Bible in 90 Days

³⁰ Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam. ³¹ Se, dagar skall komma, då jag skall hugga av din arm och din faders hus arm så att ingen skall bli gammal i ditt hus. ³² Du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen skall någonsin bli gammal i ditt hus. ³³ Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare skall få dina ögon att förtvina och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus skall dö i sina bästa år. ³⁴ Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö. ³⁵ Men jag skall låta en trogen präst framträda åt mig. Han skall göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom skall jag bygga ett hus på fast grund, och han skall ständigt vandra inför min smorde. ³⁶ Och det skall bli så att var och en som är kvar av ditt hus skall komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en kaka bröd och säga: Anställ mig för någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta."

Herren uppenbarar sig för Samuel

3 Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga. ² Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. ³ Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. ⁴ Då kallade Herren på Samuel. "Här är jag," svarade Samuel. ⁵ Därefter skyndade han sig till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och han gick och lade sig.

⁶ Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig." ⁷ Samuel kände ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom.

⁸ Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. ⁹ Därför sade han till Samuel: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Och Samuel gick och lade sig på sin plats. ¹⁰ Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare hör."

¹¹ Då sade Herren till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. ¹² På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. ¹³ Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. ¹⁴ Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva."

¹⁵ Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. ¹⁶ Men Eli ropade på Samuel: "Samuel, min son!" Han svarade: "Här är jag." ¹⁷ Då sade Eli: "Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig." ¹⁸ Samuel talade då om allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: "Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon."

¹⁹ Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och han lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken. ²⁰ Hela Israel, från Dan ända till Beer-Sheba, förstod att Samuel var betrodd att vara en Herrens profet. ²¹ Och Herren fortsatte att visa sig i Silo, ty Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens ord.

Förbundsarken erövras av filisteerna

4 Samuels ord kom till hela Israel. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och slog läger vid Eben-Haeser, medan filisteerna hade slagit läger vid Afek. ² Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel. Striden spred sig, och israeliterna blev slagna av filisteerna, som nergjorde omkring fyratusen man på slagfältet. ³ När folket kom tillbaka till lägret, sade de äldste i Israel: "Varför har Herren i dag slagit oss inför filisteerna? Låt oss hämta Herrens förbundsark från Silo så att den är här bland oss och räddar oss från våra fienders hand. ⁴ Folket sände män till Silo, och de bar Herren Sebaots förbundsark därifrån, hans som tronar på keruberna. Elis båda söner Hofni och Pinehas följde med Guds förbundsark.

⁵ Då Herrens förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. ⁶ Filisteerna hörde jubelropet och sade: "Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?" När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret ⁷ blev de rädda ty de tänkte: "Gud har kommit in i lägret." De sade: "Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. ⁸ Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. ⁹ Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!"

¹⁰ Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket. ¹¹ Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet.

Eli dör

¹² En benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. ¹³ När han kom dit satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och vaktade, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Så snart mannen kom in i staden med budskapet, brast hela staden ut i klagorop. ¹⁴ När Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta oväsen?" Då skyndade mannen sig dit och berättade för Eli. ¹⁵ Men Eli var nittioåtta år gammal, och hans ögon hade gråstarr så att han inte kunde se. ¹⁶ Mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från slagfältet. Jag flydde därifrån i dag." Då sade Eli: "Vad har hänt, min son?" ¹⁷ Budbäraren svarade: "Israel har flytt för filisteerna, och mycket folk har stupat. Dina båda söner Hofni och Pinehas är också döda, och Guds ark har blivit erövrad." ¹⁸ När han nämnde Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten, bröt nacken och dog. Ty mannen var gammal och tung. Eli hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

I-Kabod

¹⁹ Hans sonhustru, Pinehas hustru, som var havande och nära att föda, fick höra nyheten att Guds ark var bortrövad och att hennes svärfar och man var döda. Hon sjönk då ner och födde sitt barn, ty födslovärkarna kom över henne. ²⁰ När hon höll på att dö, sade kvinnorna som stod omkring henne: "Frukta inte, du har fött en son." Men hon svarade inte och brydde sig inte om det. ²¹ Hon kallade pojken I-Kabod,^[a] och därför att Guds ark var tagen och hennes svärfar och man var döda, sade hon: "Härligheten är borta från Israel". ²² Hon sade: "Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad."

Herrens ark i Dagons tempel

5 Filisteerna tog Guds ark och förde den från Eben-Haezer till Asdod. ² De bar Guds ark in i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon. ³ När asdoditerna tidigt dagen därefter kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och reste upp honom igen på hans plats. ⁴ Men när de tidigt nästa dag kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa framför Herrens ark. Dagons huvud och hans båda händer hade slagits av och låg på tröskeln, bara fiskdelen satt kvar på honom. ⁵ I Asdod trampar därför ingen än i dag på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel.

⁶ Herrens hand var tung över asdoditerna. Han ställde till förödelse bland dem genom att han i Asdod och tillhörande områden slog dem med bölder. ⁷ När invånarna i Asdod såg att detta hände, sade de: "Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon." ⁸ De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Vad skall vi göra med Israels Guds ark?" De svarade: "Låt Israels Guds ark flyttas till Gat." Då flyttade de Israels Guds ark dit. ⁹ Men sedan de hade flyttat den dit, uppstod genom Herrens hand en mycket stor förvirring i staden. Han slog invånarna i staden, både små och stora, med bölder. ¹⁰ Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: "De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk." ¹¹ De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk." Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. ¹² De av invånarna som inte dog blev slagna med bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen.

Förbundsarken sänds tillbaka till Israels land

6 När Herrens ark hade varit i filisteernas land i sju månader, ² kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: "Vad skall vi göra med Herrens ark? Låt oss få veta på vilket sätt vi skall sända den tillbaka till dess plats." ³ De svarade: "Om ni vill sända i väg Israels Guds ark, skall ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall sända honom ett skuldoffer. Då skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er."

⁴ De frågade: "Vad för slags skuldoffer skall vi sända honom?" De svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar. Ty samma plåga har drabbat er alla och era furstar. ⁵ Ni skall göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske han då lättar sin hand över er och era gudar och ert land. ⁶ Varför förhärdar ni era hjärtan, som farao och egyptierna gjorde? När han använde sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? ⁷ Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. ⁸ Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. ⁹ Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump."

¹⁰ Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. ¹¹ Och de satte Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras svulster. ¹² Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till Bet-Semes gräns.

¹³ Folket i Bet-Semes höll på med veteskörd i dalen. Då de såg upp fick de syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den. ¹⁴ När vagnen kom till betsemesiten Josuas åker stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt Herren. ¹⁵ Leviterna lyfte ner Herrens ark tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid. De placerade detta på den stora stenen. Invånarna i Bet-Semes offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. ¹⁶ När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron.

¹⁷ De svulster av guld som filisteerna gav som skuldoffer åt Herren var: för Asdod en, för Gaza en, för Askelon en, för Gat en, för Ekron en. ¹⁸ Men guldråttorna var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, och då medräknades både befästa städer och landsbygdens byar, intill den stora sorgestenen, där de satte ner Herrens ark. Den finns kvar än i dag på betsemesiten Josuas åker.

¹⁹ Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i Herrens ark. Herren dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar.^[b] Och folket sörjde över att Herren hade slagit så många bland dem.

Arken i Kirjat-Jearim

²⁰ Invånarna i Bet-Semes sade: "Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?" ²¹ De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: "Filisteerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er."

7 Då kom Kirjat-Jearims män och hämtade Herrens ark dit upp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. De helgade hans son Eleasar till att ha vården om Herrens ark.

Samuel som domare

² Från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim gick en lång tid, tjugo år. Hela Israels hus suckade efter Herren. ³ Men Samuel sade till alla israeliterna: "Om ni av hela ert hjärta vill vända om till Herren, så skaffa bort ifrån er de främmande gudarna och astarterna och vänd era hjärtan till Herren och tjäna endast honom, så skall han rädda er från filisteernas hand." ⁴ Då skaffade Israels barn bort baalerna och astarterna och tjänade endast Herren. ⁵ Sedan sade Samuel: "Samla hela Israel till Mispa, så skall jag be till Herren för er." ⁶ Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: "Vi har syndat mot Herren." Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

⁷ När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra detta och blev förskräckta för filisteerna. ⁸ Israels barn sade till Samuel: "Upphör inte att ropa till Herren, vår Gud, för oss, så att han räddar oss från fili- steernas hand." ⁹ Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. ¹⁰ Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. ¹¹ Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

¹² Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haezer,^[c] och han sade: "Ända till denna stund har Herren hjälpt oss."

¹³ Så blev filisteerna kuvade och kom inte mer in i Israels land. Herrens hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde. ¹⁴ De städer som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel från Ekron ända till Gat. Det tillhörande området tog Israel också tillbaka från filisteerna och det blev fred mellan Israel och amoreerna.

¹⁵ Samuel var domare i Israel så länge han levde. ¹⁶ Varje år färdades han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. ¹⁷ Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och där dömde han Israel. Han byggde där ett altare åt Herren.

Israels folk begär en kung

8 När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. ² Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. ³ Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen.

⁴ Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama ⁵ och sade till honom: "Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har." ⁶ Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: "Ge oss en kung till att styra över oss." Och Samuel bad till Herren. ⁷ Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. ⁸ Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. ⁹ Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem."

¹⁰ Allt vad Herren hade talat sade Samuel till folket, som hade begärt en kung av honom. ¹¹ Han sade: "Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar. ¹² Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. ¹³ Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd. ¹⁴ Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare. ¹⁵ Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. ¹⁶ Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. ¹⁷ Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. ¹⁸ När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall Herren inte svara er."

¹⁹ Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: "Nej, en kung måste vi ha över oss. ²⁰ Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig." ²¹ När Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till Herren. ²² Då sade Herren till Samuel: "Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem." Och Samuel sade till Israels män: "Gå hem, var och en till sin stad."

Saul och Samuel

9 I Benjamin levde en man som hette Kish, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit. Han var en mäktig man. ² Han hade en son som hette Saul, en ståtlig ung man. Ingen bland Israels barn var vackrare än han. Han var huvudet högre än allt folket.

³ En gång hade åsninnorna sprungit bort för Sauls fader Kish. Då sade Kish till sin son Saul: "Tag med dig en av tjänarna och gå och leta efter åsninnorna." ⁴ Då vandrade han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet, men de fann dem inte. De gick genom Saalimslandet, men där var de inte. Sedan tog han vägen genom Benjamins land, men inte heller där fann de dem. ⁵ När de sedan hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: "Kom, låt oss gå hem igen. Min far kan annars bli orolig för vår skull i stället för att tänka på åsninnorna." ⁶ Men han svarade honom: "Se, i den här staden finns en gudsman. Han är högt ansedd och allt han säger, det sker. Låt oss nu gå dit. Kanske han kan säga oss vilken väg vi skall ta." ⁷ Då sade Saul till sin tjänare: "Men om vi går dit, vad skall vi då ta med till mannen? Brödet är ju slut i vår packning och vi har inte heller någon annan gåva att ta med till gudsmannen. Eller har vi det?" ⁸ Tjänaren svarade Saul än en gång: "Se, här har jag en fjärdedels sikel silver. Den skall jag ge gudsmannen, för att han skall säga oss vilken väg vi skall ta." ⁹ - Förr i tiden i Israel, när man gick för att fråga Gud sade man: "Kom, låt oss gå till siaren." Ty den som man nu kallar profet kallade man förr siare. - ¹⁰ Saul sade till sin tjänare: "Ditt förslag är bra. Kom så går vi!" Så gick de till staden där gudsmannen fanns.

¹¹ När de gick uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten. De frågade dem: "Är siaren här?" ¹² "Ja, alldeles i närheten", svarade de. "Men skynda er, för han har kommit till staden i dag. Folket firar i dag en offerfest på offerhöjden. ¹³ Om ni går in i staden, träffar ni honom innan han går upp på höjden till måltiden. Folket äter inte förrän han kommer, för han skall välsigna offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå därför dit upp, för just nu kan ni träffa honom." ¹⁴ Så gick de upp till staden. Och när de kom in i staden, se, då kom Samuel ut mot dem på väg upp till offerhöjden.

¹⁵ Dagen innan Saul kom, hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: ¹⁶ "I morgon vid den här tiden skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste för mitt folk Israel. Han skall rädda mitt folk från fili- steernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig."

¹⁷ När Samuel fick se Saul, sade Herren till honom: "Se, där är den man som jag talade till dig om: Han skall styra mitt folk." ¹⁸ Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: "Säg mig var siaren bor." ¹⁹ Samuel svarade Saul: "Jag är siaren. Gå före mig upp till offerhöjden, för ni skall äta där med mig i dag. Men i morgon skall jag låta dig gå, och jag skall ge dig besked om allt vad du har på hjärtat. ²⁰ Du skall inte bekymra dig för åsninnorna som har varit borta för dig i tre dagar, för de har kommit till rätta. Vem tillhör allt det härliga som finns i Israel, om inte dig och hela din fars hus?" ²¹ Saul svarade: "Jag är ju en benjaminit från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är den ringaste bland alla släkter i Benjamins stam. Varför talar du då till mig på det sättet?"

²² Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem in i salen och gav dem den förnämsta platsen bland de omkring trettio män som var inbjudna. ²³ Samuel sade till kocken: "Ge mig det stycke som jag gav dig och som jag sade att du skulle ta hand om." ²⁴ Då tog kocken fram lårstycket och vad som hörde till det och satte fram det åt Saul. Och Samuel sade: "Se, det här har blivit sparat, tag för dig och ät! Ty det lades undan åt dig just för den här stunden, när jag sade att jag hade inbjudit folket." Och Saul åt den dagen med Samuel. ²⁵ Därefter gick de ner från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.

Samuel smörjer Saul till kung

²⁶ De steg upp tidigt, och i gryningen ropade Samuel upp till Saul på taket: "Stig upp, så skall jag följa dig på väg." Då steg Saul upp och de gick båda i väg, han och Samuel. ²⁷ När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: "Säg till tjänaren att han skall gå före oss." Och tjänaren fick gå. "Men stanna själv här, så skall jag låta dig höra vad Gud har talat."

10 Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: "Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. ² När du går ifrån mig i dag skall du träffa två män vid Rakels grav, i Selsa på Benjamins område. De kommer att säga till dig: Åsninnorna som du gick i väg för att söka har kommit till rätta. Din far tänker därför inte mer på åsninnorna, men han är orolig för er skull och säger: Vad skall jag göra för min son? ³ När du har gått vidare därifrån och kommit till Tabors terebint, skall du där möta tre män på väg upp till Gud i Betel. En av dem bär tre killingar, en bär tre brödkakor och en bär en vinlägel. ⁴ De skall hälsa vänligt på dig och ge dig två bröd, och du skall ta emot vad de ger. ⁵ Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas postering är. Och när du kommer in i staden, träffar du på en skara profeter, som är på väg ner från offerhöjden med psaltare, pukor, flöjt och harpa framför sig, medan de själva profeterar. ⁶ Herrens Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. ⁷ När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig. ⁸ Och du skall gå före mig till Gilgal. Se, jag skall komma ner till dig för att offra brännoffer och gemenskapsoffer. Du skall vänta i sju dagar, till dess jag kommer till dig och meddelar vad du skall göra."

⁹ När Saul vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta. Alla dessa tecken inträffade samma dag. ¹⁰ När de kom till Gibea kom en skara profeter emot honom. Då föll Guds Ande över honom, och han profeterade mitt ibland dem. ¹¹ Alla som förut kände Saul fick se att han profeterade tillsammans med profeterna, och de sade till varandra: "Vad har hänt med Kish son? Är också Saul bland profeterna?" ¹² Men en av männen därifrån svarade: "Vem är deras far?" Härav uppkom ordspråket: "Är också Saul bland profeterna?" ¹³ Men när han hade slutat att profetera, gick han upp på offerhöjden.

¹⁴ Då frågade Sauls farbror honom och hans tjänare: "Vart gick ni?" "För att leta efter åsninnorna", svarade han. "Men när vi såg att vi inte kunde hitta dem någonstans, gick vi till Samuel." ¹⁵ Då sade Sauls farbror: "Berätta för mig vad Samuel sade till er." ¹⁶ Saul svarade sin farbror: "Han talade om för oss att åsninnorna hade kommit till rätta." Men vad Samuel hade sagt om kungadömet berättade han inte för honom.

Kungavalet i Mispa

¹⁷ Samuel kallade samman folket till Herren i Mispa. ¹⁸ Han sade till Israels barn: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag förde Israel upp ur Egypten, och jag befriade er från egyptierna och från alla andra kungadömen som förtryckte er. ¹⁹ Men i dag har ni förkastat er Gud, som räddade er ur alla era olyckor och svårigheter, och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Så träd nu fram inför Herren efter era stammar och era släkter." ²⁰ Därefter lät Samuel alla Israels stammar gå fram. Då träffades Benjamins stam av lotten. ²¹ När han sedan lät släkt efter släkt i Benjamins stam gå fram, träffades Matris släkt av lotten. Därpå träffades Saul, Kish son, av lotten, men när de sökte efter honom, kunde de inte finna honom. ²² Och de frågade Herren än en gång: "Har mannen kommit hit än?" Herren svarade: "Se, han gömmer sig bland trossen." ²³ De sprang dit och hämtade honom, och när han stod bland folket var han huvudet högre än alla andra. ²⁴ Samuel sade till allt folket: "Här ser ni den som Herren har utvalt. Det finns ingen som han bland allt folket." Då jublade alla och ropade: "Leve konungen!"

²⁵ Samuel förklarade för folket kungadömets rättigheter och skrev upp dem i en bok och lade den inför Herren. Sedan lät Samuel allt folket gå hem, var och en till sitt. ²⁶ Också Saul begav sig hem, till Gibea, och en skara stridsmän vilkas hjärtan Gud hade rört följde honom. ²⁷ Men några onda män sade: "Hur skall den där kunna rädda oss?" De föraktade honom och bar inte fram några gåvor till honom. Men han låtsades som om han inte märkte det.

Saul besegrar ammoniterna

11 Ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabesh i Gilead. Då sade alla män i Jabesh till Nahas: "Slut förbund med oss, så skall vi tjäna dig." ² Ammoniten Nahas svarade dem: "På det villkoret skall jag sluta förbund med er, att jag får sticka ut högra ögat på er alla och därmed dra skam över hela Israel." ³ De äldste i Jabesh sade till honom: "Ge oss sju dagars frist, så att vi kan skicka sändebud över hela Israels land. Om då ingen vill hjälpa oss, ger vi oss åt dig." ⁴ Sändebuden kom till Sauls Gibea och berättade detta för folket. Då brast allt folket ut i gråt.

⁵ Just då kom Saul gående från åkern bakom sina oxar, och Saul frågade: "Vad är det med folket, eftersom de gråter?" De berättade för honom vad männen från Jabesh hade sagt. ⁶ När Saul hörde detta föll Guds Ande över honom, och han blev mycket vred. ⁷ Han tog ett par oxar och styckade dem och sände omkring styckena med sändebuden över hela Israels land och lät säga: "Den som inte drar ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall det göras på detta sätt." Då kom förskräckelse från Herren över folket, så att de drog ut som en man. ⁸ Och Saul inmönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då 300 000 och Juda män 30 000.

⁹ De sade till sändebuden som hade kommit: "Så skall ni säga till männen i Jabesh i Gilead: I morgon skall ni få hjälp, när solen bränner som hetast." Sändebuden kom och meddelade männen i Jabesh detta, och de blev glada över beskedet. ¹⁰ Då meddelade männen i Jabesh ammoniterna: "I morgon skall vi ge oss åt er, och ni får då göra med oss vad ni finner för gott."

¹¹ Dagen därefter delade Saul upp folket i tre grupper. De trängde in i lägret vid morgonväkten och nergjorde ammoniterna ända till dess dagen blev som hetast. De som kom undan blev så kringspridda att inte två av dem kom undan tillsammans. ¹² Då sade folket till Samuel: "Vilka var de som sade: Skulle Saul bli kung över oss! Tag hit dessa män, så att vi får döda dem." ¹³ Men Saul sade: "Denna dag skall ingen dödas, för i dag har Herren gett seger åt Israel." ¹⁴ Samuel sade till folket: "Kom, låt oss gå till Gilgal och förnya kungadömet där." ¹⁵ Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till kung där inför Herren i Gilgal. De offrade gemenskapsoffer inför Herrens ansikte, och Saul och alla Israels män var mycket glada.

Samuel talar till folket

12 Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. ² Nu är det han som skall vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. ³ Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller använt våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att jag skulle se mellan fingrarna med honom? I så fall skall jag ersätta det." ⁴ De svarade: "Du har inte förtryckt oss, du har inte använt våld mot oss och har inte tagit något från någon människa." ⁵ Då sade han till dem: " Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något hos mig." De svarade: "Ja, han är vittne."

⁶ Samuel sade till folket: "Det var Herren som insatte Mose och Aron och förde era fäder upp ur Egyptens land. ⁷ Ställ nu upp er, så att jag kan gå till rätta med er inför Herren angående alla de rättfärdiga gärningar som Herren har gjort med er och era fäder. ⁸ När Jakob hade kommit till Egypten, ropade era fäder till Herren, och Herren sände Mose och Aron, som förde era fäder ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet. ⁹ Men de glömde Herren, sin Gud. Då sålde han dem i Siseras hand, härföraren i Hasor, och i fili- steernas hand och i den moabitiske kungens hand, och dessa stred mot dem. ¹⁰ Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. ¹¹ Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet. ¹² Men när ni såg Nahas, ammoniternas kung, komma emot er, sade ni till mig: Nej, en kung måste regera över oss. Och ändå är det Herren, er Gud, som är er konung.

¹³ Se, här är nu den kung som ni har valt, som ni bad om. Se, Herren har satt en kung över er. ¹⁴ Om ni fruktar Herren och tjänar honom och hör hans röst och inte är upproriska mot Herrens befallning, då skall både ni och den kung som regerar över er följa Herren, er Gud. ¹⁵ Men om ni inte hör Herrens röst utan är upproriska mot Herrens befallning, då skall Herrens hand vara mot er liksom mot era fäder. ¹⁶ Ställ nu upp er och se det stora som Herren skall göra inför era ögon. ¹⁷ Nu är ju tiden för veteskörden, men jag skall ropa till Herren att han skall låta det åska och regna. Då skall ni förstå och se hur mycket ont ni gjorde i Herrens ögon, när ni begärde att få en kung."

¹⁸ Samuel ropade till Herren och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. ¹⁹ Och allt folket sade till Samuel: "Bed till Herren, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung." ²⁰ Samuel sade till folket: "Frukta inte. Ni har gjort allt detta onda, men vik bara inte av från Herren, utan tjäna Herren av hela ert hjärta. ²¹ Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet. ²² För sitt stora namns skull skall Herren inte förskjuta sitt folk, eftersom Herren har beslutat att göra er till sitt folk. ²³ Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. ²⁴ Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er. ²⁵ Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås."

Kriget mot filisteerna

13 Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året ² valde han ut åt sig 3 000 män ur Israel. Själv hade Saul 2 000 hos sig i Mikmash och i Betels bergsbygd, och 1 000 var hos Jonatan i Gibea i Benjamin. Men det övriga folket hade han låtit gå hem, var och en till sin boning.

