The Daily Audio Bible
Molnpelaren och eldpelaren
17 När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. 18 Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.
19 Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”
20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. 21 Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, 22 för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.
Räddade vid Sävhavet
14 Herren talade till Mose: 2 ”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. 3 Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ 4 Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.
Faraos armé förföljer Israel
5 När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. 6 Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. 7 Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. 8 Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. 9 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.
10 När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.
11 De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”
13 Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14 Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”
15 Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16 Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17 Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18 Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”
19 Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20 så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.
21 När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 23 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. 24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. 25 Han lät hjulen på deras vagnar lossna[b], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”
26 Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” 27 Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28 Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.
29 Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30 På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31 När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.
Moses och Mirjams sång till Herren
15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:
”Jag vill sjunga till Herrens ära,
för högt är han upphöjd.
Han har kastat både häst och ryttare i havet.
2 Herren är min styrka
och min sång, han har blivit min räddning.
Han är min Gud,
och jag vill prisa honom.
Han är min fars Gud.
Jag vill upphöja honom.
3 Herren är en kämpe,
ja, Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och armé
har han kastat i havet.
Faraos ryktbara krigsmän
dränktes i Sävhavets vågor.
5 Vattenmassorna dränkte dem,
de sjönk som stenar i djupet.
6 Din högra hand, Herre,
har en väldig makt.
Din högra hand
krossade fienden.
7 I ditt höga majestät
besegrade du dem
som vände sig mot dig.
Du visade din vrede
och den förtärde dem,
som elden bränner upp gräset.
8 Du blåste på vattnet
och det delade sig.
Vågorna reste sig som murar,
stelnade mitt i havet.
9 Fienden sa:
’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,
jag ska ta byte och fördela det,
jag ska ta hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
min hand ska förgöra dem.’
10 Men du andades på dem,
och havet slog ihop över dem.
De sjönk som bly
i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du, Herre,
bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
Vem är så fruktansvärd i härlighet?
Vem gör under som du?
12 Du räckte ut din hand,
och då svalde jorden dem.
13 I din nåd har du lett
det folk du befriade.
Med din makt har du fört det
till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade.
Filistéerna greps av ångest.
15 Edoms furstar blev förskräckta.
Moabs mäktiga män darrade.
Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
16 Skräck och ångest har kommit över dem.
Inför din väldiga arm
stod de förstenade,
medan ditt folk, Herre,
det folk som du har befriat, passerade dem.
17 Du leder dem
och planterar dem på ditt eget berg,
på den plats du gjort till din boning, Herre
– i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.
18 Herren ska regera i all evighet.”
De judiska ledarna ifrågasätter Jesus fullmakt
(Mark 11:27-33; Luk 20:1-8)
23 När Jesus hade kommit till tempelplatsen och höll på att undervisa där, kom översteprästerna och folkets ledare fram till honom. De frågade: ”Vad har du för fullmakt att göra detta, och vem har gett dig den fullmakten?” 24 Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den, ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.” 25 ”Varifrån kom Johannes dop, från himlen eller från människor?”
De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. 26 Men om vi säger att det var från människor, då kommer vi att få vara rädda för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.” 27 Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”
Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.”
Liknelsen om de två sönerna
28 ”Men vad säger ni om det här? En man hade två söner, och en dag sa han till den ene: ’Gå ut och arbeta i vingården idag.’ 29 ’Det vill jag inte’, svarade sonen, men efter ett tag ändrade han sig och gick ändå. 30 Sedan sa fadern likadant till den andre, och han svarade: ’Javisst, far, det ska jag göra.’ Men han gick aldrig. 31 Vilken av dessa två lydde sin far?” De svarade: ”Den förste naturligtvis.”
Då sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: tullindrivare och prostituerade ska gå före er till Guds rike. 32 Johannes kom ju och visade er rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och de prostituerade trodde däremot på honom. Men trots att ni såg detta ångrade ni er inte och började tro på honom.
Liknelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård
(Mark 12:1-12; Luk 20:9-19)
33 Hör nu på en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort. 34 När det så blev dags att skörda, sände han några tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans.
35 Men lantbrukarna tog fast tjänarna, misshandlade en, dödade en annan och stenade en tredje. 36 Då sände jordägaren dit ännu fler tjänare, men samma sak hände igen. 37 Till slut sände ägaren sin son, för han tänkte: ’Honom ska de väl ändå visa respekt för.’
38 Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!’ 39 Så tog de fast sonen, släpade ut honom ur vingården och dödade honom.
40 Vad ska nu vingårdsägaren göra med dessa lantbrukare när han kommer tillbaka?” 41 Översteprästerna och folkets ledare svarade: ”Han kommer helt säkert att döda dem, och sedan arrenderar han ut vingården till andra som ger honom hans del av skörden när det är dags.”
42 Då sa Jesus till dem: ”Har ni aldrig läst i Skrifterna:
’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
har blivit en hörnsten.
Det är Herrens verk
och förunderligt i våra ögon.’[a]
43 Därför säger jag er att Guds rike ska tas ifrån er och överlämnas till ett folk som bär dess frukt. 44 Den som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.[b]”
45 När översteprästerna och fariseerna hörde Jesus liknelser, förstod de att det var dem han talade om. 46 Därför ville de arrestera honom genast, men de var rädda för folket, som ansåg att Jesus var en profet.
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
16 Det finns sex ting som Herren hatar,
sju som han avskyr:
17 stolta ögon, en lögnaktig tunga,
händer som utgjuter oskyldigt blod,
18 ett hjärta som smider onda planer,
fötter som har bråttom till ondskan,
19 ett falskt vittne som ljuger,
och en som vållar osämja bland bröder.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.