The Daily Audio Bible

¹⁸ Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. ¹⁹ Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. ²⁰ Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”

Så fick de göra, men ²¹ sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” ²² ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”

²³ De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. ²⁴ Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.

²⁵ Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, ²⁶ lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.

²⁷ Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. ²⁸ Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”

²⁹ När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:

³⁰ ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. ³¹ ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. ³² Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ ³³ Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, ³⁴ men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”

³⁵ När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.

³⁶ Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”

³⁷ Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”

³⁸ Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”

Benjamin reser till Josef

43 Men svälten var fruktansvärd i landet. ² När säden som de hade fört med sig från Egypten var slut, sa fadern till dem: ”Res dit igen och köp lite mat åt oss!”

³ Men Juda^[a] sa till honom: ”Mannen menade allvar när han sa: ’Kom inte tillbaka till mig igen utan er bror!’ ⁴ Låter du vår bror följa med oss, så reser vi för att köpa säd åt dig. ⁵ Men om du inte låter honom följa med, kan vi inte resa. Mannen sa ju till oss att vi inte fick komma tillbaka till honom utan vår bror.”

⁶ ”Varför gjorde ni detta mot mig att ni berättade att ni hade en bror till?” sa Israel. ⁷ ”Mannen frågade noga om vår familj”, svarade de. ”Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: ’För hit er bror?’ ”

⁸ Juda sa till sin far: ”Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av och så får överleva, annars kommer vi att dö av svält allihop, både vi och våra barn. ⁹ Jag garanterar hans trygghet. Du får hålla mig personligen ansvarig för honom. Om jag inte för honom tillbaka, så bär jag skulden inför dig resten av livet. ¹⁰ Hade vi inte dröjt så här, skulle vi redan ha hunnit tillbaka för andra gången.”

¹¹ Till slut sa deras far Israel till dem: ”Om det inte går att undvika så gör så här: ta landets bästa produkter i era säckar som gåva åt den där mannen, lite balsam, lite honung, dragantgummi, myrra, pistagenötter och mandlar. ^{[b] 12} Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag, ¹³ och ta er bror och res iväg. ¹⁴ Måtte Gud den Väldige låta mannen visa barmhärtighet mot er, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka! Men om jag måste förlora mina barn, så får det bli som det blir.”

¹⁵ Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten, där de fick träda fram inför Josef.

¹⁶ När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: ”Ta med dessa män hem till mig, slakta djur och laga maten, för de ska äta middag tillsammans med mig.” ¹⁷ Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs hus.

¹⁸ Bröderna blev rädda när de fördes dit. ”Det är för att pengarna låg i säckarna förra gången som vi nu förs hit”, tänkte de. ”Nu kommer han att anfalla oss och övermanna oss. Sedan kommer han att göra oss till slavar och ta våra åsnor.”

¹⁹ De gick fram till Josefs närmaste man vid ingången till Josefs hus och talade till honom: ²⁰ ”Hör på oss, herre. När vi hade varit här första gången för att köpa mat, ²¹ stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar. Då fann vi att alla pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka, ²² tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som kan ha lagt pengarna i säckarna.” ²³ ”Oroa er inte för det”, sa Josefs närmaste man till dem. ”Ni behöver inte vara rädda. Er Gud, er fars Gud har gett er en skatt i era säckar. Jag fick betalt för säden.”

Sedan förde mannen ut Simon till dem. ²⁴ Mannen visade dem in i huset, och de fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder. ²⁵ De tog sedan fram sina gåvor till Josef som skulle komma vid middagstiden, för de hade fått veta att de skulle äta där. ²⁶ När Josef kom hem, gav de honom gåvorna som de fört med sig till huset och bugade sig djupt inför honom.

²⁷ Han frågade hur de hade haft det och tillade: ”Och hur mår er gamle far, som ni berättade om? Lever han fortfarande?” ²⁸ ”Ja”, svarade de. ”Vår far, din tjänare, lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.

²⁹ Josef såg på sin bror, sin mors son Benjamin och frågade: ”Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Måtte Gud vara nådig mot dig, min son!” ³⁰ Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av kärlek till sin bror och blev tvungen att hitta ett ställe där han kunde gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där. ³¹ Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och befallde att maten skulle serveras.

³² Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egypterna vid ännu ett annat. Egypterna kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för det skulle ha varit avskyvärt för dem. ³³ Bröderna satt mitt emot Josef i åldersordning, från den äldste till den yngste. De såg förvånade på varandra.

³⁴ Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin – fem gånger så mycket som till någon av de andra. De åt och drack glatt tillsammans.

⁴⁷ Himmelriket är också som när man kastar ut ett nät i sjön för att fånga fiskar av olika slag. ⁴⁸ När nätet är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och sorterar fisken. De ätbara fiskarna lägger man i en korg, men de andra slänger man bort.

⁴⁹ Så ska det vara vid tidsålderns slut. Änglarna ska komma och skilja de onda människorna från de rättfärdiga, ⁵⁰ och sedan kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och skära tänder. ⁵¹ Har ni nu förstått alla dessa liknelser?” ”Ja”, sa de, ”det har vi.”

⁵² Då sa han: ”Det betyder att varje skriftlärd som blivit himmelrikets lärjunge är som en husbonde som ur sitt förråd kan ta fram både av det nya och det gamla.”

Människorna i Nasaret vägrar att tro

(Mark 6:1-6; Luk 4:16-30)

⁵³ När Jesus hade berättat alla dessa liknelser, lämnade han platsen. ⁵⁴ Han kom sedan till sin hemstad. Där undervisade han i synagogan, och han förvånade alla med sin vishet och sina under. De sa:

⁵⁵ ”Det är ju bara snickarens son. Är inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas, ⁵⁶ och alla hans systrar bor väl här? Var har han fått allt detta ifrån?” ⁵⁷ Och de retade sig på honom.

Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad och i sin egen familj.” ⁵⁸ Och på grund av deras otro gjorde han bara några få under där.

Johannes döparens död

(Mark 6:14-29; Luk 9:7-9)

14 Efter ett tag fick tetrarken Herodes^[a] höra vad man berättade om Jesus, ² och han sa då till sina tjänare: ”Det måste vara Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.”

³ Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru. ⁴ Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med henne.” ⁵ Helst hade Herodes velat döda Johannes, men han var rädd för folket, som ansåg att Johannes var en profet.

⁶ Men när Herodes hade sin födelsedag, dansade Herodias dotter inför gästerna. Herodes blev så förtjust ⁷ att han svor att ge henne vad hon än begärde. ⁸ Hennes mor fick henne då att säga: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.” ⁹ Kungen blev ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, gav han order om att hon skulle få det. ¹⁰ Därför halshöggs Johannes i fängelset, ¹¹ och man lade hans huvud på ett fat och gav det till flickan, som i sin tur bar det till sin mor.

¹² Efteråt kom Johannes lärjungar och hämtade kroppen och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.