Previous Prev Day Next DayNext

Bible in 90 Days

An intensive Bible reading plan that walks through the entire Bible in 90 days.
Duration: 88 days
Svenska Folkbibeln (SFB)
Version
Domarboken 15:13 - 1 Samuelsboken 2:29

13 De svarade honom: "Nej, vi skall bara binda dig och överlämna dig åt dem. Vi skall inte döda dig." Så band de honom med två nya rep och förde honom upp från klippan.

14 När han kom till Lehi, sprang filisteerna skrikande emot honom. Då föll Herrens Ande över honom, och repen kring hans armar blev som lintrådar när de antänds av eld, och banden liksom smälte bort från hans händer. 15 Han fick syn på ett friskt käkben av en åsna, räckte ut handen och tog det och slog ihjäl tusen män med det. 16 Sedan sade Simson:

"Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två.
Med åsnekäken slog jag tusen män."

17 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig, och man kallade den platsen Ramat-Lehi.[a]

18 Och han blev mycket törstig och ropade till Herren: "Du har genom din tjänare gett denna stora seger, och nu måste jag dö av törst och falla i de oomskurnas hand!" 19 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och ur den kom vatten. Han drack, och hans ande kom tillbaka och han fick liv igen. Därför kallas källan "Den ropandes källa i Lehi", och den finns än i dag i Lehi.

20 Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid.

Simson i Gaza

16 Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en sköka och gick in till henne. När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: "I morgon, vid gryningen, skall vi döda honom."

Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på det berg som ligger mitt emot Hebron.

Simson och Delila

Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila. Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: "Locka honom att avslöja för dig var han får sin styrka ifrån, och hur vi skall få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Vi skall då var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver." Då sade Delila till Simson: "Säg mig var du får din styrka ifrån, och hur man kan binda dig så att du kuvas?" Simson svarade henne: "Om man binder mig med sju friska sensträngar som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa." Filisteernas furstar bar till henne sju friska sensträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem. Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Då slet han av sensträngarna så lätt som en snodd av grovt lingarn slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd.

10 Delila sade då till Simson: "Du har lurat mig och ljugit för mig. Tala nu om för mig hur man kan binda dig." 11 Han svarade henne: "Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa." 12 Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet bort repen från sina armar som om de vore trådar.

13 Då sade Delila till Simson: "Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig." Han svarade henne: "Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv." 14 Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: "Filisteerna är över dig, Simson!" När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven.

15 Då sade hon till honom: "Hur kan du säga att du älskar mig när du inte är uppriktig mot mig? Tre gånger har du lurat mig och inte velat säga mig var du får din styrka ifrån."

16 När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö. 17 Och han öppnade hela sitt hjärta för henne och sade: "Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, för jag är en Guds nasir sedan jag var i moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig, och jag blir svag som alla andra människor."

18 När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: "Kom hit upp än en gång, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig." Då kom filisteernas furstar dit upp till henne och hade med sig pengarna. 19 Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom. 20 Därefter ropade hon: "Filisteerna är över dig, Simson!" Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: "Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss." Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. 21 Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset. 22 Men hans huvudhår började åter växa ut, sedan det hade blivit avrakat.

Simson dör

23 Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och glädja sig. De sade: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand." 24 Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade:

"Vår gud har gett vår fiende i vår hand,
honom som ödelade vårt land
    och dödade så många av oss."

25 När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Hämta Simson, så att han kan roa oss." Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna.

26 Då sade Simson till den pojke som höll honom i handen: "Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem." 27 Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor, som såg på medan Simson roade dem.

28 Men Simson ropade till Herren: "Herre, Herre, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud, så att jag får hämnas på filisteerna för ett av mina båda ögon." 29 Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. 30 Och Simson sade: "Låt mig dö med filisteerna!" Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde.

31 Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Estaol, i hans fader Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år.

Mikas avgudar

17 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. Han sade till sin mor: "De ettusenetthundra silversiklarna som togs från dig och som du uttalade en förbannelse över till och med inför mina öron, de pengarna finns hos mig. Det var jag som tog dem." Då sade hans mor: " Herren välsigne dig, min son!" Så gav han de ettusenetthundra silversiklarna tillbaka till sin mor. Men hon sade: "Härmed helgar jag dessa pengar åt Herren och lämnar dem till min son, för att han skall göra en utskuren och en gjuten gudabild. Jag ger dem tillbaka till dig." Men han gav pengarna tillbaka till sin mor. Då tog hans mor tvåhundra siklar silver och gav dem till en guldsmed. Denne gjorde av dem en utskuren och en gjuten gudabild, som sedan ställdes in i Mikas hus.

Denne Mika hade ett gudahus. Han lät också göra en efod och husgudar och insatte en av sina söner till präst åt sig. På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

I Betlehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där som främling. Han begav sig från sin stad Betlehem i Juda för att finna någon annan plats där han kunde bo. Under sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. Då frågade Mika honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade: "Jag är en levit från Betlehem i Juda, och jag är på vandring för att hitta någon annan plats där jag kan bo." 10 Mika sade till honom: "Stanna hos mig och bli fader och präst åt mig, så skall jag årligen ge dig tio siklar silver och de kläder och den mat du behöver." Då följde leviten med in till honom. 11 Och leviten gick med på att stanna hos mannen, och den unge mannen blev som en av hans egna söner. 12 Mika insatte den unge leviten som präst åt sig och han bodde i Mikas hus. 13 Och Mika sade: "Nu vet jag att Herren skall vara god mot mig, eftersom jag har fått leviten till präst."

Mika och Dans stam

18 På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte sig Dans stam en arvedel där de kunde bo, ty dittills hade inte något område tillfallit den som arvedel bland Israels stammar. Därför sände Dans barn fem utvalda och tappra män ur sin släkt, från Sorga och Estaol, för att bespeja landet och undersöka det. De sade till dem: "Gå och undersök landet." Så kom de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus, där de stannade över natten.

När de var vid Mikas hus och kände igen den unge levitens röst, gick de fram till honom och frågade: "Vem har fört dig hit? Vad gör du på den här platsen, och hur har du det här?" Han berättade då för dem vad Mika hade gjort för honom och sade: "Han gav mig lön och jag blev präst åt honom." Då sade de till honom: "Fråga då Gud så att vi får veta, om vår resa kommer att bli framgångsrik." Prästen svarade dem: "Gå i frid. Er resa står under Herrens beskydd."

Då gick de fem männen vidare och kom till Lais. De såg hur folket där bodde i trygghet, stilla och trygga, så som sidonierna, och att ingen gjorde någon skada i landet genom att försöka ta makten. De bodde långt från sidonierna och hade inget att göra med andra människor.

När de kom tillbaka till sina bröder i Sorga och Estaol, frågade bröderna dem: "Vad säger ni?" De svarade: "Kom, låt oss dra ut mot dem! För vi har besett landet och funnit att det är mycket gott. Vad väntar ni på? Tveka inte att rycka ut och inta landet! 10 När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever tryggt, och landet är vidsträckt. Gud har gett det i er hand, en plats där det inte är brist på något som finns på jorden."

11 Så bröt de upp från Sorga och Estaol, sexhundra beväpnade män av Dans släkt. 12 De drog upp och slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför kallar man än i dag den platsen för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. 13 Därifrån drog de vidare till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

14 De fem män som hade varit ute för att bespeja Lais land, sade då till sina bröder: "Vet ni att i ett av husen här finns en efod och husgudar och en utskuren och en gjuten gudabild? Så överväg nu vad ni bör göra." 15 Då begav de sig av och kom till den unge levitens hus, Mikas hus, och hälsade honom. 16 Men de sexhundra männen av Dans barn ställde sig beväpnade vid ingången till porten. 17 De fem män som hade bespejat landet gick upp till huset. De gick in och tog den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, medan prästen stod vid ingången till porten tillsammans med de sexhundra beväpnade männen. 18 När de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den utskurna gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden, sade prästen till dem: "Vad är det ni gör?" 19 De svarade honom: "Tig, lägg handen på din mun och gå med oss och bli fader och präst åt oss. Är det bättre för dig att vara präst för en enda mans hus än att vara präst för en hel stam och släkt i Israel?" 20 Då gladdes prästen i sitt hjärta, och han tog efoden, husgudarna och den utskurna gudabilden och följde med folket.

21 Sedan vek de av och fortsatte sin väg och lät barn och boskap och det dyrbaraste godset föras främst. 22 Men när de hade kommit ett stycke ifrån Mikas hus, blev de upphunna av män som bodde i närheten av dennes hus och som under tiden hade samlats. 23 När dessa ropade på dem, vände sig Dans barn om och frågade Mika: "Hur är det fatt, eftersom du kommer med en sådan skara?" 24 Han svarade: "Ni har tagit de gudar som jag har gjort och dessutom prästen och går sedan er väg. Vad har jag nu mer kvar? Ändå frågar ni mig: Hur är det fatt?" 25 Men Dans barn sade till honom: "Vi vill inte höra ett ord till från dig. Annars kan det hända att några män i sin förbittring angriper er och ni förlorar livet, både du och ditt husfolk." 26 Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka hem.

27 Sedan de tagit både det som Mika hade gjort och hans präst, anföll de folket i Lais, som levde stilla och i trygghet. De slog dem med svärd, och brände upp staden. 28 Och ingen hjälpte den, ty den låg långt från Sidon och folket hade inget att göra med andra människor. Staden låg i Bet-Rehobs dal. Daniterna byggde upp staden och bosatte sig där. 29 De kallade staden Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel. Tidigare hette staden Lais. 30 Där ställde Dans barn upp åt sig den utskurna gudabilden. Jonatan, son till Gersom, Manasses[b] son, och hans söner var präster åt Dans stam, ända till dess att landet fördes bort i fångenskap. 31 De ställde upp åt sig den utskurna gudabild som Mika hade gjort, och den var kvar hela den tid Guds hus var i Silo.

Leviten och hans bihustru

19 På den tid då det ännu inte fanns någon kung i Israel, bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. Då begav sig hennes man i väg efter henne för att med vänliga ord föra henne tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom, tog han emot honom med glädje. Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där. När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig beredd att resa, sade kvinnans far till sin svärson: "Stärk dig med litet bröd. Sedan kan ni resa." Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: "Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt." När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: "Stärk dig först och vänta till i eftermiddag." Därefter åt de båda tillsammans. När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: "Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni tidigt i morgon ge er av, så att du får komma hem."

10 Men mannen ville inte stanna över natten, utan steg upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. 11 När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: "Kom, låt oss ta in i denna jebusitstad och stanna här över natten." 12 Men hans herre svarade honom: "Vi skall inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea." 13 Han sade vidare till sin tjänare: "Kom, låt oss försöka hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna." 14 De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. 15 De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

16 Men se, på aftonen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. 17 När han fick syn på den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: "Vart skall du resa, och varifrån kommer du?" 18 Han svarade honom: "Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har gjort en resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. 19 Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och åt din tjänarinna och åt den unge man som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting."

20 Då sade den gamle mannen: "Frid vare med dig! Låt mig sörja för allt som saknas dig. Men här på den öppna platsen skall du inte stanna över natten." 21 Så förde han honom in i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

Gibeas synd

22 Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: "För ut mannen som har kommit till ditt hus, så att vi får känna honom."[c] 23 Då gick mannen som ägde huset ut till dem och sade: "Nej, mina bröder, gör inte så illa! Eftersom den här mannen kommit in i mitt hus, får ni inte göra en sådan galenskap. 24 Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem vill jag föra ut till er, så kan ni våldta dem och göra med dem vad ni finner för gott. Men gör inte en sådan galenskap mot denne man." 25 Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

26 I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus, där hennes herre var. Där blev hon liggande till dess det blev ljust. 27 När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. 28 Han sade till henne: "Stig upp, vi skall gå." Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

29 När han kom hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och skar henne i tolv stycken, efter benen i hennes kropp, och sände omkring styckena över hela Israels land. 30 Och var och en som såg detta sade: "Något sådant har inte hänt eller setts alltifrån den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till denna dag. Tag detta till er, rådslå och säg er mening!"

Israels krig mot Benjamin

20 Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba,[d] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa. De ledande bland allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.

Men Benjamins barn fick höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: "Tala om hur detta illdåd har gått till." Då sade leviten, den mördade kvinnans man: "Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort en sådan skamlighet och galenskap i Israel. Och nu, alla ni Israels barn, lägg här fram era råd och förslag."

Då stod allt folket upp som en man och sade: "Ingen av oss skall bege sig hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. Detta är vad vi skall göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi skall anfalla. 10 På varje hundratal i alla Israels stammar skall vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att de skall skaffa matförråd åt allt manskap. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de göra med staden vad den förtjänar, för den galenskap den har gjort i Israel." 11 Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

12 Och Israels stammar sände män till alla Benjamins stammar och lät säga: "Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! 13 Lämna nu ut de onda män som bor i Gibea, så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel." Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder, israeliterna. 14 I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. 15 På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. 16 Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa. 17 Och Israels män, Benjamin frånräknad, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

18 Israels barn bröt upp och drog i väg till Betel och frågade Gud: "Vem bland oss skall först dra ut i striden mot Benjamins barn?" Herren svarade: "Juda skall dra ut först."

19 Och Israels barn bröt upp följande morgon och slog läger framför Gibea. 20 Israels män drog ut till strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. 21 Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel. 22 Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats som de hade intagit ställning första dagen. 23 Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: "Skall jag än en gång gå ut och strida mot min bror Benjamin?" Herren svarade: "Drag ut mot honom."

24 När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, 25 drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd. 26 Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. 27 Israels barn frågade Herren - ty Guds förbundsark stod på den tiden där, 28 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren - de sade: "Skall jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller skall jag avstå?" Herren svarade: "Drag upp, ty i morgon skall jag ge honom i din hand."

29 Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. 30 Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna. 31 Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på den väg som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. 32 Då tänkte Benjamins barn: "De är slagna av oss, nu liksom förut." Men Israels män hade sagt: "Vi flyr och lockar dem på så sätt långt bort från staden, ut på vägarna." 33 Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. 34 Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem.

35 Herren slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.

36 Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. 37 Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. 38 Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga upp från staden. 39 Då Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: "Sannerligen, de är slagna av oss liksom i den förra striden".

40 När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. 41 Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. 42 De vände om och flydde för Israels män åt öknen till, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. 43 De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida. 44 Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. 45 Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog av dem 2 000 man. 46 Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. 47 Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. 48 Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen, ja, allt vad de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Hustrur åt Benjamins barn

21 Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: "Ingen av oss skall ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit." Då nu folket kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt och sade: "O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?"

Följande dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Israels barn sade: "Finns det någon bland Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?" Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: "I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. Vad skall vi göra för dem som finns kvar, så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru." Så de frågade: "Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?" Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen. Ty när folket mönstrades, visade det sig att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

10 Då sände menigheten dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: "Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. 11 Ja, detta skall ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man skall ni ge till spillo." 12 Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor, som var jungfrur och som inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Silo i Kanaans land.

13 Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. 14 Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

15 Folket kände medlidande med Benjamin eftersom Herren hade gjort en rämna bland Israels stammar. 16 De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin." 17 De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel. 18 Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin."

19 Men så sade de: "En Herrens högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona." 20 De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. 21 När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land. 22 Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld."

23 Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. 24 Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

25 På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Elimelek flyttar till Moabs land

På den tid då domarna regerade blev det hungersnöd i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda i väg med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon, efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. Och Elimelek, Noomis man, dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. När de hade bott där ungefär tio år, dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.

Noomi och Rut återvänder till Betlehem

Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, 10 och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."

11 Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13 skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig." 14 Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska."

16 Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.

19 Så gick de båda till dess att de kom till Betlehem. När de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Är det inte Noomi?" 20 Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara,[e] för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig.

21 Rik drog jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig."

22 Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.

Rut plockar ax på Boas åker

Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man av Elimeleks släkt. Hans namn var Boas. Moabitiskan Rut sade till Noomi: "Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon som ser till mig med välvilja." Hon svarade henne: "Ja, gå, min dotter." Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkerstycket tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.

Boas kom just då dit från Betlehem. " Herren vare med er", hälsade han skördemännen. De svarade honom: " Herren välsigne dig." Boas frågade den av sina tjänare som var tillsyningsman över skördemännen: "Vem tillhör den där unga kvinnan?" Tjänaren, som var tillsyningsman över skördemännen, svarade: "Hon är en moabitisk kvinna, som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, bortsett från att hon nyss vilade en kort stund i skjulet."

Då sade Boas till Rut: "Hör på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte heller härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. Se efter var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit mina tjänare att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som mina tjänare öser upp." 10 Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: "Varför har du sett till mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?" 11 Boas svarade henne: "Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt fädernesland och följt med till ett folk som du inte kände förut. 12 Herren skall löna dig för vad du har gjort. Ja, full lön skall tillfalla dig från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att finna tillflykt under hans vingar." 13 Hon sade: "Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor."

14 När det var dags att äta, sade Boas till henne: "Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan." Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. 15 När hon sedan steg upp för att plocka ax befallde Boas sina tjänare och sade: "Låt henne också få plocka mellan kärvarna och behandla henne inte illa. 16 Ja, ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det."

