The Daily Audio Bible

Mose ber Gud om hjälp

4 Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”

² ”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. ³ ”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. ⁴ Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. ⁵ ”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶ Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit^[a] som snö av spetälska. ⁷ ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

⁸ ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, ⁹ och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”

¹⁰ Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”

¹¹ ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? ¹² Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”

¹³ ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. ¹⁴ Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. ¹⁵ Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. ¹⁶ Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. ¹⁷ Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.

¹⁹ Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”

²⁰ Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

²¹ Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. ²² Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. ²³ Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”

²⁴ Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose^[b] och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses^[c] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” ²⁶ Sedan lät Herren honom vara.^[d] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.

²⁷ Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. ²⁸ Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.

²⁹ Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. ³⁰ Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. ³¹ Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.

Gud sänder Mose till farao

5 Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”

² Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”

³ De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”

Ännu mer arbete

⁴ Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” ⁵ Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”

⁶ Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ⁷ ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. ⁸ Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ ⁹ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”

¹⁰ Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. ¹¹ Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” ¹² Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. ¹⁴ De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? ¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”

¹⁷ Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. ¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”

¹⁹ Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. ²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, ²¹ sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”

Jesus förklarar vem som är störst

(Mark 9:33-37; Luk 9:46-48; 17:1-2)

18 Lite senare kom lärjungarna fram till Jesus och frågade vem som var störst i himmelriket.

² Då ropade Jesus på ett barn och ställde det mitt ibland dem ³ och sa: ”Sannerligen säger jag er: om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni överhuvudtaget inte in i himmelriket. ⁴ Den som gör sig liten som det här barnet, han är störst i himmelriket. ⁵ Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.

Jesus varnar för förförelser

(Mark 9:43-47)

⁶ Men om någon förför en av dessa små som tror på mig, skulle det vara bättre för den personen att få en stor kvarnsten bunden runt halsen och att han sänktes i havets djup. ⁷ Ve dig världen för dina förförelser! Förförelser måste ju komma, men ve den människa som förför andra! ⁸ Om din hand eller fot förför dig, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att gå in i livet stympad eller handikappad än att kastas i den eviga elden med både händer och fötter i behåll. ⁹ Och om ditt öga förför dig, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre att gå in i livet enögd än att kastas i elden i Gehenna med båda ögonen i behåll.^{[a] 10} Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, för jag säger er att deras änglar alltid ser min Faders ansikte i himlen.^[b]

Liknelsen om det förlorade fåret

(Luk 15:4-7)

¹² Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett har kommit bort, lämnar han inte de nittionio andra kvar bland bergen och ger sig iväg för att leta efter det som har försvunnit? ¹³ Och när han har hittat det, sannerligen säger jag er att han gläder sig mer över det än över de nittionio andra som aldrig kom bort. ¹⁴ På samma sätt vill inte er Fader i himlen att någon enda av dessa små ska gå förlorad.

Om en troende har handlat fel

(Luk 17:3)

¹⁵ Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. Lyssnar han då på dig har du vunnit tillbaka din nästa. ¹⁶ Men om han inte gör det, så hämta en eller två personer som vittnen, för det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras.^{[c] 17} Vägrar han fortfarande att lyssna på dig, ska du ta upp fallet i församlingen. Och om han inte vill lyssna på församlingen heller, så behandla honom som en främling eller en tullindrivare. ¹⁸ Sannerligen säger jag er: allt ni binder på jorden blir bundet i himlen och allt ni löser på jorden blir löst i himlen.^[d]

¹⁹ Jag säger er också att allt som två av er här på jorden kommer överens att be om, det ska de få av min Fader i himlen. ²⁰ För där två eller tre samlas i mitt namn, då är jag mitt ibland dem.”