The Daily Audio Bible

Jakob begravs i Kanaan

50 Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom. ² Sedan bad han de läkare som var i tjänst hos honom att balsamera hans far. Läkarna balsamerade då Israel, ³ vilket tog fyrtio dagar, den tid som balsameringen tar. Egypterna sörjde honom i sjuttio dagar. ⁴ När sorgetiden var över, talade Josef med faraos hovmän och sa: ”Visa mig den välviljan att tala med farao för mig. Säg ⁵ att min far fick mig att med ed lova att när han dog skulle jag begrava honom i den grav som han låtit hugga ut åt sig i Kanaan. Be om tillstånd för mig att resa dit upp och begrava min far och sedan komma tillbaka.”

⁶ Farao svarade: ”Gå och begrav din far, som du har lovat honom med ed.”

⁷ Då begav sig Josef iväg för att begrava sin far, tillsammans med alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hus och de äldste i Egypten, ⁸ och alla Josefs släktingar, hans bröder och hans fars familj. Men sina små barn och alla hjordar lämnade de kvar i Goshens land. ⁹ Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.

¹⁰ När de kom fram till Goren Haatad på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan, och Josef sörjde sin far i sju dagar. ¹¹ Invånarna där, kanaanéerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad och sa: ”Det är en mycket stor sorgehögtid som egypterna håller där.” Därför gav de platsen namnet Avel Misrajim.^{[a] 12} Jakobs söner gjorde alltså som han hade befallt dem. ¹³ De förde honom till Kanaans land och begravde honom där i grottan på Makpelas åker, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt som begravningsplats av hettiten Efron.

Josef tar väl hand om sina bröder

¹⁴ Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava hans far.

¹⁵ Men efter sin fars död sa Josefs bröder: ”Nu kommer Josef kanske att hysa agg mot oss och ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom”. ¹⁶ Därför sände de bud till honom och lät säga: ”Innan din far dog bad han: ¹⁷ ’Säg till Josef: Vi ber dig förlåta dina bröder deras synd och allt det onda vi har gjort mot dig.’ Vi ber dig därför: ’Förlåt oss, din fars Guds tjänare, allt det onda vi gjort.’ ” När Josef fick meddelandet brast han i gråt.

¹⁸ Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: ”Vi är dina slavar.”

¹⁹ Men Josef sa till dem: ”Var inte rädda! Jag är väl inte Gud. ²⁰ Det ni avsåg var ont mot mig, men Gud förvandlade det till något gott, för att göra det som nu har skett och för att rädda många människors liv. ²¹ Var inte rädda! Jag ska själv ta hand om er och era familjer.” Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.

Josef dör

²² Josef och hans fars familj blev alltså kvar i Egypten. Josef blev 110 år gammal. ²³ Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn kunde han adoptera.^[b]

²⁴ ”Jag kommer snart att dö”, sa Josef till sina bröder, ”men Gud ska ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han med ed har lovat Abraham och Isak och Jakob.”

²⁵ Josef fick israeliterna att lova med en ed och sa: ”Gud kommer att ta sig an er och då ska ni föra mina kvarlevor härifrån.”

²⁶ Sedan dog Josef 110 år gammal och man balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

² Ruben, Simon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher.

⁵ Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. ⁶ Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. ⁷ Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

⁸ Men då fick Egypten en ny kung^[c], en som inte kände till Josef. ⁹ ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ¹⁰ ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

¹¹ Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. ¹² Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. ¹³ De tvingade dem till slavarbete ¹⁴ och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua ¹⁶ och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. ¹⁸ Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

¹⁹ ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

²⁰ Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

²² Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Gud kallar Mose

Mose föds

2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. ² Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. ³ Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. ⁴ Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.

⁵ En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.

⁷ Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ⁸ ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ⁹ ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.

¹⁰ När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose^[d], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”

Petrus kallar Jesus för Messias

(Mark 8:27-30; Luk 9:18-21)

¹³ När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi^[a] frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” ¹⁴ De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, några säger Elia och andra Jeremia eller någon annan av profeterna.”

¹⁵ Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?” ¹⁶ Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

¹⁷ ”Du är lycklig, Simon, Jonas son”, sa Jesus, ”för min Fader i himlen, och inte någon människa av kött och blod, har visat detta för dig. ¹⁸ Jag säger dig att du är Petrus^[b], och på den klippan ska jag bygga min församling. Inte ens dödsrikets portar ska kunna besegra den. ¹⁹ Jag ska ge dig nycklarna in till himmelriket. Allt du binder på jorden blir bundet i himlen och allt du löser på jorden blir löst i himlen.^[c]”

²⁰ Sedan förbjöd han sina lärjungar att berätta för någon att han var Messias.

Jesus förutsäger för första gången att han ska dö

(Mark 8:31-33; Luk 9:22)

²¹ Efter det började Jesus tala öppet med sina lärjungar om att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad och uppstå på den tredje dagen.

²² Petrus drog honom åt sidan och började tillrättavisa honom och sa: ”Nej, Herre! Det här ska aldrig hända dig!”

²³ Men Jesus vände sig om och sa till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du försöker få mig på fall, för det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud.”

Lärjungeskapets krav

(Mark 8:34—9:1; Luk 9:23-27)

²⁴ Sedan sa Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, ta sitt kors och följa mig. ²⁵ Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska finna det. ²⁶ Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt mister sitt liv? Vad kan hjälpa henne att få det tillbaka? ²⁷ Människosonen ska komma i sin Faders härlighet med sina änglar och döma varje människa för vad hon har gjort. ²⁸ Sannerligen säger jag er: några av er som står här kommer inte att dö förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.^[d]”

Jesus förvandlas på berget

(Mark 9:2-13; Luk 9:28-36)

17 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. ² Där förvandlades hans utseende inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev bländande vita. ³ Sedan fick de se Mose och Elia stå och tala med Jesus.^{[e] 4} Då sa Petrus till Jesus: ”Herre, det är gott att få vara här. Om du vill kan jag bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.”

⁵ Men just som han sa det, sveptes de in i ett ljust moln som sänkte sig över dem och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son, han är min glädje. Lyssna på honom!”

⁶ När lärjungarna hörde rösten blev de fruktansvärt rädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. ⁷ Men Jesus kom fram till dem och rörde vid dem. ”Res er upp”, sa han, ”var inte rädda!” ⁸ Och när de såg upp igen, såg de ingen annan än Jesus där.

⁹ På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.”

Tacksägelse för Herrens hjälp till kungen

21 För körledaren. En psalm av David.