The Daily Audio Bible

¹⁶ Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

¹⁷ ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. ¹⁸ ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. ¹⁹ Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

²⁰ Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. ²¹ Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” ²² Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.^{[a] 23} Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? ²⁴ Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? ²⁵ Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” ²⁶ Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

²⁷ Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. ²⁸ Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

²⁹ Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

³⁰ ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

³¹ Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

³² Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

³³ När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. ² ”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. ⁴ Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. ⁵ De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. ⁷ Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. ⁸ Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”

⁹ ”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren ¹¹ och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² ”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! ¹³ Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.

¹⁷ ”Fly för livet”, sa han^[b] medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” ¹⁸ ”Nej, Herre^[c]”, bad Lot. ¹⁹ ”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. ²⁰ Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”

²¹ Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. ²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar^[d].

²³ Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. ²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. ²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. ²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. ²⁹ När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.

Lots döttrar

³⁰ Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.

³¹ En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. ³² Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”

³³ Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.

³⁴ Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” ³⁵ Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. ³⁶ På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.

³⁷ Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab^[e]. Han blev stamfar till vår tids moabiter. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi^[f]. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.

Om att oroa sig

²⁵ Därför säger jag er: oroa er inte för hur ni ska klara livet, hur ni ska få mat och dryck eller kläder att ta på er. Nog är livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? ²⁶ Se på himlens fåglar! De varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er Fader i himlen ger dem mat ändå. Är ni inte mycket mer värda än fåglarna? ²⁷ Vem av er kan med sina bekymmer förlänga sitt liv med en enda timma?

²⁸ Och varför oroar ni er för kläder? Lägg märke till liljorna på ängen hur de växer! De arbetar inte och spinner inte. ²⁹ Ändå säger jag er, att inte ens Salomo i all sin prakt var så klädd som de. ³⁰ Men om Gud nu ger sådana kläder åt gräset, som idag står på ängen och imorgon kastas på elden, skulle han då inte ordna kläder åt er? Så lite tro ni har!

³¹ Oroa er alltså inte för vad ni ska äta och dricka, eller för vad ni ska ta på er. ³² För sådant jagar all världens folk efter. Er Fader i himlen vet att ni behöver allt detta. ³³ Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också.

³⁴ Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl.

Om att döma andra

(Luk 6:37-38; 6:41-42)

7 Döm inte, så blir ni själva inte dömda, ² för ni kommer att dömas så som ni dömer andra. Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er. ³ Varför ser du flisan i din medmänniskas öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? ⁴ Varför säger du till henne: ’Kom så ska jag ta bort flisan ur ditt öga’, när du samtidigt har en bjälke i ditt eget? ⁵ Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din medmänniskas öga.

⁶ Ge inte det som är heligt åt hundarna; de kommer att vända sig om och slita er i stycken. Och kasta inte pärlor åt svinen, de kommer att trampa på dem.

Be, så ska ni få

(Luk 11:9-13; 6:31)

⁷ Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka på och dörren ska öppnas. ⁸ För den som ber, han får, och den som söker, han finner. Och för var och en som knackar på ska dörren öppnas.

⁹ Du som är förälder, inte ger du väl ditt barn en sten när det ber om bröd, ¹⁰ eller en orm när det ber om en fisk? ¹¹ Om nu ni, som är onda, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Fader i himlen ge goda gåvor till dem som ber honom?

Den gyllene regeln

¹² Gör mot andra så som ni vill att de ska göra mot er. Detta är vad lagen och profeterna säger.

Den trånga porten

(Luk 13:24)

¹³ Gå in genom den trånga porten. Vägen till fördärvet är bred, och porten dit in är vid, och många är de som väljer den. ¹⁴ Men porten till livet är trång, och vägen dit är smal. Det är få som finner den.

Guds storhet och makt och människans ställning i skapelsen

8 För körledaren, enligt gittit.^[a] En psalm av David.