Bible in 90 Days

Israeliterna blir slavar i Egypten

1 Detta är namnen på Israels söner, de som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ² Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Aser. ⁵ De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶ Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. ⁷ Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

⁸ Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. ⁹ Han sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. ¹⁰ Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet." ¹¹ Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. ¹² Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. ¹³ Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴ De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, ¹⁶ och han sade: "Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva." ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸ Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: "Varför har ni gjort på detta sätt och låtit barnen leva?" ¹⁹ Barnmorskorna svarade farao: "Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, och innan barnmorskan kommer till dem har de fött." ²⁰ Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus.

²² Då befallde farao allt sitt folk: "Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva."

Moses födelse och räddning

2 En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ² Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. ³ Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ⁴ Hans syster ställde sig på avstånd för att se vad som skulle hända med honom.

⁵ Och faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick syn på barnet, och se, det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: "Det här är ett av de hebreiska barnen." ⁷ Men hans syster frågade faraos dotter: "Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?" ⁸ Faraos dotter svarade henne: "Ja, gör det." Då gick flickan och hämtade barnets mor. ⁹ Och faraos dotter sade till henne: "Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, så skall jag ge dig lön för det." Kvinnan tog då barnet och ammade det. ¹⁰ När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose,^[a] "för ur vattnet har jag dragit upp honom", sade hon.

Mose flyr till Midjan

¹¹ En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹² Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. ¹³ Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: "Skall du slå din landsman?" ¹⁴ Han svarade: "Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?" Mose blev förskräckt och tänkte: "Då har saken i alla fall blivit känd." ¹⁵ Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.

¹⁶ Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. ¹⁷ Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. ¹⁸ När de kom hem till sin fader Reguel,^[b] sade han: "Varför kommer ni hem så tidigt i dag?" ¹⁹ De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren." ²⁰ Då sade han till sina döttrar: "Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss." ²¹ Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²² Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, "för", sade han, "jag har blivit främling^[c] i ett främmande land."

²³ Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴ Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

Gud kallar Mose vid den brinnande busken

3 Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. ² Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. ³ Då tänkte Mose: "Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp."

⁴ När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Här är jag." ⁵ Då sade Gud: "Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark." ⁶ Och han sade: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. ⁷ Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. ⁸ Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹ Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. ¹⁰ Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten."

¹¹ Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?" ¹² Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg." ¹³ Då sade Mose till Gud: "När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?" ¹⁴ Gud sade till Mose: "Jag är den Jag Är." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn:Jag Ärhar sänt mig till er."

¹⁵ Och Gud sade ytterligare till Mose: "Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. ¹⁶ Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. ¹⁷ Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

¹⁸ De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud. ¹⁹ Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰ Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er. ²¹ Och jag skall låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att ni inte kommer att gå med tomma händer när ni drar bort. ²² Nej, varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna."

Mose får makt att göra under

4 Mose svarade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?" ² Då sade Herren till honom: "Vad är det du har i handen?" ³ Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. ⁴ Men Herren sade till Mose: "Räck ut handen och tag den i stjärten." Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand. ⁵ Herren sade: "Genom detta skall de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig."

⁶ Herren sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. ⁷ Sedan sade Gud: "Stick tillbaka handen i barmen!" Mose gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp. ⁸ Och Herren sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. ⁹ Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken."

¹⁰ Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." ¹¹ Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? ¹² Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga." ¹³ Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." ¹⁴ Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. ¹⁵ Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. ¹⁶ Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. ¹⁷ Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken."

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än." Jetro sade till Mose: "Gå i frid!" ¹⁹ Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda." ²⁰ Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.

²¹ Herren sade till Mose: "När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket. ²² Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, ²³ och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son."

²⁴ Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig." ²⁶ Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade "blodsbrudgum".

²⁷ Och Herren sade till Aron: "Gå och möt Mose ute i öknen!" Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. ²⁸ Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. ²⁹ Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. ³⁰ Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. ³¹ Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.

Mose och Aron inför farao

5 Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!" ² Men farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel." ³ Då sade de: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd." ⁴ Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" ⁵ Farao sade vidare: "Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken."

⁶ Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: ⁷ "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. ⁸ Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! ⁹ Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." ¹⁰ Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. ¹¹ Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras."

¹² Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. ¹³ Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" ¹⁴ Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?" ¹⁵ Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? ¹⁶ Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." ¹⁷ Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! ¹⁸ Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna."

¹⁹ Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. ²⁰ När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. ²¹ Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss." ²² Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? ²³ Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk."

Guds löfte om befrielse

6 Men Herren sade till Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land."

² Och Gud sade till Mose: "Jag är Herren. ³ För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren^[d] gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴ Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. ⁵ Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund. ⁶ Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. ⁷ Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. ⁸ Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är Herren." ⁹ Allt detta talade Mose till Israels barn, men de hörde inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet.

¹⁰ Därefter sade Herren till Mose: ¹¹ "Gå och säg till farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land." ¹² Men Mose talade inför Herren och sade: "Israels barn hör ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?" ¹³ Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen i Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

Moses och Arons släkttavla

¹⁴ Detta var huvudmännen för deras familjer:

Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Hanok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter.

¹⁵ Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter.

¹⁶ Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gerson, Kehat och Merari. Levi blev 137 år.

¹⁷ Gersons söner var Libni och Simei efter deras släkter.

¹⁸ Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år.

¹⁹ Meraris söner var Mahli och Musi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning.

²⁰ Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år.

²¹ Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri.

²² Ussiels söner var Misael, Elsafan och Sitri.

²³ Aron tog till hustru Amminadabs dotter Eliseba, syster till Nahson, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

²⁴ Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter.

²⁵ Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas.

Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter.

²⁶ Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: "För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras härskaror." ²⁷ Och det var dessa som talade med farao, kungen i Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten.

Herrens befallning genom Mose och Aron

²⁸ Och Herren talade till Mose i Egyptens land. ²⁹ Han sade till honom: "Jag är Herren. Tala till farao, kungen i Egypten, allt som jag talar till dig." ³⁰ Men Mose sade inför Herren: "Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?"

7 Men Herren sade till Mose: "Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao och din bror Aron skall vara din profet. ² Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. ³ Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. ⁴ Farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. ⁵ Och egyptierna skall få erfara att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån."

⁶ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var åttio år och Aron åttiotre, när de talade med farao.

Arons stav

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ⁹ "När farao säger till er: Låt oss se något under! då skall du säga till Aron: Tag din stav och kasta den framför farao så skall den bli en stor orm." ¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. ¹¹ Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. ¹² Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den första plågan - Nilens vatten förvandlas till blod

¹⁴ Därefter sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. ¹⁵ Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. ¹⁶ Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. ¹⁷ Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. ¹⁸ Fiskarna i floden skall dö, och Nilen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden." ¹⁹ Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."

²⁰ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. ²² Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles som Herren hade sagt. ²³ Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta. ²⁴ Men i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart. ²⁵ Så gick det sju dagar sedan Herren hade slagit Nilen.

Den andra plågan - paddorna

8 Därefter sade Herren till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor. ³ Nilen skall vimla av paddor. De skall stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skall paddorna hoppa upp." ⁵ Herren sade ytterligare till Mose: "Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt paddor stiga upp över Egyptens land." ⁶ Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. ⁷ Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land.

⁸ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren." ⁹ Mose sade till farao: "Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen." ¹⁰ Han svarade: "I morgon." Då sade Mose: "Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud. ¹¹ Paddorna skall försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk, och de skall bara finnas kvar i Nilen." ¹² Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot paddorna som han låtit komma över farao. ¹³ Herren gjorde så som Mose hade begärt. Paddorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. ¹⁴ Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. ¹⁵ Men när farao såg att han fått lindring, stängde han till sitt hjärta och hörde inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den tredje plågan - myggen

¹⁶ Sedan sade Herren till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till mygg." ¹⁷ De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. ¹⁸ Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. ¹⁹ Då sade spåmännen till farao: "Detta är Guds finger." Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan - flugorna

²⁰ Herren sade till Mose: "Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ²¹ Om du inte släpper mitt folk skall jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus blir fyllda av flugsvärmar, ja, också marken som de står på. ²² Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några flugsvärmar där. Detta för att du skall inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa." ²⁴ Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten blev landet förstört av flugsvärmarna.

²⁵ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!" ²⁶ Men Mose svarade: "Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt Herren, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss. ²⁷ Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss." ²⁸ Då sade farao: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. Be för mig!" ²⁹ Mose svarade: "Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag be till Herren att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, från hans tjänare och hans folk. Men må farao inte bedra oss igen och vägra att släppa folket, så att de kan offra åt Herren." ³⁰ Mose gick ut från farao och bad till Herren, ³¹ och Herren gjorde så som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. ³² Men farao stängde till sitt hjärta också den här gången och släppte inte folket.

Den femte plågan - boskapspesten

9 Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Ty om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, ³ se, då skall Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får. ⁴ Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö." ⁵ Herren bestämde en tid och sade: "I morgon skall Herren göra detta i landet." ⁶ Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. ⁷ När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan - bölderna

⁸ Herren sade till Mose och Aron: "Fyll era händer med sot ur smältugnen, och Mose skall kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. ⁹ Av sotet skall det bli ett damm över hela Egyptens land och genom det skall bölder uppstå som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten." ¹⁰ Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap. ¹¹ Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier. ¹² Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan - haglet

¹³ Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ¹⁴ Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. ¹⁵ Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. ¹⁶ Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. ¹⁷ Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, ¹⁸ se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. ¹⁹ Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas." ²⁰ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, ²¹ men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

²² Herren sade till Mose: "Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet på marken i Egyptens land." ²³ Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. ²⁶ Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

²⁷ Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. ²⁸ Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre." ²⁹ Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud." ³¹ - Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spälten^[e] slogs inte ner, eftersom de mognar senare. -

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet och regnet strömmade inte längre ner på jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.

Den åttonde plågan - gräshopporna

10 Herren sade till Mose: "Gå till farao, ty jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, ² och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni skall inse att jag är Herren." ³ Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ⁴ Ty om du vägrar att släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. ⁵ De skall täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet skall de äta upp, och de skall gnaga av alla era träd som växer på marken. ⁶ De skall fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något sådant från den dag de blev till på jorden ända till denna dag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao.

⁷ Men faraos tjänare sade till honom: "Hur länge skall den där mannen vara en snara för oss? Släpp männen, så att de kan hålla gudstjänst åt Herren, sin Gud. Förstår du ännu inte att Egypten går under?" ⁸ Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: "Gå och håll gudstjänst åt Herren, er Gud! Men vilka är det som skall gå?" ⁹ Mose svarade: "Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och nötboskap, eftersom vi skall fira en Herrens högtid." ¹⁰ Då sade han till dem: " Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. ¹¹ Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde." Och man drev ut dem från farao.

¹² Herren sade till Mose: "Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp alla örter i landet, allt som haglet har lämnat kvar." ¹³ Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. ¹⁴ De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och skall aldrig mer förekomma. ¹⁵ De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp alla örter i landet, all frukt på träden och allt som haglet hade lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.

¹⁶ Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: "Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. ¹⁷ Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren, er Gud, att han tar bort bara denna dödsplåga från mig." ¹⁸ Då gick han ut från farao och bad till Herren. ¹⁹ Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet,^[f] så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område. ²⁰ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.

Den nionde plågan - mörkret

²¹ Herren sade till Mose: "Räck upp handen mot himlen, så skall det komma ett sådant mörker över Egypten att man kan ta på det." ²² Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. ²³ Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt. ²⁴ Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er." ²⁵ Men Mose sade: "Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren, vår Gud. ²⁶ Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Från vår boskap tar vi när vi tjänar Herren, vår Gud. Och innan vi är där, vet vi inte själva vad vi skall offra åt Herren." ²⁷ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. ²⁸ Farao sade till honom: "Gå bort ifrån mig och akta dig för att komma inför mina ögon en gång till. Den dag du kommer inför mina ögon skall du dö." ²⁹ Mose svarade: "Du har talat rätt. Jag skall aldrig mer komma inför dina ögon."

Den tionde plågan - allt förstfött skall dö

11 Herren sade till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta komma över farao och Egypten, och sedan skall han släppa er. Han skall till och med driva ut er härifrån när han släpper er. ² Säg därför till folket att var och en av dem, både man och kvinna, skall be sin granne om föremål av silver och guld."

³ Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket.

⁴ Mose sade: "Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten. ⁵ Då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan som arbetar vid handkvarnen och även allt förstfött bland boskapen. ⁶ Ett högt klagorop skall höras i hela Egypten, sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras. ⁷ Men inte en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni skall då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. ⁸ Då skall alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan skall jag dra ut." Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.

⁹ Men Herren sade till Mose: "Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag skall låta många under ske i Egyptens land." ¹⁰ Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn ut ur sitt land.

Påsken och det osyrade brödets högtid

12 Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: ² "Denna månad skall vara den främsta hos er. Den skall hos er vara den första av årets månader. ³ Säg till hela Israels menighet: På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. ⁴ Men om hushållet är för litet för ett lamm, skall familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm skall ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. ⁵ Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna. ⁶ Ni skall förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen.^[g]

⁷ Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. ⁸ Köttet skall ätas samma natt. Det skall vara stekt över eld och ätas tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. ⁹ Ni skall inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. ¹⁰ Ni skall inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, skall ni bränna upp det i eld. ¹¹ På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är Herrens påsk.^[h]

¹² Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är Herren. ¹³ Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.

¹⁴ Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en Herrens högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte. ¹⁵ I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, skall utrotas ur Israel. ¹⁶ På första dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Och på sjunde dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Under de dagarna skall ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras. ¹⁷ Ni skall fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det skall vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden skall ni äta osyrat bröd ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden. ¹⁹ Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat skall utrotas ur Israels menighet, vare sig han är främling eller född i landet. ²⁰ Inget syrat skall ni äta. Var ni än är bosatta skall ni äta osyrat bröd."

²¹ Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: "Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! ²² Tag en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen. ²³ Ty Herren skall gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och på de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att komma in i era hem och slå er. ²⁴ Detta skall ni hålla. Det skall vara en stadga för dig och dina barn för evigt. ²⁵ Och när ni kommer in i det land som Herren skall ge er, som han har sagt, skall ni fira denna gudstjänst. ²⁶ När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? ²⁷ skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad. ²⁸ Och Israels barn gick åstad och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron.

²⁹ Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. ³⁰ Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.

Uttåget

³¹ Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: "Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. ³² Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut." ³³ Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: "Annars dör vi alla." ³⁴ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. ³⁵ Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. ³⁶ Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.

³⁷ Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn. ³⁸ Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord. ³⁹ Av degen som de fört med sig ur Egypten bakade de osyrade brödkakor. Ty den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.

⁴⁰ Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. ⁴¹ Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. ⁴² En vakandets natt var detta för Herren, då han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt skall alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.

Regler för påsken

⁴³ Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning får äta av det, ⁴⁴ men en slav som är köpt för pengar får äta av det, sedan du omskurit honom. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. ⁴⁶ I ett och samma hus skall det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det. ⁴⁷ Hela Israels menighet skall hålla detta. ⁴⁸ Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. ⁴⁹ En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er."

⁵⁰ Alla Israels barn gjorde så. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. ⁵¹ Just på den dagen förde Herren Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror.

13 Herren sade till Mose: ² "Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig."

³ Mose sade till folket: "Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset, för med stark hand förde Herren er ut därifrån. Och därför får inget som är syrat ätas. ⁴ Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut. ⁵ Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land, som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du fira denna gudstjänst i den här månaden. ⁶ I sju dagar skall du äta osyrat bröd och på sjunde dagen skall en Herrens högtid firas. ⁷ Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd. Inget syrat skall man då se hos dig och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet. ⁸ På den dagen skall du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig, när jag drog ut ur Egypten. ⁹ Det skall för dig vara som ett tecken på din hand och som en påminnelse på din panna,^[i] att Herrens undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten. ¹⁰ Denna stadga skall du hålla på den bestämda tiden år efter år.

¹¹ När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, ¹² då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren. ¹³ Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut. ¹⁴ När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. ¹⁵ Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut.

¹⁶ Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna,^[j] ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten."

Molnstoden och eldstoden

¹⁷ När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. ¹⁸ Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. ¹⁹ Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: "När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån."

²⁰ Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. ²¹ Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt. ²² Molnstoden upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldstoden på natten.

Vandringen genom Röda havet

14 Herren sade till Mose: ² "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet. ³ Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen. ⁴ Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så.

⁵ När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!" ⁶ Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig. ⁷ Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. ⁸ Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. ⁹ Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. ¹¹ Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen." ¹³ Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. ¹⁴ Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."

¹⁵ Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. ¹⁶ Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. ¹⁷ Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. ¹⁸ Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare."

¹⁹ Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, ²⁰ så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.

²¹ Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. ²² Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. ²³ Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. ²⁴ Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. ²⁵ Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna."

²⁶ Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." ²⁷ Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet. ²⁸ Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

²⁹ Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. ³⁰ På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. ³¹ När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

Israels lovsång

15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: