Bible in 90 Days

Löftet om Isak

17 När Abram var nittionio år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var fullkomlig. ² Jag skall sluta förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig mycket." ³ Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ⁴ "Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. ⁵ Därför skall du inte mer heta Abram,^[a] utan ditt namn skall vara Abraham,^[b] ty jag har gjort dig till fader för många folk. ⁶ Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. ⁷ Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud."

Omskärelse

⁹ Gud sade ytterligare till Abraham: "Du skall hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. ¹⁰ Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni skall hålla: Alla av manligt kön hos er skall omskäras. ¹¹ Ni skall skära bort er förhud som tecken på förbundet mellan mig och er. ¹² Släkte efter släkte skall ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från något främmande folk och som inte är din ättling. ¹³ Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar skall omskäras. Mitt förbund skall vara på ert kött som ett evigt förbund. ¹⁴ Men en oomskuren av manligt kön, en som inte fått förhuden bortskuren, han skall utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund."

¹⁵ Och Gud sade till Abraham: "Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara.^{[c] 16} Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag skall välsigna henne så att folkslag och kungar över folk skall komma från henne." ¹⁷ Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log^[d] och sade för sig själv: "Skulle det födas barn åt en man som är hundra år? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år?"

¹⁸ Och Abraham sade till Gud: "Låt bara Ismael få leva inför dig!" ¹⁹ Men Gud sade: "Nej, din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.

²⁰ Men också ifråga om Ismael har jag hört din bön. Jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han skall bli fader till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. ²¹ Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år."

²² När Gud hade talat färdigt med Abraham for han upp från honom.

²³ Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var nittionio år när han blev omskuren, ²⁵ och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. ²⁶ På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷ Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Herren besöker Abraham

18 Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres te- rebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. ² Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden ³ och sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. ⁵ Jag skall också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade: "Gör som du har sagt." ⁶ Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka brödkakor!" ⁷ Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att tillreda den. ⁸ Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.

⁹ Och de frågade honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Där inne i tältet." ¹⁰ Då sade han: "Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara ha en son." Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom. ¹¹ Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade det inte längre på kvinnors vis. ¹² Sara log inom sig och tänkte: "När jag nu blivit gammal, skall jag då upptändas av åtrå? Min herre är ju också gammal." ¹³ Herren sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? ¹⁴ Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år skall jag komma tillbaka till dig, och då skall Sara ha en son." ¹⁵ Då nekade Sara och sade: "Jag log inte," ty hon blev förskräckt. Men han sade: "Jo, du log."

Abraham vädjar för Sodom

¹⁶ När männen steg upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem ett stycke på väg. ¹⁷ Då sade Herren: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? ¹⁸ Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade. ¹⁹ Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rättfärdigt och rätt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham."

²⁰ Sedan sade Herren: "Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. ²¹ Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det." ²² Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. ²³ Och Abraham gick närmare och sade: "Vill du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? ²⁴ Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Vill du då förgöra den och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull som finns där? ²⁵ Det vare dig fjärran att göra något sådant, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Det skulle då gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Det vare dig fjärran! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?" ²⁶ Herren sade: "Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, skall jag skona hela platsen för deras skull." ²⁷ Abraham tog åter till orda och sade: "Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. ²⁸ Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Skall du då på grund av dessa fem fördärva hela staden?" Han svarade: "Om jag finner fyrtiofem där, skall jag inte fördärva den." ²⁹ Men Abraham fortsatte att tala till honom "Kanske finns det fyrtio där." Han svarade: "För dessa fyrtios skull skall jag inte göra det." ³⁰ Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar ännu en gång. Kanske finns det trettio där." Han svarade: "Om jag finner trettio där, skall jag inte göra det." ³¹ Men han sade: "Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där." Han svarade: "För dessa tjugos skull skall jag inte fördärva den." ³² Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där." Han svarade: "För dessa tios skull skall jag inte fördärva den."

³³ När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Synden i Sodom

19 På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När han fick se dem, steg han upp för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden ² och sade: "Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon." De svarade: "Nej, vi stannar på gatan över natten." ³ Men han bad dem så enträget att de tog av från vägen och kom in i hans hus. Han lagade en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt.

