The Daily Audio Bible
Today's audio is from the ESV. Switch to the ESV to read along with the audio.
Rening från orenhet
1-3 Herren sa till Mose och Aron: Här är ännu en av mina lagar: Be Israels folk om en felfri, röd, ko, som aldrig gått under något ok. Ge den till prästen Eleasar. Den ska föras utanför lägret och slaktas medan han ser på.
4 Eleasar ska ta en del av kons blod på sitt finger och stänka sju gånger i riktning mot tabernaklets ingång.
5 Sedan ska hud, kött, blod och inälvor brännas.
6 Eleasar ska ta cederträ, grenar av isop och ett rosenrött snöre och kasta det i elden med den brinnande kon.
7 Sedan måste han tvätta sina kläder och bada innan han återvänder till lägret, men han är oren till kvällen.
8 Den som bränner djuret måste också tvätta sina kläder och bada, och han är oren till kvällen.
9 Någon som inte är oren ska samla upp askan efter kon och lägga den på en ren plats utanför lägret. Där ska den förvaras åt Israels barn till stänkelsevatten för att rena från synd.
10 Mannen som samlat upp askan efter kon måste tvätta sina kläder och är oren till kvällen. Detta ska vara en ständig lag för Israels folk och för de främlingar som bor bland dem.
11 Den som rör en död människas kropp är oren i sju dagar
12 och måste rena sig den tredje och sjunde dagen med vatten som blandats med askan av den röda kon. Då ska han bli ren. Men om han inte gör det på den tredje dagen, fortsätter han att vara oren även efter den sjunde dagen.
13 Den som rör vid en död människa och inte renar sig på det sätt som föreskrivits har orenat Herrens tabernakel och ska skiljas från Israel. Eftersom reningsvattnet inte blev stänkt på honom har han orenheten kvar.
14 Om någon dör i ett tält är var och en som vistades där vid dödsfallet och den som sedan går in i tältet oren i sju dagar.
15 Alla kärl i tältet som är utan lock är också orena.
16 Om någon ute på ett fält rör vid någon som har dött i strid eller på annat sätt, eller rör vid ett människoben eller en grav, är han oren i sju dagar.
17 För att den orene ska bli ren igen måste man ta av askan från reningsoffret och lägga den i en kittel tillsammans med friskt vatten.
18 Sedan ska någon som inte är oren ta en kvist av isop, doppa den i vattnet och stänka på tältet, på alla kärl och pannor i tältet. Han ska också stänka på den som har varit inne i tältet, rört vid människoben eller en grav eller vid någon som blivit dödad i strid eller dött på annat sätt.
19 Detta ska ske på den tredje och sjunde dagen, och på den sjunde dagen ska han renas. Då ska han tvätta sina kläder och bada, och samma kväll blir han fri från sin orenhet.
20 Den som är oren och inte renar sig ska skiljas från folket. Om vattnet som skulle rena honom inte har blivit stänkt på honom orenar han Herrens helgedom och anses inte längre tillhöra Guds folk.
21 Detta är en lag som ni ständigt måste komma ihåg. Mannen som stänker vattnet måste efteråt tvätta sina kläder, och om någon rör vid det vattnet är han oren till kvällen.
22 Allt som en oren person rör vid kommer att vara orent till kvällen.
Mose slår på klippan och blir straffad
20 Israels folk kom fram till öknen Sin i den första månaden och slog läger vid Kades. Där dog Mirjam och man begravde henne.
2 Det fanns då inte tillräckligt med vatten att dricka, och därför gjorde folket på nytt uppror mot Mose och Aron.
3 Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder som Herren dödade! skrek de åt Mose.
4 Ni har med avsikt lett oss ut hit i öknen för att bli av med oss och våra hjordar.
5 Varför tvingade ni oss att lämna Egypten, så att vi hamnade här på denna fruktansvärda plats? Var är det bördiga landet med säd, fikon, vin och granatäpplen ni lovade? Här finns ju inte ens tillräckligt med vatten att dricka!
6 Mose och Aron vände då om och gick till tabernaklets ingång, där de föll ner inför Herren, och Herrens härlighet visade sig för dem.
7 Och Herren sa till Mose:
8 Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla allt folket. Medan de ser på ska du tala till klippan där borta. Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan, och det kommer att räcka åt både folket och boskapen!
9 Mose gjorde som han hade blivit tillsagd. Han tog staven från platsen där den var förvarad inför Herren,
10 och tillsammans med Aron uppmanade han folket att samlas vid klippan. Han höjde rösten och ropade: Lyssna ni upprorsmakare! Måste jag ordna vatten åt er ur klippan?
11 Men i stället för att tala till klippan lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram, och folket och all boskap drack.
12 Men Herren sa till Mose och Aron: Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig för helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag har lovat dem!
13 Platsen fick namnet Meriba, som betyder uppror. Där satte sig Israels folk upp mot Herren, och där visade Herren dem sin helighet.
Israel får inte passera genom Edom
14 Medan Mose var i Kades, sände han budbärare till kungen i Edom och sa: Vi är ättlingar till din bror Israel. Du känner till vår sorgliga historia,
15 hur våra förfäder drog ner till Egypten och blev slavar åt egyptierna.
16 Men när vi ropade till Herren hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kades och har slagit läger vid ditt lands gränser.
17 Låt oss få passera genom ditt land. Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar, och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till huvudvägen och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.
18 Men kungen i Edom svarade: Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!
19 Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, invände de israeliska sändebuden. Och vi tänker inte ens dricka ert vatten utan att betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.
20 Men kungen i Edom var orubblig. Han varnade dem på nytt med orden: Håll er härifrån! Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot gränsen med sina styrkor.
21-22 Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vände man tillbaka från Kades till berget Hor.
Aron dör
23 När de var vid gränsen till Edoms land sa Herren till Mose och Aron:
24 Nu är tiden inne för Aron att dö. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade i strid mot mina instruktioner när det gällde vattnet i Meriba.
25 Ta med dig Aron och hans son Eleasar upp på berget Hor.
26 Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Eleasar. Sedan ska Aron dö där uppe.
27 Mose gjorde som Herren sagt, och de tre gick tillsammans upp på berget Hor medan allt folket såg på.
28 När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Eleasar. Sedan dog Aron. Mose och Eleasar gick tillbaka ner,
29 och när folket fått beskedet om Arons död sörjde man honom i trettio dagar.
Anledningen till Lukas berättelse
1-2 Käre Theofilos! Det har redan skrivits en hel del om Jesu liv, som bygger på de berättelser vi har från de första lärjungarna och andra ögonvittnen.
3 Men jag tycker att det skulle vara värdefullt att gå igenom allt detta ända från början. Efter en grundlig granskning skickar jag denna sammanfattning till dig,
4 för att du ska kunna känna dig säker på att alla de upplysningar du fått är tillförlitliga.
En ängel lovar Sakarias att Johannes ska födas
5 Berättelsen börjar med en judisk präst, Sakarias, som levde när Herodes var kung i Judeen. Sakarias tillhörde Avias avdelning av tempelprästerna. Både han och hans fru Elisabet hörde till Arons släkt, varifrån Israels präster kom.
6 Sakarias och Elisabet var gudfruktiga människor och noga med att följa alla Guds bud både till anda och bokstav.
7 Men de hade inga barn, för Elisabet kunde inte få några, och båda hade nu hunnit bli ganska gamla.
8-9 En dag, när Sakarias avdelning var i tjänst i templet, utföll den sedvanliga lottningen så att han fick uppdraget att gå in i den inre delen av templet och tända rökelsen inför Herren.
10 Under tiden stod många människor utanför på tempelgården och bad som de alltid gjorde under den del av gudstjänsten när man bar fram rökoffret.
11-12 Medan Sakarias var i helgedomen fick han plötsligt se en ängel som stod på altarets högra sida. Sakarias blev förskräckt och fruktansvärt rädd.
13 Men ängeln sa: Var inte rädd, Sakarias! Jag har kommit för att tala om för dig att Gud har hört dina böner. Din hustru Elisabet ska föda en son. Och du ska ge honom namnet Johannes.
14 Hans födelse ska göra er både glada och lyckliga, och många ska glädja sig med er.
15 Han ska bli en av Herrens stora tjänare. Han får aldrig smaka vin eller starka drycker, och han ska bli fylld med den helige Ande, redan innan han är född.
16 Han ska få många judar att vända om till Herren, deras Gud.
17 Han ska bli en man av samma kraftfulla natur och ande som profeten Elia, och han ska gå före Messias och förbereda människorna på hans ankomst. Han ska lära dem att älska Herren som deras förfäder gjorde och hjälpa dem bort från upproriskhetens väg till att göra Guds vilja.
18 Sakarias sa till ängeln: Men detta är omöjligt! Både Elisabet och jag är för gamla.
19 Då sa ängeln: Jag är Gabriel! Jag står vid Guds tron som hans tjänare. Det är han som har sänt mig till dig med denna glada nyhet.
20 Men eftersom du inte trodde mig, ska du nu bli stum och inte kunna tala förrän barnet är fött. För mina ord ska visa sig vara sanna när tiden är inne.
21 Under tiden väntade folket utanför på att Sakarias skulle komma ut, och man undrade varför han dröjde så länge därinne.
22 När han till slut kom, kunde han inte tala till dem, men de förstod av hans gester att han måste ha sett en syn.
23 Sakarias stannade kvar i templet under resten av sin tjänstgöringsperiod och återvände sedan hem.
24 En kort tid därefter blev hans hustru Elisabet med barn och höll sig undan i fem månader.
25 Tänk vad god Gud är, jublade hon. Han har befriat mig från skammen att vara barnlös.
Övervunnen rädsla
1-3 Herre, var barmhärtig mot mig! Hela dagen har fiendetrupperna ryckt fram. Många är stolta över att få strida mot mig. De längtar efter att kunna besegra mig!
4-5 Men när jag är rädd, sätter jag mitt hopp till Gud. Jag litar på dina löften. Vad kan vanliga dödliga människor göra mot mig, så länge jag litar på dig?
6 De försöker alltid förvränga vad jag säger. Alla deras planer går ut på att skada mig.
7 De gömmer sig överallt och lyssnar efter mina steg och väntar på ett lämpligt tillfälle att döda mig.
8 De tror att de ska lyckas! Men låt dem inte göra det, Herre! Slå dem till marken i din vrede!
9 Du har sett hur jag plågad har irrat omkring. Alla mina tårar har du räknat, ja du har antecknat varenda en av dem i din bok.
10 Den dag jag ropar till dig om hjälp, kommer striden att vända och mina fiender att fly! Därför vet jag att Gud är på min sida!
11-12 Jag tror på Gud och prisar honom för hans löften. Jag är inte rädd för någonting som dessa människor skulle kunna göra mig!
13 Herre, jag ska utan att tveka göra vad jag har lovat dig.
14 Tack för att du har räddat mig undan döden och styrt mina steg, så att jag inte har fallit. Därför får jag leva vidare i din närhet och vandra i livets ljus.
8 Gud räddar de gudfruktiga från faran, medan han låter de ogudaktiga rusa in i den.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®