The Daily Audio Bible
Today's audio is from the CSB. Switch to the CSB to read along with the audio.
Laban förföljer Jakob
17 Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. 18 Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. 19 Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. 20 Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. 21 Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. 22 Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. 23 Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. 24 Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” 25 Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.
26 ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. 27 Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? 28 Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! 29 Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ 30 Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” 31 ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32 Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.
33 Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. 34 Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. 35 ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar[a] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.
36 Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! 37 Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!
38 I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. 39 Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.
40 Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. 41 Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! 42 Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen[b] i natt.”
43 Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? 44 Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”
45 Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, 46 och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. 47 Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.[c]
48 ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. 49 Det kallades också Mispa[d], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. 50 Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”[e]
51 ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. 52 ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. 53 Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,[f] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. 54 Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. 55 Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem.
Jakob ger Esau gåvor
32 Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. 2 När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim[g].
3 Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. 4 ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och 5 jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”
6 Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. 7 Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. 8 ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.
9 Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, 10 jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. 11 Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. 12 Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”
24 Lärjungen står inte över sin lärare, och en tjänare står inte över sin herre. 25 Och en lärjunge får acceptera att det går med honom som med hans lärare, och tjänaren får acceptera att det går med honom som med hans herre. Om nu husets herre har kallats Beelsebul[a], kommer man naturligtvis att säga samma sak om dem som är medlemmar i hans hushåll.
Var inte rädda
(Luk 12:2-9)
26 Men var inte rädda för dem, för det finns ingenting gömt som inte ska komma fram och ingenting dolt som inte ska bli känt. 27 Vad jag säger er i mörkret, det ska ni ropa ut i dagsljuset. Och vad jag viskar i era öron, det ska ni ropa ut från hustaken.
28 Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte har makt att göra något mer. Det finns bara en ni ska frukta, han som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna[b]. 29 En sparv säljs ju för en kopparslant, men ingen av dem faller död till marken utan att er Fader i himlen vet om det. 30 Och på er är till och med hårstråna räknade. 31 Var alltså inte rädda! Ni är mer värda än alla sparvar tillsammans.
Bekännelse och förnekelse
(Luk 12:51-53; 14:26-27; 17:33)
32 Om någon bekänner mig inför människorna, ska jag inför min Fader i himlen bekänna honom. 33 Men den som förnekar mig inför människorna ska jag förneka inför min Fader i himlen.
34 Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden! Nej, inte fred utan svärd. 35 Jag har kommit för att vända
’en son emot sin far,
en dotter emot sin mor,
och en svärdotter emot sin svärmor,
36 och en man ska finna fiender i sitt eget hus[c].’
37 Men om någon älskar sina föräldrar mer än mig, är han inte värdig att tillhöra mig. Och om någon älskar sina barn mer än mig, är han inte värdig att tillhöra mig.[d] 38 Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig att tillhöra mig. 39 Den som finner sitt liv ska förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull ska finna det.
40 Den som tar emot er, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig. 41 Om någon tar emot en profet, därför att han är en profet, så får han samma lön som profeten. Och om någon tar emot en rättfärdig, därför att det är en rättfärdig, får han samma belöning som den människan. 42 Den som ger så mycket som bara ett glas kallt vatten till en av dessa minsta, en som är min lärjunge, sannerligen säger jag er: han inte ska gå miste om sin lön.”
Jesus svarar på Johannes döparens fråga
(Luk 7:18-35; 16:16)
11 När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter, gick han vidare för att undervisa och förkunna i städerna i Galileen.
2 Johannes döparen, som satt i fängelse, fick höra om Kristus gärningar och skickade därför iväg några av sina lärjungar 3 för att fråga honom: ”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?”
4 Jesus svarade dem: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har hört och sett: 5 att blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår, och de fattiga får höra evangeliet.[e] 6 Lycklig är den som inte kommer på fall för min skull.”
Klagan i en ångestfylld situation
13 För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge, Herre, ska du glömma mig?
Hur länge ska du gömma ditt ansikte för mig?
3 Hur länge måste jag brottas med mina tankar,
bära denna ängslan inom mig dag efter dag?
Hur länge ska min fiende ha övertaget?
4 Se på mig och svara, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, låt mig inte somna in i döden.
5 Låt inte min fiende säga: ”Jag har besegrat honom!”
Låt inte mina ovänner få glädjas över mitt fall.
6 Jag förtröstar på din nåd,
och mitt hjärta gläder sig över din räddning.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
för han har varit god mot mig.
16 Ett långt liv finns i dess högra hand,
rikedom och ära i dess vänstra.
17 Dess vägar är ljuvliga,
dess stigar fridfulla.
18 Visheten är ett livets träd för dem som griper tag i den,
och lyckliga är alla som håller sig till den.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.