17 Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon klappade ut det som hon hade plockat, var det ungefär en efa korn. 18 Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över, sedan hon ätit sig mätt. 19 Då sade hennes svärmor till henne: "Var har du plockat ax i dag och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!" Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos. Hon sade: "Mannen som jag i dag har arbetat hos heter Boas." 20 Då sade Noomi till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!" Och Noomi tillade: "Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare."[f]

21 Moabitiskan Rut sade: "Han sade också till mig: Håll dig till mina tjänare, tills de har bärgat hela min skörd." 22 Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: "Ja, det är bäst, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad." 23 Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där till dess både kornskörden och veteskörden var avslutade. Men hon bodde hos sin svärmor.

Rut och Boas på tröskplatsen

Ruts svärmor Noomi sade till henne: "Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet, så att det går bra för dig. Det är så att Boas, vars tjänstekvinnor du har varit tillsammans med, är vår släkting. Och just i natt kastar han korn på sin tröskplats. Tvätta dig, smörj dig och kläd dig fin och gå ner till tröskplatsen. Men ge dig inte till känna för honom innan han har ätit och druckit. När han lägger sig, se då efter var han lägger sig. Gå dit och lyft upp manteln vid hans fötter och lägg dig där. Han kommer sedan själv att säga dig vad du bör göra." Hon svarade henne: "Allt vad du säger vill jag göra."

Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde precis som hennes svärmor hade sagt till henne. När Boas hade ätit och druckit och hans hjärta var glatt, gick han bort och lade sig intill sädeshögen. Då kom hon dit utan att han märkte det och hon lyfte upp manteln vid hans fötter och lade sig där. Vid midnatt blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt, och se, då låg en kvinna vid hans fötter. "Vem är du?" frågade han. Hon svarade: "Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, för du är min återlösare." 10 Då sade han: "Välsignad är du av Herren, min dotter! Du har nu visat ännu större trohet än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. 11 Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra dig. Alla i stadsporten vet att du är en ärbar kvinna. 12 Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns en annan återlösare, som står dig närmare än jag. 13 Stanna nu kvar här i natt. Om han i morgon vill ta ansvaret för dig, ja, då får han göra det. Men om han inte vill det, då skall jag göra det, så sant Herren lever. Ligg kvar här tills det blir morgon."

14 Hon låg kvar vid hans fötter ända till morgonen. Men hon steg upp innan någon ännu kunde känna igen den andre. Han tänkte: "Det får inte bli känt att kvinnan har kommit hit till tröskplatsen." 15 Och han sade: "Räck fram manteln som du har på dig och håll den stadigt." Hon höll fram den. Då mätte han upp sex mått korn och lade det på henne. Därefter gick hon in i staden.

16 När hon kom till sin svärmor, frågade hon: "Hur har det gått för dig, min dotter?" Då berättade hon för henne allt vad mannen hade gjort för henne. 17 Och hon sade: "De här sex måtten gav han mig och sade: Du skall inte komma tomhänt hem till din svärmor." 18 Då svarade hon: "Vänta, min dotter, tills du får se hur saken utfaller. För den mannen kommer inte att ge sig någon ro, förrän han i dag fört saken till sitt slut."

Boas tar Rut till hustru

Boas gick upp till stadsporten och satte sig där. Då kom återlösaren förbi, den som Boas hade talat om. Boas sade: "Kom och sätt dig här, min vän." Och han kom och satte sig. Därefter tog Boas till sig tio män av de äldste i staden och sade: "Sätt er här." Och de satte sig. Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår broder Elimelek vill Noomi sälja, hon som kom tillbaka från Moabs land. Därför tänkte jag meddela dig detta och säga: Köp marken inför dem som sitter här och inför mitt folks äldste. Vill du lösa in den, så gör det. Men om du inte vill lösa in den så säg mig det, så att jag vet. För ingen annan än du har den rätten och näst dig jag själv." Han sade: "Jag löser in den."

Boas sade: "När du köper marken av Noomi, då köper du den också av den moabitiska kvinnan Rut, den dödes hustru, för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott." Återlösaren svarade: "Då kan jag inte lösa in den, för då skulle jag skada min egen arvslott. Lös du in det jag skulle ha löst in, för jag kan inte göra det."

Vid inlösen och ägarbyte var det förr i tiden sed i Israel att den ena parten, för att stadfästa avtalet, drog av sig sin sko och gav den åt den andre. Detta gällde som bekräftelse i Israel.