⁴ Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. ⁵ De kallade på Lot och sade till honom: "Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss så att vi får känna^[e] dem."

⁶ Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig ⁷ och sade: "Mina bröder, gör inte så illa! ⁸ Jag har två döttrar som aldrig haft någon man.^[f] Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak."

⁹ Men de svarade: "Flytta på dig!" De sade vidare: "Denne har kommit hit som främling och nu vill han bli vår domare! Nu skall vi göra mer ont mot dig än mot dem." Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. ¹⁰ Männen räckte ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. ¹¹ Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. ¹² Sedan sade de till Lot: "Har du några mer här, någon svärson eller söner eller döttrar eller någon annan som tillhör dig i staden, så för bort dem från den här platsen, ¹³ för vi skall fördärva den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att fördärva den." ¹⁴ Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: "Bryt upp och lämna den här platsen, för Herren tänker fördärva staden." Men hans svärsöner trodde att han skämtade.

Lot lämnar Sodom

¹⁵ När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: "Stig upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd." ¹⁶ När Lot dröjde tog männen honom vid handen tillsammans med hans hustru och hans båda döttrar, ty Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. ¹⁷ När de hade fört ut dem sade en: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under." ¹⁸ Men Lot sade till dem: "O nej, Herre. ¹⁹ Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. ²⁰ Se, staden där borta ligger ju nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Staden är ju liten." ²¹ Då svarade han honom: "Jag skall göra som du vill också i detta. Jag skall inte omstörta staden du talar om. ²² Men skynda dig att fly dit, ty jag kan inte göra något förrän du är där." Därav fick staden namnet Soar.^[g]

Sodom och Gomorra går under

²³ Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. ²⁴ Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken. ²⁶ Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka. Och hon blev en saltstod.

²⁷ Tidigt följande morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren ²⁸ och såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet. Han såg då rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. ²⁹ Då Gud fördärvade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott.

Moabiternas och ammoniternas ursprung

³⁰ Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. ³¹ Då sade den äldre till den yngre: "Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man brukar göra överallt på jorden. ³² Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far." ³³ Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

³⁴ Följande dag sade den äldre till den yngre: "Jag låg med far i natt. Nu ger vi honom vin att dricka i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far." ³⁵ Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp. ³⁶ Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. ³⁷ Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfader till de nuvarande moabiterna. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfader till de nuvarande ammoniterna.

Abraham och Abimelek

20 Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och någon tid bodde han i Gerar. ² Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. ³ Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: "Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru." ⁴ Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: "Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? ⁵ Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta." ⁶ Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. ⁷ Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö."

⁸ Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem. Männen blev mycket förskräckta. ⁹ Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra." ¹⁰ Och Abimelek frågade Abraham: "Vad tänkte du på, när du gjorde detta?" ¹¹ Abraham svarade: "Jag tänkte att på den här platsen fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. ¹² Hon är också verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. ¹³ Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt dit vi kommer säger att jag är din bror."

¹⁴ Då tog Abimelek får och nötboskap, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. ¹⁵ Och Abimelek sade: "Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill." ¹⁶ Och till Sara sade han: "Jag ger din bror tusen siklar silver. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla." ¹⁷ Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor, så att de kunde föda barn igen. ¹⁸ Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.

Isaks födelse

21 Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. ² Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. ³ Abraham gav den son som Sara hade fött åt honom namnet Isak. ⁴ Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom. ⁵ Abraham var etthundra år när hans son Isak föddes. ⁶ Sara sade: "Gud har fått mig att le. Alla som får höra detta kommer att le med mig." ⁷ Och hon sade: "Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!"

Ismael och Hagar drivs bort

⁸ Barnet växte och blev avvant, och den dag då Isak avvandes gjorde Abraham en stor fest. ⁹ Men då Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar fött åt Abraham, ¹⁰ sade hon till Abraham: "Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak." ¹¹ Abraham tog mycket illa vid sig för sin sons skull. ¹² Men Gud sade till Abraham: "Tag inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, ty det är genom Isak som du skall få din avkomma. ¹³ Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling."

¹⁴ Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken. ¹⁵ När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske ¹⁶ och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: "Jag orkar inte se på när pojken dör." Där hon nu satt på något avstånd brast hon i gråt.

¹⁷ Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: "Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå och res upp honom och tag hand om honom. Jag skall göra honom till ett stort folk." ¹⁹ Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka.

²⁰ Gud var med pojken, och denne växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt. ²¹ Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

Abraham sluter förbund med Abimelek

²² Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: "Gud är med dig i allt du gör. ²³ Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar mig och det land där du bor som främling samma godhet som jag har visat dig." ²⁴ Abraham sade: "Ja, jag svär."

²⁵ Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn. ²⁶ Abimelek svarade: "Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt och jag har inte hört något om det förrän i dag." ²⁷ Då tog Abraham får och nötboskap och gav åt Abimelek, och de slöt förbund med varandra. ²⁸ Men Abraham ställde sju lamm av hjorden åt sidan. ²⁹ Då sade Abimelek till Abraham: "Vad betyder de sju lammen som du har ställt åt sidan?" ³⁰ Han svarade: "Dessa sju lamm skall du ta emot av mig till ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen." ³¹ Sedan kallades platsen Beer-Sheba,^[h] eftersom de båda svor eden där.

³² Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land. ³³ Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens, den evige Gudens, namn. ³⁴ Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid.

Abraham offrar Isak

22 En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: "Abraham!" Han svarade: "Ja, här är jag." ² Då sade han: "Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som bränn-offer på ett berg som jag skall visa dig."

³ Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till. ⁴ När Abraham på tredje dagen lyfte blicken fick han se platsen på avstånd. ⁵ Han sade då till sina tjänare: "Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er." ⁶ Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. ⁷ Isak sade till sin far Abraham: "Far!" Han svarade: "Ja, min son?" Han sade: "Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?" ⁸ Abraham svarade: "Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son." Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

⁹ När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. ¹⁰ Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. ¹¹ Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" Han svarade: "Här är jag." ¹² Då sade han: "Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son." ¹³ Abraham såg sig omkring och fick då bakom sig syn på en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den till brännoffer i stället för sin son. ¹⁴ Och Abraham kallade platsen Herren förser. I dag säger man: Berget där Herren förser.

¹⁵ Herrens ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: ¹⁶ "Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, ¹⁷ skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. ¹⁸ I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst."

¹⁹ Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

Nahors släkttavla

²⁰ Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: ²¹ Us, hans förstfödde, och Bus, dennes bror, och Kemuel, Arams far, ²² samt Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. ²³ Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor. ²⁴ Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka.

Sara dör. Abraham köper gravplats

23 Sara blev etthundratjugosju år. Så gammal blev Sara. ² Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne.

³ Sedan bröt Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade: ⁴ "Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda." ⁵ Hetiterna svarade Abraham: ⁶ "Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss skall vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där." ⁷ Då reste sig Abraham upp och bugade sig djupt för hetiterna, landets folk, ⁸ och sade till dem: "Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, ⁹ så att han ger mig den grotta i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans åkerfält. Mot full betalning vill jag att han ger mig den till egen gravplats bland er."

¹⁰ Men Efron satt bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham i närvaro av alla de hetiter som hade kommit till stadsporten: ¹¹ "Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den åt dig i mitt folks närvaro. Begrav din döda." ¹² Abraham bugade sig djupt för landets folk ¹³ och sade till Efron i deras närvaro: "Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Tag emot det av mig och låt mig begrava min döda där." ¹⁴ Efron svarade Abraham: ¹⁵ "Min herre, lyssna på mig. Ett stycke mark värd fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda." ¹⁶ Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom den summa som han hade nämnt i hetiternas närvaro, fyrahundra siklar silver, sådant silver som var gångbart i handel.

¹⁷ Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. ¹⁸ Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.

¹⁹ Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. ²⁰ Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.

Rebecka blir Isaks hustru

24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. ² Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt Abraham ägde: "Lägg din hand under min höft. ³ Jag binder dig med en ed vid Herren, himmelens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴ utan att du går till mitt land och till min släkt och där tar en hustru åt min son Isak." ⁵ Tjänaren sade till honom: "Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" ⁶ Abraham svarade honom: "Se till att du inte för min son tillbaka dit. ⁷ Herren, himmelens Gud, som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: 'Åt dina efterkommande skall jag ge detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸ Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!" ⁹ Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

¹⁰ Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och begav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut för att hämta vatten. ¹² Och han bad: " Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³ Jag står här vid vattenkällan och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴ Den flicka som jag ber: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och som svarar: Drick! Dina kameler skall jag också ge vatten, låt henne vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt skall jag veta att du har visat godhet mot min herre."

¹⁵ Och det hände att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶ Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som ingen man hade kommit nära.^[i] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

¹⁷ Då sprang tjänaren emot henne och sade: "Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka." ¹⁸ Hon svarade: "Drick, min herre" och tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹ När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag skall ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka." ²⁰ Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

²¹ Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²² När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar, ²³ och han frågade: "Vems dotter är du? Säg mig det. Och finns det plats för oss i din fars hus över natten?" ²⁴ Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som hon födde åt Nahor." ²⁵ Och hon fortsatte: "Vi har gott om halm och foder. Vi har också plats så att du kan stanna över natten." ²⁶ Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷ och sade: "Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt." ²⁸ Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

²⁹ Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰ Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne, gav han sig i väg ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹ Han sade: "Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna." ³² Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³ Man satte fram mat åt honom, men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Laban sade: "Säg det!"

³⁴ Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare. ³⁵ Herren har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och nötboskap, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶ Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger. ³⁷ Nu har min herre bundit mig vid ed och sagt: Du får inte åt min son ta en hustru bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸ utan du skall gå till min fars hus och till min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹ Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰ Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, skall sända sin ängel med dig och göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹ Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden - om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig. ⁴² Så kom jag i dag till källan och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du ändå ville låta den resa jag företagit mig bli framgångsrik! ⁴³ Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴ och hon svarar mig: Drick du. Också åt dina kameler skall jag ösa upp vatten, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son. ⁴⁵ Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶ Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag skall också ge dina kameler vatten. Då drack jag, och hon gav också kamelerna vatten. ⁴⁷ Jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka. Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸ Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg, så att jag åt min herres son skulle få en dotter från hans släkt. ⁴⁹ Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det också, så att jag kan vända mig åt annat håll, till höger eller vänster."

⁵⁰ Då sade Laban och Betuel: "Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. ⁵¹ Se, där står Rebecka framför dig. Tag henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son, som Herren har sagt." ⁵² När Abrahams tjänare hörde detta, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³ Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴ Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten. Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: "Låt mig nu fara till min herre." ⁵⁵ Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: "Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara." ⁵⁶ Men han svarade dem: "Uppehåll mig inte, när nu Herren har gjort min resa framgångsrik. Låt mig fara. Jag vill resa hem till min herre." ⁵⁷ Då sade de: "Vi kallar hit flickan och frågar henne själv." ⁵⁸ De kallade till sig Rebecka och frågade henne: "Vill du följa med den här mannen?" Hon svarade: "Ja". ⁵⁹ Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma fara tillsammans med Abrahams tjänare och hans män. ⁶⁰ Och de välsignade Rebecka och sade till henne:

⁶¹ Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och for sin väg.

⁶² Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, ty han bodde i Negev. ⁶³ Mot kvällen när han gick och grubblade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴ När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵ och frågade tjänaren: "Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?" Tjänaren svarade "Det är min herre." Då tog hon sin slöja och dolde sig. ⁶⁶ Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ⁶⁷ Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Abrahams söner med Ketura

25 Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura. ² Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. ³ Joksan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var assureerna, letuseerna och leummeerna. ⁴ Midjans söner var Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner. ⁵ Och Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶ Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han dem bort från sin son Isak, österut till Österlandet.

Abraham dör och blir begravd

⁷ Abrahams ålder blev etthundrasjuttiofem år. ⁸ Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk. ⁹ Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på den mark som tillhört hetiten Efron, Sohars son. ¹⁰ Denna mark hade Abraham köpt av hetiterna. Där begravdes Abraham och hans hustru Sara. ¹¹ Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi.

VII. ISMAELS FORTSATTA HISTORIA 25:12-18

Ismaels släkttavla

¹² Detta är Ismaels, Abrahams sons, fortsatta historia. Han föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska slavinna. ¹³ Och detta är namnen på Ismaels söner i den ordning de föddes: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam, ¹⁴ Misma, Duma och Massa, ¹⁵ Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma. ¹⁶ Dessa var Ismaels söner och detta var sönernas namn i deras byar och tältläger, tolv furstar för deras stammar.

¹⁷ Ismaels ålder blev etthundratrettiosju år. Därefter gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk. ¹⁸ Hans ättlingar bodde i områdena från Havila ända till Shur, som ligger öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien. De slog sig ner mitt emot^[j] alla sina bröder.

VIII. ISAKS FORTSATTA HISTORIA 25:19-35:29

Esaus och Jakobs födelse

¹⁹ Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia. Abraham blev far till Isak, ²⁰ och Isak var fyrtio år gammal när han tog Rebecka till hustru, arameen Betuels dotter från Paddan-Aram och syster till arameen Laban. ²¹ Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande. ²² Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: "Om det blir så här, varför drabbar det mig?" Och hon gick för att fråga Herren. ²³ Herren svarade henne:

²⁴ När tiden var inne att hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁵ Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau.^[k]

²⁶ Sedan kom hans bror fram och han höll handen om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob.^[l] Isak var sextio år när de föddes.

Esau säljer sin förstfödslorätt

²⁷ Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. ²⁸ Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.

²⁹ En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. ³⁰ Han sade till Jakob: "Låt mig få äta av det röda, det röda du har där, för jag är helt utmattad." Därav fick han namnet Edom.^{[m] 31} Men Jakob sade: "Sälj då din förstfödslorätt till mig." ³² Esau svarade: "Jag är ju nära att dö. Vad har jag då för nytta av min förstfödslorätt?" ³³ Jakob sade: "Ge mig din ed på det." Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. ³⁴ Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Esau åt och drack, steg sedan upp och gick sin väg. Så litet värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

Isak i Gerar

26 Det blev en ny hungersnöd i landet, efter den som hade inträffat på Abrahams tid, och Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek^[n] i Gerar. ² Då uppenbarade Herren sig för honom och sade: "Drag inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. ³ Stanna som främling här i landet. Jag skall vara med dig och välsigna dig, ty åt dig och dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden, och jag skall hålla den ed som jag har svurit din fader Abraham. ⁴ Jag skall göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och åt dina efterkommande skall jag ge alla dessa landområden. Och i din avkomma skall alla jordens hednafolk bli välsignade, ⁵ eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar."

⁶ Så stannade Isak i Gerar. ⁷ När männen på orten frågade om hans hustru, sade han: "Hon är min syster", för han var rädd för att säga: "min hustru". Han tänkte: "Männen här på platsen kan slå ihjäl mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker." ⁸ Men när han hade varit där en längre tid, hände det sig att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak kela med sin hustru Rebecka. ⁹ Abimelek kallade till sig Isak och sade: "Hon är ju din hustru! Hur kunde du säga att hon är din syster?" Isak svarade honom: "Jag var rädd att jag annars skulle bli dödad för hennes skull." ¹⁰ Då sade Abimelek: "Vad har du gjort mot oss? Hur lätt kunde det inte ha hänt att någon från vårt folk hade legat med din hustru, och då hade du dragit skuld över oss." ¹¹ Sedan befallde Abimelek hela folket: "Den som rör den här mannen eller hans hustru skall straffas med döden."

¹² Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty Herren välsignade honom. ¹³ Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer, så att han till slut var mycket rik. ¹⁴ Han ägde så mycket får och nötboskap och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom. ¹⁵ Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans fader Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. ¹⁶ Abimelek sade till Isak: "Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss." ¹⁷ Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång och bodde där.

¹⁸ Isak grävde på nytt upp de vattenbrunnar som hade grävts på hans fader Abrahams tid men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade givit dem. ¹⁹ När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten. ²⁰ Herdarna i Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt!" Därför gav han den brunnen namnet Esek,^[o] eftersom de hade grälat med honom. ²¹ Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna.^{[p] 22} Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Om den tvistade de inte. Därför gav han den namnet Rehobot,^[q] och sade: "Nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss i landet."

²³ Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. ²⁴ Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte! Jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull". ²⁵ Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

Isak och Abimelek sluter förbund

²⁶ Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. ²⁷ Men Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, ni som hatar mig och har drivit bort mig ifrån er." ²⁸ De svarade: "Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: ²⁹ Du skall inte göra oss något ont, liksom vi å vår sida inte har ofredat dig och inte gjort dig annat än gott och låtit dig fara i frid. Du är nu välsignad av Herren." ³⁰ Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. ³¹ De steg upp tidigt följande morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de for ifrån honom i frid.

³² Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om den brunn de hade grävt och sade till honom: "Vi har funnit vatten." ³³ Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba än i dag.

Esaus hustrur

³⁴ När Esau var fyrtio år tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon. ³⁵ Men de blev en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

Isak välsignar Jakob

27 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: "Min son." Han svarade honom: "Här är jag." ² Då sade han: "Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. ³ Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör."

⁵ Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, ⁶ sade Rebecka till sin son Jakob: "Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: ⁷ Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. ⁸ Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. ⁹ Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. ¹⁰ Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör." ¹¹ Men Jakob sade till sin mor Rebecka: "Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. ¹² Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse." ¹³ Men hans mor sade till honom: "Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig."

¹⁴ Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. ¹⁵ Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. ¹⁶ Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. ¹⁷ Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. ¹⁸ Han gick in till sin far och sade: "Far." Han svarade: "Vad vill du? Vem är du, min son?" ¹⁹ Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig." ²⁰ Men Isak sade till sin son: "Hur har du kunnat finna det så snart, min son?" Han svarade: " Herren, din Gud, sände det i min väg." ²¹ Då sade Isak till Jakob: "Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte." ²² Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." ²³ Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, ²⁴ men så frågade han: "Är du verkligen min son Esau?" Han svarade: "Ja." ²⁵ Då sade han: "Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig." Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. ²⁶ Sedan sade hans fader Isak till honom: "Kom hit och kyss mig, min son." ²⁷ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:

Esau ber om Isaks välsignelse

³⁰ När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. ³¹ Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: "Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom." ³² Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde." ³³ Då blev Isak mycket förskräckt och sade: "Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara." ³⁴ När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: "Far, välsigna också mig!" ³⁵ Men han svarade: "Din bror kom med svek och tog din välsignelse." ³⁶ Då sade Esau: "Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse." Och han frågade: "Har du då ingen välsignelse kvar för mig?" ³⁷ Isak sade då till Esau: "Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?" ³⁸ Esau sade till sin far: "Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!" Och han började storgråta. ³⁹ Då svarade hans fader Isak honom:

Jakob flyr till Haran

⁴¹ Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: "Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." ⁴² När man berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon bud efter sin yngre son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. ⁴³ Och nu, min son, lyssna på mig! Fly till min bror Laban i Haran ⁴⁴ och stanna hos honom en tid, till dess din brors förbittring har lagt sig. ⁴⁵ När din bror inte längre är förbittrad på dig och han har glömt vad du gjort mot honom, då skall jag sända bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?"

⁴⁶ Sedan sade Rebecka till Isak: "Jag är trött på livet för de hetitiska kvinnornas skull. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, varför skulle jag då leva?"

28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: "Du skall inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ² Stå upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. ³ Gud den Allsmäktige skall välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig, så att du blir många folk. ⁴ Han skall ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud har gett åt Abraham, det land där du nu bor som främling." ⁵ Så sände Isak i väg Jakob och han begav sig till Paddan-Aram, till arameen Laban, Betuels son, som var bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

Esau tar sig ännu en hustru

⁶ Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade ju välsignat honom och befallt honom att inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ⁷ Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. ⁸ Då förstod Esau att hans fader Isak inte tyckte om kananeiskorna. ⁹ Därför begav han sig till Ismael och tog Mahalat till hustru utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.

Jakobs dröm i Betel

¹⁰ Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. ¹¹ Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. ¹² Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. ¹³ Och se, Herren stod ovanför den och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. ¹⁴ Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. ¹⁵ Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig."

¹⁶ När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: " Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." ¹⁷ Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." ¹⁸ Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. ¹⁹ Och han kallade platsen Betel.^[r] Tidigare hette denna stad Lus.