig.

Följande morgon var de uppe tidigt igen, men flickans far var också den här gången angelägen om att han skulle stanna lite längre och föreslog: Du kan väl stanna i dag och ge dig i väg fram emot kvällen! Och mannen stannade, och de umgicks ännu en dag tillsammans.

När hans hustru och tjänare gjorde sig färdiga för avfärd på eftermiddagen, sa hans svärfar: Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll, och sedan kan du resa tidigt i morgon bitti.

10 Men nu gick mannen inte att övertala. De gav sig iväg, och innan det blev mörkt nådde de Jerusalem, som också kallas Jebus.

11 Nu är det för sent att fortsätta, sa hans tjänare till honom. Kan vi inte stanna här i natt?

12-13 Nej, svarade mannen. Vi kan inte stanna i denna hednastad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Gibea eller möjligen Rama.

14 De fortsatte alltså, och solen gick ner just som de kom till Gibea, en stad som tillhörde Benjamins stam.

15 De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten.

16 Då kom en gammal man förbi, på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Gibea, där det för övrigt bara fanns benjaminiter.

17 När han fick syn på de resande frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.

18 Vi är på väg hem från Betlehem i Juda, svarade mannen. Jag bor längst bort i Efraims bergsbygd i närheten av Silo. Ingen har bjudit in oss över natten,

19 men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss själva.

20 Ni är välkomna till mitt hem som mina gäster, sa den gamle mannen. Här kan ni inte stanna. Det kan vara farligt.

21 Han tog dem med sig hem, gav deras åsnor att äta, och ställde sedan fram kvällsmat.

22 Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp män till huset och började bulta på dörren. De var homosexuella och ville komma åt mannen som var på besök.

23 Värden gick ut för att samtala med dem.Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst.

24 Ta i stället min dotter, som är oskuld, och den här mannens bihustru. Vi ska föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem.

25 Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De misshandlade henne och våldtog henne hela natten, och först i gryningen lät de henne gå.

26 Hon föll ihop utanför huset och låg där tills det blev ljust,

27 och när hennes man öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln.

28 Kom nu, så ska vi ge oss i väg, sa han.Men han fick inte något svar, för hon var död. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem.

29 När han kom hem styckade han hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel.

30 Hela nationen blev upprörd över det illdåd, som benjaminiterna hade begått.Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten, sa alla. Vi måste göra någonting åt det.

Israel anfaller Benjamins stam

1-2 Israel sände då sina ledare och 400.000 beväpnade män till Mispa, där de trädde fram inför Herren. De kom så långt ifrån som Dan och Beer-Seba och alla platser däremellan, och även från Gilead på andra sidan Jordan.

Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna nådde snart Benjamin. De ledande männen i Israel skickade då efter den mördade kvinnans man och bad honom berätta vad som hade hänt.

Det var sent när vi kom fram till Gibea, en by i Benjamin, började han.

Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de tills hon dog.

Då styckade jag hennes döda kropp i tolv delar, som jag sände ut över hela landet, för dessa män hade begått ett fruktansvärt brott.

Nu vill jag höra er dom.

8-10 De svarade alla som en man: Ingen av oss tänker vända om hem, förrän vi har straffat Gibea. En tiondel av armén ska genom lottdragning väljas ut med uppgift att förse oss med proviant. Resten ska förinta Gibea som straff för deras hemska brott.

11 Hela nationen förenades alltså inför uppgiften.

12 Man skickade budbärare till Benjamins stam och ställde krav: Ni är skyldiga till ett oerhört brott!

13 Utlämna dessa onda män från er stad Gibea, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska. Men folket i Benjamin ville inte höra på sina bröder.

14-15 I stället lyckades man samla 26.000 man till Gibea för att förena sig med de sju hundra som redan fanns där och försvara sig.

16 Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta, som var mycket skickliga i att träffa med sina slungstenar.

17 Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400.000 man.

18 Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Herren. Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk? frågade de.Juda ska gå först, svarade Herren.

19-20 Tidigt nästa morgon tågade hela armén mot Gibea för att anfalla Benjamins män.

21 Men männen som försvarade staden rusade ut och dödade under den dagen 22.000 israeliter.

22-24 Då grät den israelitiska hären inför Herren ända till skymningen, och de frågade honom snyftande: Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin? Ja! svarade Herren. Då fick den israelitiska armén nytt mod och drog följande dag ut till strid på samma plats som tidigare,

25 och den dagen förlorade de ytterligare 18.000 man, allesammans beväpnade med svärd.

26 Då drog hela armén upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och tackoffer.

27-28 Guds ark fanns där på den tiden, och Pinehas, Eleasars son och Arons sonson, var präst. Israels män frågade Herren: Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin? Herren svarade: Ja gör det. Jag ska se till att ni besegrar honom.

29 Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Gibea

30 och gick sedan än en gång ut och gjorde sig i ordning för strid.

31 När Benjamins trupper kom ut ur staden för att gå till anfall, drog sig Israels armé tillbaka, och Benjamins män lurades bort från staden när de förföljde Israel. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägen mellan Betel och Gibea, och lyckades döda ett trettiotal av dem.

32 Då ropade man i Benjamins armé: Vi besegrar dem igen! Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle försöka få bort Benjamins armé från staden,

33 och när sedan Israels armé hade hunnit till Baal-Tamar vände den tillbaka och gick till anfall, och de 10.000 män som fanns i bakhåll rusade fram och gick

34 också till anfall, utan att Benjamin förstod hur stor faran för nederlag i själva verket var.

35-39 Herren hjälpte Israel att besegra Benjamin, och Israels armé dödade 25.100 man i Benjamin den dagen, nästan hela deras armé.Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin för att ge dem som låg i bakhåll större möjlighet att manövrera. När benjaminiterna hade dödat omkring trettio stycken av Israels män var de övertygade om att de skulle vinna en lika stor seger som tidigare. Men den styrka som låg i bakhåll rusade in i staden, dödade alla som fanns där och tände eld på staden, och det stora rökmoln som steg mot himlen var signalen för Israel att gå till anfall mot Benjamin.

40-41 Dessa vände sig om och upptäckte att staden stod i lågor och insåg hur allvarligt läget var.

42 De flydde ut i öknen, men Israels armé förföljde dem, och männen som legat i bakhåll kom ut och fortsatte det blodbad som redan hade börjat.

43 De omringade Benjamins armé öster om Gibea och dödade flertalet av dem där.

44 I Benjamins armé dog 18.000 i striden.

45 Resten flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, men 5.000 dödades utmed vägen och 2.000 närmare Gideom.

46-47 Benjamins stam förlorade den dagen 25.000 tappra män. De 600 som fanns kvar flydde alltså till Rimmons klippa, där de stannade i fyra månader.

48 Men Israels armé återvände och dödade allt och alla som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad och by i hela området.

Benjamins män saknar hustrur

21 Israels ledande män hade svurit vid Mispa att de aldrig skulle tillåta sina döttrar att gifta sig med män från Benjamins stam.

De samlades vid Betel och satt långt fram på kvällen inför Guds ansikte och grät bittert.

Herre, Israels Gud, bad de. Varför skulle detta hända? Varför måste vi förlora en av stammarna?

Följande morgon var de uppe tidigt och byggde ett altare där de offrade brännoffer och tackoffer.

Och de sa till varandra: Var det någon stam i Israel som inte var representerad, när vi höll vårt rådslag inför Herren i Mispa? Man hade nämligen svurit en ed, att den som vägrade att komma skulle dödas,

och nu var det stor sorg i hela Israel över förlusten av Benjamins stam. En hel stam är borthuggen från Israel och finns inte mer, sa de gång på gång till varandra.

Och hur ska vi få hustrur åt de få män som finns kvar, eftersom vi har svurit vid Herren att inte ge dem våra döttrar?

8-9 Då tänkte de på nytt på sin ed att döda den som vägrade komma till Mispa och upptäckte att ingen från Jabes i Gilead hade varit med.

10-12 De skickade då 12.000 av sina bästa soldater för att döda folket i Jabes i Gilead. Alla män, gifta kvinnor och barn dödades, men de unga flickor som ännu inte haft någon man blev skonade. Det fanns fyrahundra sådana, och dem förde man till lägret i Silo.

13 Sedan sände Israel en fredsdelegation till det som återstod av Benjamin vid Rimmons klippa.

14 De fick de fyrahundra flickorna som hustrur och återvände till sina hem, men flickorna räckte inte åt alla.

15 Folket sörjde verkligen över den spricka som hade uppstått mellan dem.

16 Hur ska vi bära oss åt för att skaffa hustrur åt de andra, när nu alla kvinnor i Benjamins stam är döda? frågade de ledande männen i Israel.

17 Det måste finnas något sätt att lösa detta på, så att inte en hel stam i Israel går förlorad för alltid.

18 Men vi kan inte ge dem våra egna döttrar. Vi har ju svurit en ed. Om vi bryter den blir vi förbannade av Gud.

19 Plötsligt kom de att tänka på den årliga vallfartsfesten, som brukar hållas i Silo mellan Lebona och Betel, på östra sidan av vägen mellan Betel och Sikem.

20 Till de män i Benjamin som ännu var utan hustrur sa man: Gå och göm er i vingårdarna,

21 och när flickorna från Silo kommer ut för att dansa, ska ni rusa fram och ta dem och föra dem med er hem.

22 När deras fäder och bröder kommer till oss och protesterar, ska vi förklara situationen för dem och säga: 'Var snälla och försök förstå! Låt dem få era döttrar till hustrur, för vi fick inte tag i tillräckligt många när vi anföll Jabes i Gilead, och ni kunde ju inte ha gett era döttrar till dem frivilligt utan att ha dragit skuld över er.'

23 Männen från Benjamins stam gjorde som de blivit tillsagda. De kidnappade flickor som deltog i högtiden och tog dem med sig hem till sitt eget land. Sedan byggde de upp sina städer på nytt och bosatte sig i dem.

24 Och israeliterna återvände var och en till sitt hem.

25 Det fanns inte någon kung i Israel på den tiden, och var och en gjorde vad som passade honom.

Noomi mister både man och söner

1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.

Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.

6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.

Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.

Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.

10 Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.

11 Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.

12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,

13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!

14 Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.

Rut bestämmer sig för att gå med Noomi

15 Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud, sa Noomi till henne. Du borde göra likadant.

16 Tvinga mig inte att lämna dig, svarade Rut, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.

17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt.

18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

19 De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem.Kan det verkligen vara Noomi? undrade kvinnorna.

20 Kalla mig inte Noomi, sa hon till dem. Kalla mig i stället Mara (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.

21 Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?

22 Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.

Rut plockar ax i Boas åker

Noomi hade en rik släkting i Betlehem, som hette Boas.

En dag sa Rut till Noomi: Kanske jag kunde gå ut på någon godhjärtad mans åker och plocka upp den säd, som hans skördemän lämnat.Det är bra om du gör det, min kära dotter, svarade Noomi uppmuntrande.

Rut gav sig då av, och den åker hon råkade hamna på tillhörde just Boas, denne släkting till Noomis man.

4-5 Boas kom förbi efter ett besök i staden medan Rut var på åkern. När han hade hälsat på skördefolket, frågade han förmannen: Vem är flickan där borta?

Det är flickan från Moabs land, som kom tillbaka hit med Noomi, svarade förmannen.

I dag på morgonen bad hon mig att få plocka upp den säd som skördemännen lämnat efter sig, och hon har hållit på här hela dagen. Hon har bara vilat sig en liten stund där i skuggan.

8-9 Boas gick då bort till Rut och pratade med henne: Du kan stanna kvar här, mitt barn, och plocka så länge du vill. Du behöver inte gå till någon annans åkrar. Stanna här med mitt tjänstefolk. Jag har sagt till mina män att lämna dig i fred. Blir du törstig kan du bara gå och dricka av vattnet som man bär ut hit.

10-11 Hon tackade honom mycket ödmjukt och frågade: Hur kommer det sig att du är så vänlig mot mig? Du måste väl veta att jag är främling här.Ja, det vet jag, svarade Boas. Men jag vet också hur mycket gott du gjort mot din svärmor sedan din man dog, och hur du har lämnat dina föräldrar i ditt eget land och följt med henne hit för att bo bland främlingar.

12 Herren, Israels Gud, under vars vingar du tagit din tillflykt, ska välsigna dig för det.

13 Tack, svarade hon. Du är så vänlig mot mig, fast jag inte ens är en av dina arbetare.

14 När det var dags att äta ropade Boas på henne: Kom hit och ät med oss. Ta av brödet och doppa det i vinet.Hon satte sig då ner och åt med hans skördefolk, och han gav henne mer mat än hon orkade äta.

15 När hon sedan gick tillbaka till sitt arbete, sa Boas till de unga männen att även låta henne få plocka ax bland kärvarna

16 och att de avsiktligt skulle lämna kvar ax, som hon kunde plocka utan att någon sa något om det.

17 Rut arbetade hela dagen, och på kvällen när hon tröskade det som hon plockat, blev det ungefär trettiofem liter.

18 Hon bar det till sin svärmor i staden och gav det till henne tillsammans med den mat som blivit över sedan hon själv hade ätit.

19 O, vad mycket, utropade Noomi. Var har du plockat allt detta i dag? Gud ska välsigna den som varit så vänlig mot dig!Rut berättade då för henne vad hon hade varit med om och nämnde också att det var Boas som ägde åkern.

20 Tack gode Gud för en sådan man! Gud har fortsatt att vara barmhärtig mot oss, på samma sätt som han var mot våra män medan de levde! Boas är ju också en av våra närmaste släktingar, konstaterade Noomi glatt.

21 Ja, sa Rut. Han har sagt åt mig att komma tillbaka, och jag får gå alldeles bakom skördemännen ända tills hela skörden är bärgad.

22 Det är underbart! utropade Noomi. Gör nu som han sagt till dig. Stanna kvar där tillsammans med alla de andra flickorna under hela skördetiden. Du kommer att vara tryggare där än på någon annan åker!

23 Och det gjorde Rut. Hon stannade kvar under hela kornskörden och sedan också under veteskörden, men hon fortsatte att bo hos sin svärmor.

Noomi har en plan

En dag sa Noomi till Rut: Jag undrar om det inte är på tiden att jag försöker få tag i en man åt dig, mitt kära barn, så att du blir lyckligt gift igen.

Jag tänker faktiskt på Boas! Han har varit så vänlig mot oss, och han är ju också släkt med oss. Jag råkar veta att han rensar korn ute på logen i kväll.

Gör nu som jag säger till dig! Bada och använd din bästa parfym. Ta sedan på dig dina finaste kläder och gå ner till logen, men låt honom inte se dig förrän han har ätit!

Se efter var han lägger sig och gå sedan och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där! Då kommer han själv att säga vad du ska göra.

Ja, jag ska göra precis som du säger, svarade Rut.

Rut besöker Boas på tröskplatsen

6-7 Hon gick alltså bort till logen på kvällen och följde mycket noga sin svärmors instruktioner. När Boas hade avslutat sin måltid och kände sig väl till mods, gick han och lade sig bakom högen av säd och somnade.Då gick Rut dit mycket tyst och försiktigt och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där.

Ungefär vid midnatt vaknade Boas, satte sig yrvaket upp och märkte genast att det låg en kvinna vid fotändan!

Vem är du? frågade han. Det är jag, Rut, svarade hon. Lägg din mantel över mig som ett tecken på att du gör mig till din hustru och följer Guds lag, för du är en nära släkting till mig.

10 Tack Gud för en flicka som du! utropade han. Du har gjort mer för Noomi nu än någonsin. Naturligtvis skulle du ha föredragit en yngre man, även om han varit fattig. Men du har lämnat alla dina personliga önskningar åt sidan för att du ska kunna ge Noomi en arvtagare genom att gifta dig med mig.

11 Nu ska du inte alls bekymra dig för något. Jag ska ta hand om allt för din skull. Alla vet vilken underbar person du är.

12 Men det finns ett problem. Det är sant att jag är en av dina nära släktingar, men det finns en som står dig ännu närmare än vad jag gör.

13 Stanna kvar här i natt. I morgon ska jag tala med honom. Om han vill gifta sig med dig, så får han göra det. Han gör på så sätt sin plikt. Men om han inte vill det, då svär jag inför Herren att jag ska göra det. Ligg nu kvar här tills det blir morgon!

14 Hon låg alltså kvar vid hans fötter hela natten och gick upp tidigt, före gryningen, för Boas hade sagt till henne: Låt inte folk få reda på att en kvinna varit här på logen.

15-18 Ta hit din schal, sa han till henne. Sedan hällde han upp sjuttio liter korn i den, så mycket hon kunde bära. Han hjälpte henne att ta bördan på ryggen och hon gick hem till sin svärmor med Boas gåva.Nå, hur gick det, mitt barn? frågade Noomi henne när hon kom hem.Då berättade Rut allt för Noomi och gav henne kornet, som Boas skickat med som gåva till henne. Hon nämnde också att han sagt att hon inte fick komma hem utan att ha med sig en present.Då sa Noomi till henne: Du kan lugnt vänta tills du får höra vad som händer. Boas kommer inte att unna sig någon vila förrän han har fullföljt detta. Han kommer att ordna det redan i dag.

Boas tar Rut till hustru

Boas gick till stadsporten och träffade där släktingen han talat om. Kom, sa han till honom. Det är något viktigt jag vill prata med dig om.De slog sig ner tillsammans,

och Boas bad tio av de förnämsta männen i staden att komma och vara vittnen till deras samtal.

Du känner Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, sa Boas till honom. Hon vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek.

Jag tyckte jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar, med dessa ärade män som vittnen.Låt mig få veta på en gång om du vill ha marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den, och sedan kommer jag.Jag köper den, svarade mannen.

Om du köper marken, innebär det också att du måste gifta dig med Rut, så att hon kan få barn som kan föra hennes förre mans namn vidare och ärva jorden, sa Boas till honom.

Då kan jag inte göra någon affär, svarade mannen. I så fall skulle ju hennes son ärva min egendom också. Det är bäst att du köper marken.

På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande.

När mannen alltså sagt till Boas: Köp du åkern, drog han av sig sin sandal.

Då sa Boas till vittnena och alla de andra som stod runt omkring dem: Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Mahelons egendom av Noomi,

10 och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Mahelons änka, så att hon kan bli min hustru och föda en son, som kan föra hennes mans namn vidare.

11 Och allt folket som stod där, och alla vittnena svarade: Vi är vittnen till detta. Måtte Herren göra denna kvinna, som nu kommer in i ditt hus, lika fruktsam som Rakel och Lea, från vilka hela Israels folk härstammar. Vi hoppas att du ska bli en mäktig och framgångsrik man i Betlehem,

12 och att dina ättlingar, som Herren ska ge dig genom denna unga kvinna, blir lika många och högt aktade som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.

Boas och Ruts ättlingar

13 Boas gifte sig alltså med Rut, och han låg med henne, och Herren lät henne föda en son.

14 Kvinnorna i staden sa till Noomi: Lovad vare Herren, som har gett dig en arvinge. Måtte han bli berömd i Israel.

15 Han ska få dig att känna dig ung på nytt, och han ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru, som älskar dig så mycket och som har gjort mer gott mot dig än sju söner!

16-17 Och Noomi tog hand om barnet, och grannkvinnorna sa: Nu har Noomi äntligen fått en son igen! Pojken fick namnet Obed, och han kom senare att bli far till Isai, Davids far.

18-22 Så här ser Boas släkttavla ut från hans förfader Peres, i rakt nedstigande led: Peres, Hesron, Ram, Amminadab, Naheson, Salmon, Boas, Obed, Isai och David.

Hanna får bönesvar - en son

Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd.Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.

Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.

Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.

Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.

Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.

Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.

Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.

Vad är det, Hanna? brukade Elkana fråga. Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?

En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.

10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.

11 Och hon gav detta löfte: Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.

12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.

14 Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!

15-16 Nej, min herre, jag har inte druckit något, svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!

17 Om det är på det sättet, sa Eli, ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!

18 Tack, herre! utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.

19-20 Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

21-22 Nästa gång det var dags för det årliga offret reste Elkana, Peninna och barnen till tabernaklet utan Hanna, för hon ville vänta. Låt mig amma barnet en tid, så ska jag sedan ta honom till tabernaklet och lämna honom där, bad hon.

23 Elkana samtyckte och sa: Ja, vi gör det som du tycker är bäst, bara Herrens vilja får ske.Därför stannade hon hemma tills hon slutat amma barnet.

24 Sedan tog hon honom till tabernaklet i Silo, fastän han fortfarande var mycket liten. Hon tog också med sig en tre år gammal tjur som offer, och en säck vete och lite vin.

25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.

26 Min herre, kommer du ihåg mig? frågade Hanna honom. Jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren!

27 Jag bad honom ge mig denne pojke, och Herren har svarat på min bön.

28 Så länge han lever tillhör han Herren. Hon lämnade Samuel hos Eli och bad och prisade sedan Herren.

Hanna tackar Herren

Hanna bad och tackade Herren med dessa ord:Jag gläder mig i Herren! Han har välsignat mig! Nu har jag ett svar åt mina fiender, för Herren har löst mitt problem. Jag är så glad!

Ingen är helig som Herren! Det finns ingen annan Gud, ingen enda klippa som vår Gud.

Sluta upp med ert högmodiga och stolta tal och era stora ord!Herren vet vad ni har gjort, och han kommer att döma era handlingar.

Krigarnas bågar är sönderbrutna, men de som stapplade av svaghet är nu starka.

De som förut mådde väl svälter nu och de som förut var hungriga får nu mat.Den ofruktsamma kvinnan har nu sju barn, men hon som hade många barn tynar bort.

Herren dödar och Herren ger liv.

Några låter han vara fattiga och andra rika.En låter han falla, och en annan lyfter han upp.

Han lyfter upp de fattiga ur dammet på askhögen och behandlar dem som furstar.Han sätter dem på hedersplatserna, och de får ärva rikedomarna.Hela jorden vilar på den grund Herren byggt.

Han kommer att skydda sina gudfruktiga barn, men de onda kommer att tystas i mörkret.Ingen ska lyckas enbart genom egen styrka.

10 De som kämpar mot Herren kommer att brytas sönder. Han dundrar mot dem från himlen.Han dömer hela jorden.Han ger makt till sin kung och stor ära till sin smorde.

11 Därefter återvände Elkana till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under prästen Eli.

Samuel i tjänst för Herren

12 Elis söner var onda män, som inte älskade Herren.

13-14 När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe.

15 Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret, och sa: Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen.

16 Om då mannen som offrade köttet svarade: Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver, brukade tjänaren säga:Nej, ge det till mig nu, annars tar jag det med våld.

17 Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt.

18 Samuel var Herrens tjänare, trots att han bara var ett barn, och han bar en linnemantel precis som prästen.

19 Varje år sydde hans mor en liten rock åt honom som hon överlämnade när hon kom med sin make för att offra.

20 Innan de återvände hem, brukade Eli välsigna Elkana och Hanna och be att Gud skulle ge dem flera barn som kunde ta platsen efter den son de hade gett till Herren.

21 Och Herren gav Hanna tre söner och två döttrar, medan Samuel växte upp i Herrens tjänst.

22 Eli hade nu blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände runt omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till tabernaklet.

23-25 Jag har fått dåliga nyheter om vad ni gör, sa Eli till sina söner. Det är fruktansvärt att förleda Herrens folk till synd. Synd mot människor bestraffas strängt, men hur mycket mer kommer inte ni att straffas för den synd ni har begått mot Herren? Men de ville inte lyssna till sin far, och Herren hade redan planerat att döda dem.

26 Men den lille Samuel växte upp och var till glädje för både Gud och människor.En profet besöker Eli

27 En dag kom en profet till Eli med ett budskap från Herren: Visade jag inte min kraft när Israels barn var slavar i Egypten?

28 Utvalde jag inte er stamfar Levi bland alla hans bröder till att vara min präst, och att offra på mitt altare, bränna rökelse och bära prästkläder inför mig? Tilldelade jag inte era präster eldsoffren?

29 Varför är ni då så giriga efter alla de andra offer som förs fram till mig? Varför har du satt dina söner före mig? Både du och de har blivit feta av det bästa från mitt folks offer!

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)

Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®