Återlösaren sade till Boas: "Köp det du!" Och han tog av sig skon. Då sade Boas till de äldste och till allt folket: "Ni är i dag vittnen till att jag av Noomi har köpt allt det som tillhört Elimelek och allt det som tillhört Kiljon och Mahlon. 10 Samtidigt har jag också förvärvat moabitiskan Rut, Mahlons hustru, till hustru åt mig för att uppväcka den dödes namn över hans arvslott, så att den dödes namn inte blir utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen till detta." 11 Allt folket i stadsporten liksom de äldste svarade: "Vi är vittnen. Må Herren göra den kvinna som nu kommer till ditt hem lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Må du bli framgångsrik i Efrata och ryktbar i Betlehem. 12 Må ditt hus bli som Peres hus, honom som Tamar födde åt Juda, genom de avkomlingar som Herren skall ge dig med denna unga kvinna."

Rut blir stammoder till David

13 Boas tog Rut till sig och hon blev hans hustru. När han gick in till henne, lät Herren henne bli havande och hon födde en son. 14 Då sade kvinnorna till Noomi: "Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! 15 Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner." 16 Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.

17 Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far.

18 Detta är Peres fortsatta historia: Peres blev far till Hesron, 19 Hesron blev far till Ram, Ram blev far till Amminadab 20 Amminadab blev far till Nahson, Nahson blev far till Salmon, 21 Salmon blev far till Boas, Boas blev far till Obed, 22 Obed blev far till Isai och Isai blev far till David.

Samuels födelse

I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta något. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."

12 När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. 13 Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. 14 Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"

15 "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." 17 Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." 18 Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.

19 De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände[g] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel,[h] ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom."

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

21 När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22 gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid." 23 Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom.

24 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i Herrens hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung. 25 De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26 Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. 28 Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren."

Och de tillbad Herren där.

Hannas lovsång

Hanna bad och sade:

"Mitt hjärta fröjdar sig i Herren,
    mitt horn är upphöjt genom Herren.
Min mun är vidöppen mot mina fiender,
ty jag gläder mig i din frälsning.
Ingen är helig som Herren,
    ty ingen finns utom dig.
Ingen klippa är som vår Gud.
Tala inte så högmodigt,
    låt inte fräcka ord komma från er mun.
Ty Herren är en Gud som vet allt,
    och hos honom vägs gärningarna.
Hjältarnas bågar är sönderbrutna,
    men de stapplande rustar sig med kraft.
De mätta måste tjäna för bröd,
    men de hungriga hungrar inte mer.
Den ofruktsamma föder sju barn,
    men den som fick många söner tynar bort.

Herren dödar och gör levande,
    han för ner i dödsriket och upp därifrån.
Herren gör fattig och han gör rik,
    han ödmjukar och han upphöjer.
Han reser den ringe upp ur stoftet,
ur dyn lyfter han upp den fattige
    för att sätta honom bland furstar.
Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.
Ty jordens grundpelare är Herrens,
och på dem har han byggt världen.
Sina frommas fötter bevarar han,
    men de ogudaktiga tystas i mörkret,
ty av egen kraft är ingen stark.
10 De som strider mot Herren blir krossade,
mot dem dundrar han i himlen.
    Herren dömer jordens ändar
och ger makt åt sin konung.
    Han upphöjer sin smordes horn."

11 Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli.

Elis onda söner

12 Men Elis söner var onda män, som inte kände Herren. 13 Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. 14 Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Silo. 15 Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens tjänare och sade till den som offrade: "Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig, utan rått." 16 Om då mannen svarade honom: "Låt dem först förbränna det feta, sedan kan du ta vad du vill", så brukade han svara: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld." 17 De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer.

Samuel i Silo

18 Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linneefod. 19 Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret. 20 Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: "Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren." Så gick de hem igen. 21 Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.

22 Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, 23 sade han till dem: "Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. 24 Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. 25 Om en människa syndar mot en annan människa, kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?" Men de lyssnade inte till sin far, ty Herren ville döda dem.

26 Och pojken Samuel växte och blev stor och blev till glädje för både Herren och människor.

Domsord över Eli

27 En gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din faders hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? 28 Och utvalde jag inte honom bland alla Israels stammar till präst åt mig för att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Gav jag inte Israels barns alla eldsoffer åt din faders hus? 29 Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel?

Svenska Folkbibeln (SFB)

1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln