The Daily Audio Bible

¹⁷ Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, ¹⁸ när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. ¹⁹ Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. ²⁰ Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, ²¹ men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag.

²² Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. ²³ Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, ²⁴ och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.”

²⁵ ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. ²⁶ De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. ²⁷ De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd.

²⁸ Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. ²⁹ De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. ³⁰ Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. ³¹ Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. ³² Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart.

³³ Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. ³⁴ Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. ³⁵ Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. ³⁶ Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.”

Josef härskar i Egypten

³⁷ Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.

³⁸ Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande^[a] såsom denne man?” ³⁹ Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. ⁴⁰ Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

⁴¹ Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” ⁴² Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

⁴³ Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen^[b], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”^[c] Farao satte honom så över hela Egypten. ⁴⁴ Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat Paneach^[d]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen^[e] i On^[f]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

⁴⁶ Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

⁴⁷ Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. ⁴⁸ Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. ⁴⁹ Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

⁵⁰ Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef kallade sin äldste son Manasse^[g], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” ⁵² Den andre sonen kallade han Efraim^[h], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

⁵³ Slutligen hade de sju goda åren gått. ⁵⁴ Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

⁵⁵ När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

⁵⁶ När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. ⁵⁷ Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.

Josef och hans bröder träffas i Egypten

42 När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? ² Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”

³ Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. ⁴ Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. ⁵ Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.

⁶ Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.

⁷ Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”

⁸ Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. ⁹ Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”

¹⁰ ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. ¹¹ Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” ¹² ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” ¹³ ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”

¹⁴ ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. ¹⁵ Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. ¹⁶ En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”

¹⁷ Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.

Liknelsen om ogräset och vetet

²⁴ Jesus berättade en annan liknelse för folket:

”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i en åker. ²⁵ En natt då alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och smög bort därifrån. ²⁶ När säden sedan började växa och gå i ax, växte också ogräset upp.

²⁷ Då gick tjänarna och berättade för mannen: ’Herre, det är ogräs på åkern där du ju sådde den goda säden! Var kom det ifrån?’ ²⁸ ’Det måste vara en fiende som har varit där’, svarade han.

Männen frågade då: ’Ska vi rycka upp ogräset?’ ²⁹ ’Nej’, sa han, ’då kommer ni att skada vetet samtidigt. ³⁰ Låt båda växa tillsammans tills det blir dags att skörda. Och när skördetiden kommer ska jag säga till skördemännen: Sortera först bort ogräset och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Samla sedan in vetet i min lada.’ ”

Liknelsen om senapsfröet

(Mark 4:30-32; Luk 13:18-19)

³¹ Han berättade en annan liknelse för dem:

”Himmelriket är som när en man sår ett senapsfrö i en åker. ³² Det är det minsta^[a] av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland kryddväxterna och blir till ett träd, där fåglarna kan komma och bygga bo bland grenarna.”

Liknelsen om surdegen

(Mark 4:33-34; Luk 13:20-21)

³³ Han berättade också en annan liknelse:

”Himmelriket är som när en kvinna blandar in surdeg i tre mått mjöl, så att hela degen blir syrad.”

³⁴ Allt detta berättade Jesus för folket genom att använda liknelser. Han talade aldrig till dem utan en liknelse, ³⁵ för att det skulle uppfyllas som förutsagts genom en profet:

Jesus förklarar liknelsen om ogräset och vetet

³⁶ Sedan lämnade Jesus folket och gick hem, och hans lärjungar kom och bad honom förklara liknelsen om ogräset och vetet.

³⁷ Han svarade: ”Människosonen är den som sår den goda säden. ³⁸ Åkern är världen, säden är rikets barn, och ogräset den Ondes. ³⁹ Fienden, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar.

⁴⁰ Som när ogräset skiljs från vetet och bränns upp, så ska det vara vid tidsålderns slut. ⁴¹ Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska rensa hans rike från alla dem som förleder andra och gör det som är mot lagen, ⁴² och de ska kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och skära tänder. ⁴³ Men de rättfärdiga ska lysa som solen i sin Faders rike. Lyssna, den som har öron!

Liknelserna om skatten i åkern, den värdefulla pärlan och fisknätet

⁴⁴ Himmelriket är som när en man upptäcker en skatt i en åker. I sin iver gräver han ner skatten igen och går och säljer allt han äger för att kunna köpa åkern.

⁴⁵ Himmelriket är också som när en köpman är på jakt efter dyrbara pärlor. ⁴⁶ Då han upptäcker en värdefull pärla, går han iväg och säljer allt han äger för att kunna köpa den.

Kungens tacksägelse

(2 Sam 22:1-51)

18 För körledaren. Av Herrens tjänare David, som sjöng denna sång till Herren, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld.