Bible in 90 Days

²⁰ Jakob gav ett löfte och sade: "Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, ²¹ och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. ²² Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde."

Jakob kommer till Laban

29 Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. ² Där fick han se en brunn på fältet och vid den låg tre fårhjordar, ty ur den brunnen brukade man ge hjordarna vatten. Stenen som låg över brunnens öppning var stor. ³ Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan vältra bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning. ⁴ Jakob frågade männen: "Mina bröder, varifrån är ni?" De svarade: "Vi är från Haran." ⁵ Då sade han till dem: "Känner ni Laban, Nahors son?" "Ja", svarade de. ⁶ Han frågade dem vidare: "Står det väl till med honom?" De svarade: "Ja. Se, där kommer hans dotter Rakel med fåren." ⁷ Jakob sade: "Det är ju ännu full dag och det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen." ⁸ Men de svarade: "Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och man har vältrat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten."

⁹ Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, ty hon brukade vakta dem. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och vältrade bort stenen från öppningen till brunnen och gav sin morbror Labans får vatten. ¹¹ Jakob kysste Rakel och brast i gråt. ¹² Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade detta för sin far. ¹³ När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. ¹⁴ Och Laban sade till honom: "Du är verkligen av samma kött och blod som jag!" Så stannade han hos honom en månad.

Jakob tar tjänst hos Laban

¹⁵ Laban sade till Jakob: "Du är ju min släkting. Skall du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön." ¹⁶ Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. ¹⁷ Leas ögon var matta, men Rakel var välväxt och vacker att se på. ¹⁸ Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: "Jag vill arbeta åt dig i sju år för Rakel, din yngre dotter." ¹⁹ Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig." ²⁰ Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.

²¹ När tiden hade gått sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne." ²² Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. ²³ Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ²⁴ Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea. ²⁵ På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: "Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit mig?" ²⁶ Laban svarade: "Här på orten brukar man inte ge bort den yngre före den äldre. ²⁷ Fullfölj nu Leas bröllopsvecka. Sedan skall vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till." ²⁸ Jakob gick med på detta och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. ³⁰ Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Sedan arbetade han hos honom i sju år till.

Jakobs barn

³¹ Men när Herren såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. ³² Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben,^[a] ty hon sade: " Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig."

³³ Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: " Herren har hört att jag är försmådd. Därför har han gett mig denne också." Och hon gav honom namnet Simeon.^[b]

³⁴ Hon blev havande på nytt och födde en son. Då sade hon: "Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig. Jag har ju fött tre söner åt honom." Därför fick han heta Levi.^[c]

³⁵ Ännu en gång blev hon havande och födde en son. Då sade hon: "Nu vill jag tacka Herren." Därför gav hon honom namnet Juda.^[d] Sedan slutade hon upp att föda.

30 När Rakel såg att hon inte födde några barn åt Jakob, blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: "Skaffa mig barn, annars dör jag." ² Då blev Jakob arg på Rakel och svarade: "Kan jag ersätta Gud, som har hindrat dig att få barn?" ³ Hon sade: "Se, där är min slavinna Bilha. Gå in till henne, så att hon får föda barn åt mig och jag får avkomma genom henne." ⁴ Så gav hon honom sin slavinna Bilha till hustru, och Jakob gick in till henne. ⁵ Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. ⁶ Då sade Rakel: "Gud har skaffat mig rätt. Han har hört min röst och gett mig en son." Därför gav hon honom namnet Dan.^[e]

⁷ Och Bilha, Rakels slavinna, blev åter havande och födde en andra son åt Jakob. ⁸ Då sade Rakel: "Guds strider har jag stridit med min syster och vunnit seger." Och hon gav honom namnet Naftali.^[f]

⁹ När Lea såg att hon hade slutat föda barn, tog hon sin slavinna Silpa och gav henne till hustru åt Jakob. ¹⁰ Och Silpa, Leas slavinna, födde en son åt Jakob. ¹¹ Då sade Lea: "Till lycka." Och hon gav honom namnet Gad.^[g]