³ Jonatan angrep filisteernas utpost i Geba, och filisteerna fick höra det. Men Saul lät blåsa i horn över hela landet och säga: "Detta skall hebreerna höra." ⁴ Så fick hela Israel höra att Saul hade angripit filisteernas utpost och att Israel genom detta hade blivit förhatligt för filisteerna. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. ⁵ Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmash öster om Bet-Aven. ⁶ När israeliterna såg att de var i nöd, därför att folket ansattes så svårt, gömde de sig i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar. ⁷ Somliga av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land.

Men Saul var fortfarande kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. ⁸ Han väntade i sju dagar, den bestämda tid Samuel hade angett. Men när Samuel ännu inte hade kommit till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. ⁹ Då sade Saul: "För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig." Därefter bar han fram brännoffret. ¹⁰ Men just som han hade slutat att offra, kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom. ¹¹ Men Samuel frågade: "Vad har du gjort?" Saul svarade: "När jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom inom den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmash, ¹² tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner hit mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret." ¹³ Samuel sade: "Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud Herren, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. ¹⁴ Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig."

¹⁵ Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade det folk som fanns hos honom och det var omkring sexhundra man. ¹⁶ Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmash. ¹⁷ En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Suals-landet, ¹⁸ en tog vägen mot Bet-Horon, och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till.

¹⁹ Det fanns ingen smed i hela Israels land, ty filisteerna var rädda att hebreerna skulle tillverka svärd eller spjut åt sig. ²⁰ Därför måste varje israelit bege sig ner till filisteerna, om han ville vässa sin lie, sin plogbill, sin yxa eller sin skära. ²¹ Och priset för slipning var en pim för skärorna och plogbillarna och en tredjedels sikel för gafflarna och yxorna och för att få en udd påsatt. ²² Det innebar att när striden skulle börja, hade inte en enda av Sauls och Jonatans män något svärd eller spjut. Det var bara Saul själv och hans son Jonatan som hade sådana.

²³ Men filisteerna lät en förpost rycka fram till passet vid Mikmash.

Jonatans hjältedåd

14 En dag sade Sauls son Jonatan till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan." Men detta talade han inte om för sin far. ² Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde omkring sexhundra man. ³ Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Silo, bar då efoden. Och folket visste inte om att Jonatan hade givit sig av.

⁴ Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost, fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. ⁵ Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmash, den andra i söder mitt emot Geba. ⁶ Jonatan sade till sin vapenbärare: "Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall Herren göra något för oss. För ingenting hindrar Herren att ge seger genom få lika väl som genom många." ⁷ Hans vapenbärare svarade: "Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill." ⁸ Då sade Jonatan: "Bra, vi skall gå över till männen där och visa oss för dem. ⁹ Om de säger till oss: "Stå stilla, till dess vi kommer fram till er", då skall vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. ¹⁰ Men om de säger: "Kom upp hit till oss", då skall vi gå dit upp, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta skall vara tecknet för oss."

¹¹ När båda två hade blivit synliga för filisteernas förpost, sade filisteerna: "Se, hebreerna kryper ut ur hålen, där de har gömt sig." ¹² Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans vapenbärare: "Kom upp till oss, så skall vi lära er!" Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand." ¹³ Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans vapenbärare följde honom. Och filisteerna föll för Jonatan, och hans vapenbärare gick efter honom och gav dem dödsstöten. ¹⁴ I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans vapenbärare omkring tjugo man på en sträcka av ungefär ett halvt plogland. ¹⁵ Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som hade givit sig ut på härjningståg greps också av skräck Marken skalv och det kom en förskräckelse från Gud.

Filisteernas nederlag

¹⁶ Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. ¹⁷ Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Räkna folket och se efter vem som har lämnat oss." När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans vapenbärare inte var där. ¹⁸ Då sade Saul till Ahia: "För hit Guds ark!" Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. ¹⁹ Medan Saul ännu talade med prästen, ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: "Drag tillbaka din hand." ²⁰ Saul och allt det folk som han hade hos sig samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor. ²¹ De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan. ²² När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. ²³ Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.

Sauls förbud

²⁴ Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat. ²⁵ Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. ²⁶ Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. ²⁷ Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. ²⁸ Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat." ²⁹ Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. ³⁰ Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!"

³¹ Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. ³² Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. ³³ Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!" ³⁴ Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. ³⁵ Och Saul byggde ett altare åt Herren. Detta var det första altare som han byggde åt Herren.

³⁶ Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud." ³⁷ Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen. ³⁸ Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. ³⁹ Ty så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom. ⁴⁰ Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt."

⁴¹ Saul sade till Herren, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. ⁴² Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten. ⁴³ Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?" ⁴⁴ Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan." ⁴⁵ Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.

⁴⁶ Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt.

Sauls strider och släktförhållanden

⁴⁷ När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. ⁴⁸ Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.

⁴⁹ Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. ⁵⁰ Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. ⁵¹ Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel.

⁵² Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Sauls seger över amalekiterna

15 Samuel sade till Saul: "Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord. ² Så säger Herren Sebaot: Jag skall straffa Amalek för det han gjorde mot Israel, när han ställde sig i vägen för honom, då han drog upp ur Egypten. ³ Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte utan döda både män och kvinnor, barn och spädbarn, nötboskap och får, kameler och åsnor." ⁴ Saul kallade samman folket och inmönstrade dem i Telaim: 200 000 man fotfolk och dessutom 10 000 man från Juda. ⁵ När Saul kom till Amaleks stad, ordnade han ett bakhåll i dalen. ⁶ Han sade till keniterna: "Skilj er från amalekiterna och drag bort, så att jag inte utrotar er tillsammans med dem. Ni visade ju barmhärtighet mot alla Israels barn, när de drog ut ur Egypten." Då skilde sig keniterna från amalekiterna.

⁷ Sedan slog Saul amalekiterna från Havila ända fram emot Shur, som ligger öster om Egypten. ⁸ Han tog Agag, Amaleks kung, levande till fånga och förgjorde allt folket med svärd. ⁹ Men Saul och folket skonade Agag och det bästa och det näst bästa av fåren, nötboskapen och lammen, kort sagt, allt som var av värde. Det ville de inte ge till spillo. All boskap däremot som var dålig och värdelös, gav de till spillo.

Saul förkastas

¹⁰ Då kom Herrens ord till Samuel: ¹¹ "Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar." Det bedrövade Samuel och han ropade till Herren hela den natten. ¹² Tidigt på morgonen steg Samuel upp och gick för att möta Saul. Man berättade för Samuel att Saul hade kommit till Karmel och där rest en minnesstod åt sig och sedan vänt om och dragit därifrån ner till Gilgal. ¹³ När Samuel kom till Saul, sade Saul: " Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning."

¹⁴ Men Samuel sade: "Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap jag hör?" ¹⁵ Saul svarade: "Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo." ¹⁶ Då sade Samuel till Saul: "Sluta nu, så skall jag tala om för dig vad Herren sade till mig i natt." Saul sade till honom: "Tala!" ¹⁷ Samuel sade: "Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel? ¹⁸ Herren sände i väg dig och sade: Gå och förgör dessa syndare, amalekiterna, och strid mot dem, till dess du har gjort slut på dem. ¹⁹ Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?"

²⁰ Saul svarade Samuel: "Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg som Herren har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. ²¹ Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal." ²² Då sade Samuel: "Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. ²³ Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung."

²⁴ Saul sade till Samuel: "Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem. ²⁵ Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren." ²⁶ Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat Herrens ord, och Herren har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel."

²⁷ När Samuel vände sig om för att gå, tog han tag i hörnet på Sauls mantel, och den slets sönder. ²⁸ Samuel sade till honom: " Herren har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det åt en annan, som är bättre än du. ²⁹ Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig." ³⁰ Saul svarade: "Jag har syndat. Bevisa mig ändå nu den äran inför de äldste i mitt folk och inför Israel att du vänder tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren, din Gud." ³¹ Då vände Samuel tillbaka med Saul, och Saul tillbad Herren.

³² Samuel sade: "För hit till mig Agag, Amaleks kung." Då gick Agag med glad min fram till honom och sade: "Dödens bitterhet är säkert snart över". ³³ Men Samuel sade: "Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor." Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. ³⁴ Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea. ³⁵ Samuel ville inte mer se Saul, så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.