The Daily Audio Bible

Seger över amalekiterna

⁸ Vid Refidim kom amalekiterna och anföll Israel. ⁹ Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid mot amalekiterna och sa: ”Imorgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.”

¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt och gick alltså ut för att strida mot amalekiterna. Mose, Aron och Hur gick upp på berget. ¹¹ Så länge Mose orkade hålla upp sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram. ¹² Mose blev trött i armarna, så de hämtade en sten som han kunde sitta på och sedan stod Aron och Hur på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången. ¹³ Josua och hans män besegrade amalekiterna med svärdet.

¹⁴ Herren sa till Mose: ”Skriv ner det här på en tavla, så att man alltid kan minnas det. Läs upp det för Josua, för jag ska utplåna Amaleks minne från jorden.” ¹⁵ Då byggde Mose ett altare där och kallade det ”Herren är mitt banér”.

¹⁶ Han sa: ”En hand har lyfts mot Herrens tron!^[a] Herren ska strida mot Amalek, från generation till generation.”

Jetro besöker Mose

18 Snart fick Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, höra om allt som Gud hade gjort för Mose och sitt folk och att Herren hade fört dem ut ur Egypten.

² Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora som denne tidigare hade skickat hem ³ samt hennes två söner. Den förste sonen hade fått namnet Gershom^[b], för Mose hade sagt: ”Jag är en främling i detta land.” ⁴ Den andre hade fått namnet Elieser ”Gud är min hjälp”, för Mose hade sagt: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig undan faraos svärd.” ⁵ Jetro, Moses svärfar, de båda sönerna och Moses hustru kom till Mose i öknen där han hade slagit läger vid Guds berg. ^[c]

⁶ Jetro hade skickat bud till Mose: ”Din svärfar Jetro kommer till dig med din hustru och hennes två söner.”

⁷ Då gick Mose ut för att träffa sin svärfar och han föll ner för honom och kysste honom. Efter att ha hälsat varandra gick de in i tältet. ⁸ Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och egypterna för Israels skull. Han berättade också om alla de problem som de stött på under vägen och om hur Herren hade räddat dem.

⁹ Jetro blev mycket glad när han fick höra om allt som Herren hade gjort för Israel och hur han hade räddat dem undan egypterna.

¹⁰ ”Lovad vare Herren”, sa Jetro, ”han som har räddat er från egypternas och faraos våld och räddat undan folket ur egypternas hand. ¹¹ Nu förstår jag att Herren är större än alla andra gudar, eftersom han kunde befria sitt folk från de arroganta egypterna^[d].”

¹² Jetro, Moses svärfar, offrade ett brännoffer och slaktoffer åt Gud, och sedan kom Aron och de äldste i Israel och deltog med honom i måltiden inför Gud.

Jetro ger Mose ett vist råd

(5 Mos 1:9-18)

¹³ Dagen därpå satte sig Mose ner för att tjäna som folkets domare och från morgonen till kvällen stod människor omkring honom.

¹⁴ När Moses svärfar såg hur mycket han hade att göra sa han: ”Varför försöker du klara av allt det här själv, medan folket får stå omkring dig och vänta hela dagen?” ¹⁵ ”Folket kommer till mig för att söka Guds vilja”, svarade Mose sin svärfar. ¹⁶ ”När de är oeniga kommer de till mig, och jag avgör mellan dem, och så undervisar jag dem om Guds bud och lagar.”

¹⁷ ”Det där är inte bra!” förklarade svärfadern. ¹⁸ ”Du sliter ut dig själv, och folket blir uttröttat. Det är alldeles för mycket för dig att sköta själv. ¹⁹ Hör nu på mitt råd och Gud kommer att vara med dig: Du ska vara folkets representant inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. ²⁰ Du ska undervisa dem om Guds lagar och bud och hur de ska leva och handla. ²¹ Men du ska utse lämpliga män bland folket, sådana som är gudfruktiga och pålitliga och inte tar emot mutor, och dem ska du göra till ledare, somliga för tusen personer, andra för hundra, femtio eller tio personer. ²² Låt dessa alltid vara domare för folket. Om det är något som är komplicerat, kan de komma till dig med det, men alla mindre frågor ska de själva ta hand om. Det blir lättare för dig om ni hjälps åt. ²³ Om du gör så här och det sker på Guds befallning, kan du bättre klara av uppgiften och då kommer alla också att gå hem nöjda.”

²⁴ Mose lyssnade till sin svärfars råd och följde hans förslag. ²⁵ Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till ledare över folket, över tusen, hundra, femtio eller tio. ²⁶ De skulle alltid finnas till hands för att skipa rättvisa. De svårare fallen förde de fram inför Mose, men allt annat tog de själva hand om.

²⁷ Mose lät sedan sin svärfar återvända hem till sitt land.

Förbund vid Sinai

(19:1—24:18)

Gud uppenbarar sig vid Sinai och kallar folket att möta honom på berget

19 Israeliterna nådde fram till Sinaiöknen tre månader efter det att de hade lämnat Egypten, just på den dagen. ² Sedan de brutit upp från Refidim, kom de till Sinaiöknen och till foten av berget Sinai och slog läger där framför berget. ³ Mose gick upp till Gud, och Herren kallade på honom från berget och sa:

”Detta ska du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴ ’Ni har sett allt jag gjorde med egypterna och hur jag som en örn har burit er på mina vingar för att föra er till mig. ⁵ Om ni nu vill lyda mig och hålla mitt förbund, ska ni vara min egendom bland alla andra folk på jorden, för hela jorden är min. ⁶ Ni ska vara ett kungarike av präster åt Gud, ett heligt folk.’ Detta är vad du ska säga till israeliterna.”

⁷ Mose vände tillbaka och sammankallade alla de äldste bland folket och talade om för dem vad Herren hade befallt honom att säga.

⁸ Alla var fullständigt eniga och svarade: ”Vi ska göra allt som Herren begär av oss.” Mose återvände till Herren med folkets svar.

⁹ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska komma till dig i ett kompakt moln, så att folket kan höra mig när jag talar med dig, och sedan kommer de alltid att tro dig.” När Mose hade återvänt till Herren med folkets svar, ¹⁰ sa Herren till honom: ”Gå nu ner och låt folket helga sig idag och imorgon, och säg åt dem att tvätta sina kläder. ¹¹ I övermorgon ska de vara beredda när Herren stiger ner på berget Sinai inför deras ögon. ¹² Sätt upp en gränslinje som folket inte får passera och säg till dem: ’Ni får inte gå upp på berget eller för nära dess fot. Den som rör vid berget ska dödas. ¹³ Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas till döds. Varken människor och djur som gör det får leva.’ När vädurshornet ljuder, ska de gå upp på berget^[e].”

¹⁴ Mose gick då ner till folket och lät folket helga sig och de tvättade sina kläder. ¹⁵ Han sa till dem: ”Förbered er för i övermorgon och ha inget sexuellt umgänge.”

Vilket bud är viktigast?

(Mark 12:28-31; Luk 10:25-28)

³⁴ Men när fariseerna fick höra att Jesus hade fått tyst på saddukeerna, samlades de, ³⁵ och en av dem, en laglärd, försökte sätta dit Jesus genom att fråga: ³⁶ ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?”

³⁷ Jesus svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd.’^{[a] 38} Detta är det första budet, och också det största. ³⁹ Det näst viktigaste liknar det första: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’^{[b] 40} De här två buden sammanfattar hela lagen och profeterna.”

Är Messias ättling till David?

(Mark 12:35-37; Luk 20:41-44)

⁴¹ Medan fariseerna var samlade runt Jesus, frågade han dem: ⁴² ”Vad anser ni om Messias? Vem är han ättling till?”

De svarade: ”David.” ⁴³ ”Varför kallar David honom då ’Herre’, när han talar ledd av Anden?” frågade Jesus. ”David sa ju:

⁴⁵ David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?”

⁴⁶ Men de kunde inte svara, och från den dagen vågade ingen ställa några fler frågor till honom.

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

(Mark 12:38-39; Luk 11:43-46; 20:45-46)

23 Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar och sa: ² ”Dessa skriftlärda och fariseer sitter på Moses stol. ³ Därför ska ni lyda och följa vad de säger, men följ inte deras exempel, för de talar gärna, men handlar inte efter sina egna ord. ⁴ De binder ihop tunga bördor som de lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att flytta dem.

⁵ Allt de gör, gör de för att synas. De går omkring med breda böneremmar^[d] på armarna och sätter långa tofsar^[e] på sina mantlar. ⁶ De älskar att sitta vid honnörsborden under festerna, och i synagogorna tar de plats på främsta raden. ⁷ De vill gärna bli hälsade med respekt på torgen och kallas ’rabbi^[f]’ av alla människor.

⁸ Men låt aldrig någon kalla er ’rabbi’, för bara en är er läromästare, och ni är alla syskon. ⁹ Kalla inte heller någon här på jorden ’fader’, för bara en är er Fader, han som är i himlen. ¹⁰ Och låt ingen kalla er ’lärare’, för bara en är er lärare, Kristus. ¹¹ Den som vill bli stor bland er måste bli de andras tjänare. ¹² Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.