The Daily Audio Bible

Berättelsen om Jakob och hans släkt

(37:1—50:26)

37 Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott.

Josef säljs som slav

² Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. ³ Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång^[a] dräkt. ⁴ Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom.

⁵ En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer.

⁶ ”Hör här vad jag drömde”, sa han. ⁷ ”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” ⁸ ”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

⁹ Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” ¹⁰ Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

¹² En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. ¹³ Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. ¹⁴ Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem ¹⁵ fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. ¹⁶ ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” ¹⁷ ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

¹⁸ När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

¹⁹ ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. ²⁰ ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

²¹ När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. ²² ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

²³ När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig ²⁴ och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. ²⁵ Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra^[b] som de förde med sig till Egypten.

²⁶ Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? ²⁷ Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. ²⁸ När några midjanitiska^[c] köpmän kom förbi, drog de^[d] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar^[e]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. ²⁹ När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

³⁰ Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?^[f]” ³¹ Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. ³² Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

³³ Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

³⁴ Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

³⁶ Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. ² Där träffade han en kanaaneisk flicka, dotter till Shua, som han gifte sig med. Han låg med henne ³ och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Er. ⁴ Så väntade hon barn igen och födde en son som hon gav namnet Onan. ⁵ Hon födde ytterligare en son som hon gav namnet Shela. Shela föddes i Kesiv.

⁶ Till sin förstfödde son Er skaffade Juda en hustru som hette Tamar. ⁷ Men Er, Judas förstfödde, var en ogudaktig man inför Herren och därför dödade Herren honom.

⁸ Då sa Juda till Onan: ”Ligg med din brors hustru och fullfölj din svågerplikt^[g] gentemot henne, så att din bror får avkomma.” ⁹ Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans eget. När han låg med sin brors hustru, lät han sin säd spillas på marken för att inte skaffa en son^[h] åt brodern. ¹⁰ I Herrens ögon var detta ont. Därför dödade han även Onan. ¹¹ Då sa Juda till sin svärdotter Tamar: ”Lev nu som änka i din fars hus, tills min son Shela blivit gammal nog att gifta sig.” Han var rädd och tänkte att kanske också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Tamar flyttade då hem till sin far.

¹² Efter en lång tid dog Judas hustru, Shuas dotter. När sorgetiden var över, gick Juda och hans vän adullamiten Hira till Timna till fårklippningen där. ¹³ När det berättades för Tamar att hennes svärfar hade gått för att klippa fåren i Timna, ¹⁴ tog hon av sig sina änkekläder, tog på sig en slöja och höljde sig^[i]. Så satte hon sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon hade vid det laget insett att hon inte skulle ges som hustru till Shela fast denne nu var fullvuxen. ¹⁵ Juda lade märke till henne och trodde att hon var en prostituerad, eftersom hennes ansikte var beslöjat. ¹⁶ Därför gick han till henne där hon satt vid vägen och föreslog att hon skulle ligga med honom, ovetande om att hon var hans egen svärdotter. ”Hur mycket tänker du betala mig?” frågade hon.

¹⁷ ”Jag kan skicka dig en killing från min hjord”, föreslog Juda. ”Och vilken pant tänker du ge mig tills du har skickat geten?” frågade hon. ¹⁸ ”Vad vill du ha för pant?” undrade han. ”Ditt sigill, sigillsnodden och din vandringsstav”, svarade hon. Han gav henne vad hon begärde. När han sedan låg med henne, blev hon med barn. ¹⁹ Sedan gick hon därifrån, tog av sig slöjan och klädde sig i sina änkekläder igen.

²⁰ Juda skickade sin vän från Adullam för att ta killingen till henne och hämta tillbaka den pant som han hade gett henne, men han kunde inte hitta henne. ²¹ Då frågade han männen där: ”Var finns den där tempelprostituerade^[j] som brukar hålla till vid vägen i Enajim?” ”Vi har aldrig haft någon tempelprostituerad här”, svarade de. ²² Då gick han tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat hitta henne någonstans och han talade om att männen på platsen sagt att det inte varit någon tempelprostituerad där. ²³ ”Låt henne få behålla sakerna då!” sa Juda. ”Annars riskerar vi att skämma ut oss. Jag skickade ju ändå killingen, men du kunde inte hitta henne.”

²⁴ Tre månader senare berättades det för Juda att hans svärdotter Tamar hade horat och nu var med barn. ”För ut henne och bränn henne!” befallde Juda. ²⁵ Men när de förde ut henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Jag är gravid genom mannen som äger dessa saker: sigillet, snodden och vandringsstaven. Se efter om du känner igen dem!”

²⁶ Juda erkände att de tillhörde honom och sa: ”Hon är rättfärdigare än jag, för jag gav henne inte till min son Shela.” Juda låg aldrig med Tamar igen.

²⁷ När det var dags för Tamar att föda, visade det sig att det var tvillingpojkar. ²⁸ Vid förlossningen stack den ene fram en hand. Barnmorskan band en röd tråd runt handleden och sa: ”Denne kom ut först.” ²⁹ Men han drog tillbaka sin hand och den andre kom ut först. ”Så du bryter dig fram!” sa hon. Därför fick han heta Peres^[k]. ³⁰ Strax efteråt föddes hans bror med den röda tråden runt handleden, och han fick namnet Serach^[l].

Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen

(Mark 3:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)

²² Sedan förde man till honom en besatt man som var både blind och stum. Och Jesus botade honom, så att han kunde tala och se. ²³ Folk blev alldeles häpna, och sa: ”Kanske denne ändå är Davids Son?” ²⁴ Men när fariseerna fick höra det, sa de: ”Han driver säkert ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas härskare.”

²⁵ Jesus, som förstod vad fariseerna tänkte, sa då till dem: ”Ett rike där man strider mot varandra går under, och en stad eller en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. ²⁶ Om nu Satan driver ut Satan, då är han ju kluven och strider mot sig själv. Då kan väl inte hans rike bestå? ²⁷ Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vilken kraft driver då era egna anhängare ut dem? De ska därför bli era domare. ²⁸ Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har ju Guds rike kommit till er. ²⁹ Hur kan någon gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, om han inte först binder honom? Sedan kan man plundra hans hus. ³⁰ Den som inte är för mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

³¹ Därför säger jag er: all synd och hädelse kan förlåtas, utom hädelse mot Anden, den är oförlåtlig. ³² Den som säger något mot Människosonen kan få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga Anden, kommer aldrig att bli förlåten, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.^[a]

³³ Få ett träd att bli bra, så bär det bra frukt, eller få trädet att bli dåligt, så bär det dålig frukt. För ett träd känns igen på sin frukt. ³⁴ Ni huggormsyngel! Hur skulle ni som är onda kunna säga något gott? Munnen talar ju vad hjärtat är fullt av. ³⁵ En god människa bär fram det goda ur den godhet som lagrats i hennes hjärta, medan en ond människa bär fram det onda ur den ondska som lagrats i hennes hjärta. ³⁶ Jag säger er, att på domens dag ska människorna få stå till svars för varje onyttigt ord de har talat. ³⁷ De ord du talar nu avgör om du ska frias eller dömas.”

De religiösa ledarna ber Jesus om ett tecken

(Luk 11:29-32)

³⁸ En dag bad några av de skriftlärda och fariseerna: ”Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.” ³⁹ Men Jesus svarade: ”Detta onda och trolösa släkte söker efter tecken, men det enda tecken de ska få se är profeten Jonas tecken^[b]. ⁴⁰ På samma sätt som Jona var i den stora fisken i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta i tre dagar och tre nätter^[c]. ⁴¹ Invånarna i Nineve ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för de vände om när Jona predikade. Men här finns en som är större än Jona. ⁴² Söderns drottning^[d] ska på domens dag uppstå tillsammans med detta släkte och döma det, för hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Men här finns en som är större än Salomo.

Den orena andens återkomst

(Luk 11:24-26)

⁴³ När en oren ande drivs ut ur en människa, irrar den omkring i vattenlösa trakter och letar efter ro, utan att hitta någon. ⁴⁴ Då säger den: ’Jag vänder tillbaka till det hus jag kom ifrån.’ Och när den gör det och finner huset tomt, rent och iordningställt, ⁴⁵ letar den reda på sju andar till, ännu värre än den själv. Tillsammans återvänder de sedan och bosätter sig där. Den människan får det då långt värre än hon hade det förut. Så blir det också med detta onda släkte.”

Herren som den frommes arv

16 En inskrift^[a] av David.