¹² Leas slavinna Silpa födde en andra son åt Jakob. ¹³ Då sade Lea: "Jag är lycklig. Ja, unga kvinnor skall prisa mig lycklig." Och hon gav honom namnet Aser.^[h]

¹⁴ Men en gång under veteskörden gick Ruben ut på marken och fann kärleksäpplen som han bar till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig av din sons kärleksäpplen." ¹⁵ Men hon svarade henne: "Är det inte nog att du har tagit min man? Vill du ta min sons kärleksäpplen också?" Rakel sade: "Han får ligga med dig i natt om jag får din sons kärleksäpplen." ¹⁶ När Jakob kom hem från marken på kvällen, gick Lea och mötte honom och sade: "Du skall gå in till mig, för jag har gett min sons kärleksäpplen som lön för dig." Så låg han med henne den natten. ¹⁷ Gud hörde Lea, och hon blev havande och födde en femte son åt Jakob. ¹⁸ Då sade Lea: "Gud har gett mig lön för att jag gav min slavinna åt min man." Och hon gav honom namnet Isaskar.^[i]

¹⁹ Lea blev åter havande och födde en sjätte son åt Jakob. ²⁰ Då sade hon: "Gud har gett mig en god gåva. Nu skall min man bo hos mig, eftersom jag har fött sex söner åt honom." Och hon gav honom namnet Sebulon.^[j]

²¹ Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

²² Men Gud tänkte på Rakel. Gud hörde henne och gjorde henne fruktsam. ²³ Och hon blev havande och födde en son. Då sade hon: "Gud har tagit bort min skam." ²⁴ Och hon gav honom namnet Josef^[k] och sade: " Herren skall ge mig ännu en son."

Jakobs avtal med Laban

²⁵ När Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: "Låt mig fara. Jag vill bege mig hem till min bygd och till mitt land. ²⁶ Ge mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för och låt mig fara hem. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig." ²⁷ Laban svarade honom: "Låt mig finna nåd för dina ögon. Genom spåtecken förstår jag att Herren har välsignat mig för din skull." ²⁸ Han tillade: "Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så skall jag ge dig det." ²⁹ Jakob sade till honom: "Du vet själv hur jag har arbetat åt dig och vad det har blivit av din boskap hos mig. ³⁰ Det lilla du hade innan jag kom har förökat sig och blivit mycket, eftersom Herren har välsignat dig var jag än gått fram. Men när skall jag få göra något för mitt eget hus?" ³¹ Han svarade: "Vad skall jag ge dig?" Jakob sade: "Du skall inte ge mig något alls. Om du gör mig till viljes i det jag nu säger skall jag fortsätta att vara herde för din hjord och vakta den. ³² Jag vill gå igenom hela din hjord i dag och ur den skilja ut alla spräckliga och brokiga djur, alla mörka djur bland lammen och dem som är brokiga och spräckliga bland getterna. Det skall vara min lön. ³³ När du senare kommer för att med egna ögon se vad som har blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne. Alla getter hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla lamm som inte är mörka skall räknas som stulna." ³⁴ "Det är bra", sade Laban. "Det får bli som du har sagt." ³⁵ Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. ³⁶ Han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och Jakob. Och Jakob fick sedan vakta Labans övriga hjord.

³⁷ Men Jakob tog färska käppar av poppel, mandelträd och lönn och gjorde vita ränder på dem genom att skala av barken så att det vita på käpparna syntes. ³⁸ Sedan lade han käpparna som han skalat i rännorna eller vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när hjordarna kom för att dricka. De brukade para sig när de kom för att dricka. ³⁹ När djuren parade sig vid käpparna blev djurens avkomma strimmig, spräcklig och brokig. ⁴⁰ Sedan förde Jakob lammen åt sidan och ordnade de övriga djuren så att de vände huvudena mot det strimmiga och mot allt det mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. ⁴¹ Så ofta de kraftiga djuren skulle para sig, lade Jakob käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig vid käpparna. ⁴² Men när det var svaga djur, lade han inte dit dem. På det sättet fick Laban de svaga djuren och Jakob de kraftiga. ⁴³ Och Jakob blev mycket rik. Han fick mycket småboskap och dessutom slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

Jakob flyr från Laban

31 Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vad vår far ägde. Av det som tillhörde vår far har han skaffat sig hela denna rikedom." ² Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut. ³ Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."

⁴ Och Jakob sände bud efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, ⁵ och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. ⁷ Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. ⁸ När han sade: De spräckliga skall vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga skall vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. ⁹ Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.

¹⁰ När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. ¹¹ Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Här är jag. ¹² Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. ¹³ Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och drag ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland." ¹⁴ Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? ¹⁵ Var vi inte som främlingar för honom när han sålde oss? Sedan har han också gjort slut på det han fick i betalning för oss. ¹⁶ Ja, hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."

¹⁷ Jakob bröt så upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna ¹⁸ och tog med sig all boskap och all egendom som han hade samlat, den boskap han ägde och hade skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin fader Isak i Kanaans land. ¹⁹ Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰ Och Jakob smög sig i väg från arameen Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. ²¹ Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden^[l] och ställde sin färd mot Gileads berg.

Laban förföljer Jakob

²² På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. ²³ Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd. ²⁴ Men Gud kom till arameen Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."

²⁵ När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. ²⁶ Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar liksom fångar tagna med svärd. ²⁷ Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? Eftersom du inte lät mig veta något, kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med pukor och harpor. ²⁸ Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har handlat som en dåre. ²⁹ Det står i min makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. ³⁰ Nu gav du dig i väg därför att du längtade hem så mycket, men varför stal du mina gudar?"

³¹ Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. ³² Men den som du hittar dina gudar hos skall inte få behålla livet. I våra släktingars närvaro får du se efter om jag har något hos mig som är ditt. Tag det i så fall!" Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.

³³ Laban gick då in i Jakobs tält och sedan in i Leas tält och in i de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem. ³⁵ Hon sade till sin far: "Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan stiga upp för dig. Jag har det på kvinnors vis." Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.

³⁶ Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad har jag gjort för illa eller syndat, eftersom du förföljer mig så våldsamt? ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du då funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda. ³⁸ I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. ³⁹ Inget ihjälrivet djur förde jag till dig. Jag var tvungen att själv ersätta det. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. ⁴⁰ Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig. ⁴¹ I tjugo år har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. ⁴² Om inte min fars Gud hade varit med mig - Abrahams Gud som också Isak fruktar - så hade du säkert låtit mig fara med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."

Jakob och Laban försonas

⁴³ Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt som du ser är mitt. Vad skulle jag väl kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de har fött? ⁴⁴ Kom nu och låt oss sluta förbund med varandra. Det skall vara vittne mellan mig och dig." ⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. ⁴⁶ Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. ⁴⁷ Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.^[m]

⁴⁸ Och Laban sade: "Detta röse skall i dag vara vittne mellan mig och dig." Det var så det fick namnet Galed. ⁴⁹ Men det kallades också Mispa,^[n] ty han sade: " Herren skall vara en väktare mellan mig och dig, när vi inte längre ser varandra. ⁵⁰ Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, skall du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."

⁵¹ Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. ⁵² Detta röse skall vara ett vittne, och stoden skall vara ett vittne, att jag inte skall fara till dig förbi detta röse och att inte heller du skall fara till mig förbi detta röse och förbi denna stod med onda avsikter. ⁵³ Abrahams och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, skall vara domare mellan oss." Och Jakob svor eden vid honom som hans fader Isak fruktade. ⁵⁴ Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten. ⁵⁵ På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Jakob förbereder mötet med Esau

32 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ² När han såg dem sade han: "Detta är Guds skara." Och han kallade platsen Mahanajim.^[o]

³ Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark, ⁴ och han befallde dem: "Så här skall ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁵ Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon."

⁶ När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: "Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man." ⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: "Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan."

⁹ Och Jakob bad: " Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. ¹² Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna."

¹³ Jakob stannade där den natten. Av sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di, tillsammans med deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: "Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna." ¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: "När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss." ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: "Som jag har sagt er skall ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni skall också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss." Ty han tänkte: "Jag vill beveka honom med de gåvor som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl." ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. ²³ Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde. ²⁴ Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp." Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." ²⁷ Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob". ²⁸ Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel,^[p] ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat."

²⁹ Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Peniel,^[q] ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats."

³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. ³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden, innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

⁵ När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: "Vilka är de här som du har med dig?" Han svarade: "Det är barnen som Gud har gett din tjänare." ⁶ Sedan gick slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem gick Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist gick Josef och Rakel fram och bugade sig. ⁸ Esau frågade: "Vad menade du med hela den skara som jag mötte?" Han svarade: "Jag ville finna nåd för min herres ögon." ⁹ Men Esau sade: "Jag har nog. Behåll det du har, min bror." ¹⁰ "Nej, jag ber dig", svarade Jakob "om jag har funnit nåd för dina ögon så tag emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte, när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Tag emot gåvan som jag har sänt dig, för Gud har varit nådig mot mig, och jag har allt." Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: "Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig." ¹³ Men Jakob svarade honom: "Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir." ¹⁵ Då sade Esau: "Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig." Men Jakob svarade: "Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon."

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.^[r]

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Sikem i Kanaans land och slog läger utanför staden. ¹⁹ Det jordstycke där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Sikems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.^[s]

Våldtäkten mot Dina

34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. ² Sikem som var son till hiveen Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne till sig. Han låg med henne och förnedrade henne. ³ Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. ⁴ Och Sikem sade till sin fader Hamor: "Skaffa mig den flickan till hustru."

⁵ Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob till dess de kom hem. ⁶ Men Sikems fader Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. ⁷ När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Sikem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en galenskap i Israel, något som inte fick ske.

⁸ Men Hamor talade med dem och sade: "Min son Sikem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. ⁹ Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. ¹⁰ Slå er ner hos oss och landet skall ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar." ¹¹ Och Sikem sade till hennes far och hennes bröder: "Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. ¹² Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru."

¹³ Jakobs söner svarade Sikem och hans fader Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. ¹⁴ De sade till dem: "Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Sådant håller vi för skamligt. ¹⁵ Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. ¹⁶ Då skall vi ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar till hustrur. Vi skall då bo bland er och bli ett enda folk med er. ¹⁷ Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort." ¹⁸ Hamor och hans son Sikem tyckte att deras förslag lät bra. ¹⁹ Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, ty han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

²⁰ Hamor och hans son Sikem gick till stadsporten och talade till männen i staden. De sade: ²¹ "Dessa män är fredligt sinnade mot oss. Vi bör därför låta dem bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. ²² Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss låter omskära sig liksom de själva är omskurna. ²³ Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss." ²⁴ Och folket lydde Hamor och hans son Sikem. Alla män, så många som bodde innanför stadsporten, lät omskära sig.

²⁵ Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla som var av manligt kön. ²⁶ Också Hamor och hans son Sikem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Sikems hus och gav sig i väg. ²⁷ Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit orenad. ²⁸ De tog deras får, nötboskap och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. ²⁹ Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen. ³⁰ Men Jakob sade till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Mitt folk är bara en liten skara. De kommer nu att gå samman mot mig och slå ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras." ³¹ Men de svarade: "Skulle man då få behandla vår syster som en hora?"

Gud välsignar Jakob i Betel

35 Gud sade till Jakob: "Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau." ² Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: "Gör er av med de främmande gudar som ni har hos er, rena er och byt kläder, ³ och låt oss dra upp till Betel. Där skall jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på den väg jag gick." ⁴ Och de gav Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig och alla sina örringar, och Jakob grävde ner allt detta under terebinten vid Sikem. ⁵ Sedan bröt de upp, och en förskräckelse från Gud kom över städerna runt omkring, så att man inte förföljde Jakobs söner. ⁶ Och Jakob kom till Lus, det vill säga Betel, i Kanaans land, med allt det folk som var med honom. ⁷ Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där, när han flydde för sin bror. ⁸ Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.

⁹ Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. ¹⁰ Gud sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du skall inte längre heta Jakob utan Israel skall vara ditt namn." Och han gav honom namnet Israel. ¹¹ Gud sade till honom: "Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skall komma från dig, och kungar skall utgå från dig. ¹² Det land som jag har givit åt Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande skall jag ge detta land." ¹³ Sedan for Gud upp från honom på den plats där han hade talat med honom. ¹⁴ Men Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stod av sten, och han offrade drickoffer på den och göt olja över den. ¹⁵ Jakob gav platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.

Rakel dör

¹⁶ Sedan bröt de upp från Betel. När det var ett stycke kvar till Efrata födde Rakel, och förlossningen var svår. ¹⁷ Då det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var inte rädd, också den här gången får du en son." ¹⁸ Men när hennes själ skulle lämna henne - ty hon var döende - gav hon honom namnet Ben-Oni.^[t] Men hans far kallade honom Benjamin.^[u]

¹⁹ Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrat, det vill säga Betlehem. ²⁰ Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.

²¹ Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. ²² Medan Israel bodde där i landet hände sig att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.

Jakobs söner

Jakob hade tolv söner. ²³ Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. ²⁴ Rakels söner var Josef och Benjamin. ²⁵ Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. ²⁶ Leas slavinna Silpas söner var Gad och Aser. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.

Isak dör

²⁷ Jakob kom hem till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. ²⁸ Och Isak levde etthundraåttio år. ²⁹ Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

IX. ESAUS FORTSATTA HISTORIA 36:1-37:1

36 Detta är Esaus fortsatta historia. Esau är densamme som Edom.

² Esau hade tagit sig hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hiveen Sibon, ³ samt Basemat, dotter till Ismael och syster till Nebajot. ⁴ Och Ada födde Elifas åt Esau och Basemat födde Reguel. ⁵ Oholibama födde Jeus, Jalam och Kora. Detta var Esaus söner och de föddes åt honom i Kanaans land. ⁶ Esau tog med sig sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap, alla sina dragdjur och all annan egendom som han hade skaffat sig i Kanaans land och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. ⁷ Deras ägodelar var nämligen så stora att de inte kunde bo tillsammans. Landet där de uppehöll sig räckte inte till åt dem för deras boskapshjordars skull. ⁸ Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau är densamme som Edom.

Esaus släkt

⁹ Detta är Esaus fortsatta historia. Han blev stamfader till edomiterna i Seirs bergsbygd. ¹⁰ Och detta är namnen på Esaus söner: Elifas, son till Esaus hustru Ada, och Reguel, son till Esaus hustru Basemat.

¹¹ Elifas söner var Teman, Omar, Sefo, Gatam och Kenas.

¹² Timna, som var Elifas, Esaus sons, bihustru, födde Amalek åt Elifas. Dessa var söner till Esaus hustru Ada.

¹³ Reguels söner var Nahat och Sera, Samma och Missa. Dessa var söner till Esaus hustru Basemat.

¹⁴ Esaus hustru Oholibama, dotter till Ana och sondotter till Sibon, födde åt Esau sönerna Jeus, Jalam och Kora.

¹⁵ Detta var stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas, Esaus förstföddes, söner var furstarna Teman, Omar, Sefo, Kenas, ¹⁶ Kora, Gatam och Amalek. Dessa furstar härstammade från Elifas i Edoms land. De var söner till Ada.

¹⁷ Detta var Reguels, Esaus sons, söner: furstarna Nahat, Sera, Samma och Missa. Dessa furstar härstammade från Reguel i Edom och var söner till Esaus hustru Basemat.

¹⁸ Detta var Esaus hustru Oholibamas söner: furstarna Jeus, Jalam och Kora. Dessa furstar härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.

¹⁹ Dessa var Esaus söner och deras stamfurstar. Esau är densamme som Edom.

Seirs släkt

²⁰ Detta var horeen Seirs söner, landets tidigare inbyggare: Lotan, Sobal, Sibon, Ana, ²¹ Dison, Eser och Disan. Dessa var horeernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land.

²² Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.

²³ Sobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.

²⁴ Sibons söner var Aja och Ana. Det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibons åsnor.

²⁵ Anas barn var Dison och Oholibama, Anas dotter.

²⁶ Disons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.

²⁷ Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.

²⁸ Disans söner var Us och Aran.

²⁹ Horeernas stamfurstar var Lotan, Sobal, Sibon, Ana,

³⁰ Dison, Eser och Disan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.

Edoms kungar

³¹ Detta var de kungar som regerade i Edoms land, innan någon kung regerade över israeliterna.

³² Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.

³³ När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.

³⁴ När Jobab dog blev Husam från temaneernas land kung efter honom.

³⁵ När Husam dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.

³⁶ När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.

³⁷ När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.

³⁸ När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.

³⁹ När Akbors son Baal-Hanan dog blev Hadar^[v] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.

⁴⁰ Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet, ⁴¹ Oholibama, Ela, Pinon, ⁴² Kenas, Teman, Mibsar, ⁴³ Magdiel och Iram. Dessa var alltså edomiternas stamfader Esaus furstar efter deras boplatser i det land som de hade tagit i besittning.

37 Men Jakob bosatte sig i Kanaans land, där hans far hade bott som främling.

X. JAKOBS FORTSATTA HISTORIA 37:2-50:26

Josef och hans bröder

² Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem. ³ Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner eftersom han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra en hellång livklädnad åt honom. ⁴ När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Josefs drömmar

⁵ Josef hade en dröm som han talade om för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. ⁶ Han sade till dem: "Hör vilken dröm jag har haft. ⁷ Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve." ⁸ Men hans bröder sade till honom: "Skulle du bli vår kung och härska över oss?" Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt.

⁹ Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. "Lyssna", sade han, "jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig." ¹⁰ När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: "Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?" ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten

¹² Och hans bröder gick för att vakta sin fars får i Sikem. ¹³ Då sade Israel till Josef: "Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem." Han svarade: "Jag är beredd." ¹⁴ Israel sade till honom: "Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked." Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Sikem. ¹⁵ Där mötte han en man medan han gick omkring villrådig på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. ¹⁶ Han svarade: "Jag söker efter mina bröder. Säg mig var de vaktar sin hjord." ¹⁷ Mannen svarade: "De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan." Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

¹⁸ Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, överlade de om att döda honom. ¹⁹ De sade till varandra. "Där kommer drömmaren. ²⁰ Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar." ²¹ Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan dem och sade: "Vi kan inte slå ihjäl honom." ²² Och han fortsatte: "Spill inte blod! Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!" Han ville nämligen rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till hans far.

²³ När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga livklädnaden som han hade på sig. ²⁴ Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den. ²⁵ Sedan satte de sig ner för att äta och fick då se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum. De var på väg ner till Egypten. ²⁶ Då sade Juda till sina bröder: "Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod? ²⁷ Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna! Låt inte vår hand komma vid honom, han är i alla fall vår bror, vårt eget kött och blod." Och bröderna följde hans råd. ²⁸ När de midjanitiska^[w] köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten.

²⁹ När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder ³⁰ och gick tillbaka till sina bröder och sade: "Pojken är inte där! Vart skall jag nu ta vägen?" ³¹ Men de slaktade en bock och tog Josefs livklädnad och doppade den i blodet. ³² Sedan skickade de hem den hellånga livklädnaden till sin far och lät säga: "Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons livklädnad." ³³ Och han kände igen den och sade: "Det är min sons livklädnad. Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven." ³⁴ Och Jakob slet sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: "Jag skall med sorg fara ner i dödsriket till min son." Så grät hans far över honom.

³⁶ Men medaniterna^[x] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. ² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua. Han tog henne till sig och gick in till henne. ³ Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er. ⁴ Sedan blev hon åter havande och födde en son som hon gav namnet Onan. ⁵ Hon födde ännu en son och gav honom namnet Sela. När han föddes var Juda i Kesib.

⁶ Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar. ⁷ Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon och Herren dödade honom. ⁸ Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe och skaffa avkomma åt din bror." ⁹ Men eftersom Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, lät han säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror. ¹⁰ Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. ¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna som änka i din fars hus till dess att min son Sela blir vuxen." Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där.

¹² En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får. ¹³ När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren, ¹⁴ lade hon av sig änkekläderna, tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Sela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom.

¹⁵ När Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka. Hon hade ju täckt för sitt ansikte. ¹⁶ Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: "Får jag gå in till dig?" Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: "Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?" ¹⁷ Han sade: "Jag skickar dig en killing ur min hjord." Hon svarade: "Ja, om du ger mig pant tills du skickar den." ¹⁸ Han sade: "Vad skall jag då ge dig i pant?" Hon svarade: "Din signetring med kedja och staven som du har i handen." Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom. ¹⁹ Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen.

²⁰ Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte. ²¹ Han frågade männen på platsen var tempelskökan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelsköka där. ²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelsköka där." ²³ Då sade Juda: "Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne."

²⁴ Ungefär tre månader senare fick Juda höra: "Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt och hon har också blivit havande genom sin otukt." Då sade Juda: "För ut henne och bränn henne!" ²⁵ Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: "Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven." ²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: "Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela." Men han låg aldrig mer med henne.^[y]

²⁷ När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁸ Vid födelsen stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: "Han kom ut först." ²⁹ Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: "Varför har du trängt dig fram?" Och han fick namnet Peres. ³⁰ Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.

Josef hos Potifar

39 Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. ² Herren var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, ³ och hans herre såg att Herren var med honom, ty allt som han gjorde lät Herren lyckas väl. ⁴ Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om. ⁵ Från den stund han hade satt honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hemma och ute på marken. ⁶ Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.

Josef var välväxt och såg bra ut. ⁷ Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: "Ligg med mig!" ⁸ Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Ända sedan min herre tog mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat åt mig att sköta om. ⁹ Här i huset har han inte större makt än jag, och ingenting annat än dig har han förbehållit sig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?" ¹⁰ Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne.

¹¹ Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, ¹² grep hon honom i manteln och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde därifrån. ¹³ När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ¹⁴ ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Se här, han har fört hit till oss en hebreisk man som vill locka oss till lättsinne. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, ¹⁵ och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han kvar manteln hos mig och flydde ur huset."

¹⁶ Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig till dess hans herre kom hem. ¹⁷ Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: "Den hebreiske tjänaren, som du har fört hit till oss, kom in till mig och ville locka mig till lättsinne. ¹⁸ Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut ur huset." ¹⁹ När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade handlat så mot henne, blev han rasande ²⁰ och satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef som fånge.

²¹ Men Herren var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. ²² Han lät alla fångar i fängelset stå under Josefs uppsikt, och allt som skulle göras där fick Josef göra. ²³ Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Hovmästarens och bagarens drömmar

40 En tid därefter hände det att den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare handlade orätt mot sin herre, kungen i Egypten. ² Farao blev vred på sina båda hovmän, överhovmästaren och förste bagaren, ³ och lät sätta dem i förvar i drabantbefälhavarens hus, i det fängelse där Josef satt fången. ⁴ Befälhavaren för drabanterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid.

⁵ Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare under samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda uttydning. ⁶ När Josef på morgonen kom in till dem, såg han att de var upprörda. ⁷ Han frågade faraos hovmän, som satt i förvar med honom i hans herres hus: "Varför ser ni så sorgsna ut i dag?" ⁸ De svarade honom: "Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den." Josef sade till dem: "Att ge uttydningen är Guds sak. Berätta drömmen för mig."

⁹ Då berättade överhovmästaren sin dröm för Josef och sade: "Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. ¹⁰ På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. ¹¹ Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand."