The Daily Audio Bible

Brott mot lagen

(32:1—34:35)

Guldkalven

(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)

32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar^[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”

² ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. ³ Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, ⁴ som tog det och formade det till en gjuten kalv^[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”

⁵ När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”

⁶ Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig^[c].

⁷ Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. ⁸ De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”

⁹ Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. ¹⁰ Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”

¹¹ Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? ¹² Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! ¹³ Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” ¹⁴ Då ångrade Herren sig och skonade dem.

¹⁵ Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. ¹⁶ Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.

¹⁷ När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” ¹⁸ Mose svarade honom:

¹⁹ När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. ²⁰ Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

²¹ Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig^[d], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”

²² ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. ²³ De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ ²⁴ Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”

²⁵ När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, ²⁶ ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.

²⁷ Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.

²⁹ Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”

Mose ber för folket

³⁰ Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”

³¹ Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. ³² Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken^[e] du skriver i.”

³³ Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. ³⁴ Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”

³⁵ Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

Folket ångrar sig

33 Herren sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar. ² Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. ³ Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”

⁴ När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.

⁵ Herren hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.” ⁶ Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet utanför lägret

⁷ Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”^[f], utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet. ⁸ Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet. ⁹ När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan Herren talade med Mose. ¹⁰ När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält. ¹¹ Herren talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.

Mose vill se Gud

¹² Mose sa till Herren: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja. ¹³ Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”

¹⁴ Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”

¹⁵ Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till, ¹⁶ för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”

¹⁷ Herren svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”

¹⁸ Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!” ¹⁹ Herren svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn^[g] Herren för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill. ²⁰ Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”

²¹ Sedan sa Herren: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig. ²² När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi. ²³ Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Mark 14:66-72; Luk 22:54-62; Joh 18:16-18; 18:25-27)

⁶⁹ Under tiden satt Petrus ute på gården. En tjänsteflicka kom då fram till honom och sa: ”Du var väl också tillsammans med den där Jesus från Galileen!” ⁷⁰ Men Petrus nekade inför alla och sa: ”Jag vet inte ens vad du pratar om.”

⁷¹ Sedan gick han ut i porten, och där fick en annan tjänsteflicka syn på honom. ”Den här mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret”, sa hon till dem som stod runt omkring. ⁷² Men Petrus nekade igen, ja, han till och med svor på det: ”Jag känner inte den där mannen!”

⁷³ Efter en stund kom de som stod där fram till honom och sa: ”Visst är du en av dem. Det hörs på din dialekt.” ⁷⁴ Petrus svor då igen och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” Och i samma stund gol tuppen.

⁷⁵ Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal ska du förneka mig tre gånger.” Och han gick ut och grät bittert.

Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden

(Mark 15:1; Luk 23:1; Joh 18:28)

27 Tidigt nästa morgon beslöt alla översteprästerna och folkets ledare att de skulle försöka få Jesus avrättad. ² Sedan lät de binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus, den romerska landshövdingen.^[a]

Judas begår självmord

(Apg 1:16-20)

³ Men när Judas, som hade förrått honom, såg att man dömt Jesus ångrade han sig. Han gick tillbaka till översteprästerna och folkets ledare med de trettio silvermynten. ⁴ ”Jag har syndat”, sa han, ”för jag har förrått en oskyldig människa.” ”Jaha, och vad har det med oss att göra?” svarade de. ”Det är väl ditt problem.”

⁵ Då slängde Judas pengarna in i templet och gick bort och hängde sig.

⁶ Men översteprästerna samlade ihop pengarna och sa: ”De kan inte läggas i offerkistan, för de är pengar som betalats för ett mord.” ⁷ Så bestämde man sig istället för att köpa Krukmakaråkern till gravplats för främlingar. ⁸ Det är därför denna åker fortfarande kallas ”Blodsåkern”. ⁹ Så gick det i uppfyllelse som förutsagts genom profeten Jeremia: ”De tog de trettio silvermynten, det pris som han värderats till av Israels folk, ¹⁰ och köpte en åker av krukmakarna, precis som Herren befallt mig.”^[b]

Jesus förhörs av Pilatus

(Mark 15:2-5; Luk 23:2-5; Joh 18:29-38)

¹¹ Jesus ställdes nu inför den romerska landshövdingen, som frågade honom: ”Är du judarnas kung?” Men Jesus svarade: ”Det är du själv som säger det.”

¹² Men när översteprästerna och folkets ledare började anklaga honom svarade han inte. ¹³ ”Hör du inte hur mycket de anklagar dig för?” undrade Pilatus. ¹⁴ Men till landshövdingens stora förvåning svarade inte Jesus på en enda fråga.

Lovprisning till Skaparen och Herren