Bible in 90 Days

Omri kung i Israel

²¹ Nu delade sig Israels folk i två hälfter. Den ena hälften av folket följde Tibni, Ginats son, och ville göra honom till kung, medan den andra hälften följde Omri. ²² Men den del av folket som följde Omri fick övertaget över den del som följde Tibni, Ginats son. När Tibni var död blev Omri kung. ²³ I Asas, Juda kungs, trettioförsta regeringsår blev Omri kung över Israel och regerade i tolv år.^[a] I Tirsa regerade han i sex år. ²⁴ Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver och bebyggde berget. Staden som han byggde där kallade han Samaria efter Semer, den man som tidigare hade ägt berget.

²⁵ Men Omri gjorde det som var ont inför Herren. Han gjorde mer ont än någon av dem som hade varit före honom. ²⁶ Han gick i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och levde i de synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de väckte Herrens, Israels Guds, vrede med sina tomma avgudar.

²⁷ Vad som mer finns att säga om Omri, om vad han gjorde och om hans mäktiga gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika. ²⁸ Omri gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Samaria.

Hans son Ahab blev kung efter honom.

Ahab kung i Israel

²⁹ Ahab, Omris son, blev kung över Israel i Asas, Juda kungs, trettioåttonde regeringsår. Sedan regerade han i tjugotvå år^[b] över Israel i Samaria. ³⁰ Men Ahab, Omris son, gjorde det som var ont inför Herren, mer än någon av dem som hade varit före honom. ³¹ Och som om det inte var nog för honom att leva i Jerobeams, Nebats sons, synder, tog han också till hustru Isebel, som var dotter till Etbaal, sidoniernas kung, och gick bort och tjänade Baal och tillbad honom. ³² Han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria. ³³ Dessutom lät Ahab göra Aseran. Ja, han gjorde mer för att väcka Herrens, Israels Guds, vrede än någon av de israelitiska kungar som hade varit före honom.

³⁴ Under hans tid byggde Hiel från Betel åter upp Jeriko. När han lade grunden till staden, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib. Detta skedde enligt det ord som Herren hade talat genom Josua, Nuns son.^[c]

Elia vid bäcken Kerit

17 Tisbiten Elia, som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det."

² Och Herrens ord kom till honom: ³ "Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit öster om Jordan. ⁴ Du skall dricka ur bäcken och jag har befallt korparna att ge dig att äta där."

⁵ Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där. ⁶ Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på aftonen, och han drack ur bäcken. ⁷ Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det inte regnade i landet.

Elia och änkan i Sarefat

⁸ Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: ⁹ "Stig upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta." ¹⁰ Han steg upp och gick till Sarefat. När han kom till stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade han till henne: "Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka." ¹¹ När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: "Tag också med dig en bit bröd åt mig." ¹² Men hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö."

¹³ Då sade Elia till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. ¹⁴ Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden." ¹⁵ Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk. ¹⁶ Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.

¹⁷ En tid därefter blev kvinnans, hans värdinnas, son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. ¹⁸ Då sade hon till Elia: "Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?" ¹⁹ Men han sade till henne: "Ge mig din son." Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå där han bodde och lade honom på sin säng. ²⁰ Och han ropade till Herren och sade: " Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son dör?" ²¹ Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: " Herre, min Gud, låt denne pojkes själ komma tillbaka in i honom." ²² Herren hörde Elias röst, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. ²³ Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: "Se, din son lever." ²⁴ Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning."

Elia och Obadja

18 En lång tid därefter, på tredje året, kom Herrens ord till Elia. Han sade: "Gå och träd fram inför Ahab, så skall jag låta det regna på jorden." ² Då gick Elia för att träda fram inför Ahab.

Men hungersnöden var svår i Samaria. ³ Och Ahab kallade till sig Obadja, som var hans överhovmästare. Men Obadja var en mycket gudfruktig man. ⁴ När Isebel var i färd med att utrota Herrens profeter, hade Obadja tagit etthundra profeter och gömt dem i en grotta, femtio man åt gången, och givit dem mat och dryck. ⁵ Ahab sade till Obadja: "Far igenom landet, till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skall vi finna gräs, så att vi kan behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa slakta någon boskap." ⁶ De fördelade mellan sig landet som de skulle fara igenom. Ahab gav sig ensam av åt ett håll och Obadja åt ett annat håll.

⁷ När Obadja då for vägen fram, se, då kom Elia emot honom. Han kände igen honom och föll ner på sitt ansikte och sade: "Är du här, min herre Elia?" ⁸ Han svarade honom: "Ja. Gå och säg till din herre: Elia är här." ⁹ Då sade han: "På vilket sätt har jag förbrutit mig, eftersom du vill ge din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig? ¹⁰ Så sant Herren, din Gud, lever, det finns inte något folk eller något rike, dit min herre inte har sänt någon för att söka efter dig. Om man har svarat: Han är inte här, så har han tagit en ed av det riket eller det folket, att man inte har funnit dig. ¹¹ Och nu säger du: Gå och säg till din herre: Elia är här. ¹² Om Herrens Ande skulle rycka bort dig, jag vet inte vart, när jag går ifrån dig, och jag kommer till Ahab och berättar om dig, då skulle han döda mig, när han inte finner dig. Och ändå har ju jag, din tjänare, fruktat Herren ända från min ungdom. ¹³ Har man inte berättat för min herre vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter, hur jag gömde etthundra av Herrens profeter i två grottor, femtio man i varje och gav dem mat och dryck? ¹⁴ Och nu säger du: Gå och säg till din herre: Elia är här. - Han kommer att döda mig!" ¹⁵ Men Elia svarade: "Så sant Herren Sebaot lever, honom som jag tjänar, redan i dag skall jag träda fram inför Ahab."

Elias möte med Ahab

¹⁶ Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. Då begav sig Ahab i väg för att möta Elia. ¹⁷ När Ahab fick se Elia sade han till honom: "Är du här, du som drar olycka över Israel?" ¹⁸ Elia svarade: "Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju Herrens bud och följer efter baalerna. ¹⁹ Men sänd nu bud och samla hela Israel till mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Aseras fyrahundra profeter, de som äter vid Isebels bord."

Elia på Karmel

²⁰ Då sände Ahab omkring bud över hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel. ²¹ Elia trädde fram för allt folket och sade: "Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom." Men folket svarade honom inte med ett ord.

²² Då sade Elia till folket: "Jag är ensam kvar som Herrens profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. ²³ Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. ²⁴ Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla Herrens namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud." Allt folket svarade: "Ditt förslag är bra."

²⁵ Elia sade till Baals profeter: "Välj ut åt er den ena tjuren och gör den i ordning. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!" ²⁶ De tog den tjur som han gav dem och gjorde den i ordning. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: "Baal, svara oss!" Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade byggt.

²⁷ När det blev middag, retades Elia med dem och sade: "Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl vakna." ²⁸ Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann på dem. ²⁹ När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända till dess det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.

³⁰ Elia sade då till allt folket: "Kom fram hit till mig!" Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp Herrens altare, som hade blivit nerrivet. ³¹ Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar. Det var ju Jakob som fick detta ord från Herren: "Israel skall vara ditt namn." ³² Av stenarna byggde Elia ett altare i Herrens namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två seamått. ³³ Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. ³⁴ Sedan sade han: "Fyll fyra krukor med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden." Han sade vidare: "Gör så en gång till." De gjorde så för andra gången. Därefter sade han: "Gör så för tredje gången." De gjorde så för tredje gången. ³⁵ Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.

³⁶ Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: " Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. ³⁷ Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan." ³⁸ Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. ³⁹ När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sade: "Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!"

⁴⁰ Men Elia sade till dem: "Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan." De grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon och dräpte dem där.

Slutet på torkan

⁴¹ Elia sade till Ahab: "Bege dig upp, ät och drick, för jag hör bruset av regn." ⁴² Då begav sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. ⁴³ Han sade till sin tjänare: "Gå upp och se utåt havet!" Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: "Jag ser ingenting." Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. ⁴⁴ När han kom dit sjunde gången, sade han: "Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet." Då sade han: "Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar." ⁴⁵ I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel. ⁴⁶ Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.

Elia på berget Horeb

19 Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. ² Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." ³ När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. ⁴ Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."

⁵ Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" ⁶ Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. ⁷ Men Herrens ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig." ⁸ Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. ⁹ Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: "Vad gör du här, Elia?" ¹⁰ Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv. ¹¹ Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren." Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. ¹² Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.

¹³ Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: "Vad gör du här, Elia?" ¹⁴ Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv."

¹⁵ Herren sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. ¹⁶ Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. ¹⁷ Och det skall bli så att den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. ¹⁸ Jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och som inte har givit honom hyllningskyss."

Elisas kallelse

¹⁹ När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisa, Safats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom. ²⁰ Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: "Låt mig först få kyssa min far och min mor, så skall jag sedan följa dig." Han sade till honom: "Gå tillbaka igen. Du vet ju vad jag har gjort med dig." ²¹ Då lämnade Elisa honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han åt folket, och de åt. Därefter stod han upp och följde Elia och blev hans tjänare.

Krig med arameerna

20 Ben-Hadad, som var kung i Aram, samlade hela sin här. Han hade med sig trettiotvå kungar, hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och angrep det. ² Han skickade sändebud in i staden till Israels kung Ahab ³ och lät säga honom: "Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn tillhör mig också." ⁴ Israels kung svarade: "Som du har sagt, min herre konung: Jag själv och allt vad jag har tillhör dig." ⁵ Men sändebuden kom tillbaka och sade: "Så säger Ben-Hadad: Jag har ju sänt bud till dig och låtit säga: Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du ge mig. ⁶ Vid den här tiden i morgon skall jag sända mina tjänare till dig, för att genomsöka ditt hus och dina tjänares hus. Allt som dina ögon ser på med lust skall de ta med sig och föra bort."

⁷ Då kallade Israels kung till sig alla de äldste i landet och sade: "Lägg märke till och se hur denne vill oss ont. När han sände bud till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju inte att ge honom det." ⁸ Alla de äldste och allt folket sade till honom: "Hör inte på honom och gör honom inte till viljes." ⁹ Därefter svarade han Ben-Hadads sändebud: "Säg till min herre konungen: Allt vad du förra gången sände bud till din tjänare om det kommer jag att göra. Men det här kan jag inte acceptera." Sändebuden vände tillbaka med detta svar.

¹⁰ Då sände Ben-Hadad bud till honom och lät säga: "Gudarna må straffa mig både nu och senare, om Samarias grus skall räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig." ¹¹ Men Israels kung svarade: "Säg honom: Inte bör den som sätter på sig svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig." ¹² Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med kungarna i lägertälten sade han till sina tjänare: "Gör er redo." Och de gjorde sig redo att anfalla staden.

¹³ Då kom en profet fram till Ahab, Israels kung, och sade: "Så säger Herren: Ser du hela denna stora massa? Jag skall i dag ge den i din hand, så att du skall inse att det är jag som är Herren." ¹⁴ Då frågade Ahab: "Genom vem?" Han svarade: "Så säger Herren: Genom provinshövdingarnas tjänare." Han frågade vidare: "Vem skall börja striden?" Han svarade: "Du själv." ¹⁵ Då inmönstrade han provinshövdingarnas tjänare, och de var 232. Därefter inmönstrade han allt folket, alla Israels män, 7 000 man.

¹⁶ Vid middagstiden gick de till anfall, just när Ben-Hadad höll på att berusa sig i lägertälten tillsammans med de 32 kungar som hade kommit för att hjälpa honom. ¹⁷ Provinshövdingarnas tjänare drog först ut. De spejare som Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från Samaria. ¹⁸ Då sade han: "Om de dragit ut i fredlig avsikt, så grip dem levande, och om de har dragit ut till strid, så grip dem också då levande."

¹⁹ Men när provinshövdingarnas tjänare och hären som följde dem hade kommit ut ur staden, ²⁰ högg de ner var och en sin man, och arameerna flydde och Israel förföljde dem. Ben-Hadad, kungen i Aram, kom undan på en häst, tillsammans med några ryttare. ²¹ Israels kung drog ut och slog både ryttarhären och vagnshären och vållade arameerna ett stort nederlag.

²² Men profeten kom fram till Israels kung och sade till honom: "Stärk nu din ställning och se över vad du bör göra, för nästa år kommer kungen i Aram att dra upp mot dig."

Arameerna anfaller för andra gången

²³ Den arameiske kungens tjänare sade till honom: "Deras gud är en bergsgud. Därför har de besegrat oss. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så skall vi utan tvivel besegra dem. ²⁴ Gör så här: Avsätt var och en av kungarna från hans plats och insätt ståthållare i deras ställe. ²⁵ Skaffa dig sedan själv en här, lik den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn och låt oss sedan strida mot dem på slätten, så skall vi utan tvivel besegra dem." Och han lyssnade till dem och gjorde så.

²⁶ Följande år inmönstrade Ben-Hadad arameerna och drog upp till Afek för att strida mot Israel. ²⁷ Israels barn hade också blivit inmönstrade och försetts med livsmedel och tågade därefter mot dem. Israels barn slog läger mitt emot dem, lika två små gethjordar, under det att arameerna uppfyllde landet.

²⁸ Då kom gudsmannen och sade till Israels kung: "Så säger Herren: Därför att arameerna har sagt: Herren är en bergsgud och inte en Gud nere i dalarna, därför ger jag hela denna stora hop i din hand, för att ni skall inse att jag är Herren."

²⁹ I sju dagar låg de i läger mitt emot varandra. Den sjunde dagen bröt striden ut, och Israels barn slog då på en enda dag 100 000 man fotfolk bland arameerna. ³⁰ De återstående flydde in i staden Afek, men stadsmuren föll ner över de 27 000 man, som var kvar. Ben-Hadad flydde och kom in i staden och sprang från rum till rum. ³¹ Då sade hans tjänare till honom: "Vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga kungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra höfter och rep om våra huvuden och överlämna oss åt Israels kung. Kanske låter han dig då få leva." ³² De band säcktyg omkring sina höfter och rep omkring sina huvuden och kom till Israels kung och sade: "Din tjänare Ben-Hadad ber: Låt mig få leva!" Han svarade: "Lever han fortfarande, han min broder?"

³³ Männen tog detta som ett gott tecken och skyndade sig att svara: "Din broder är han, Ben-Hadad." Han sade: "Gå och hämta hit honom." Då kom Ben-Hadad ut till honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn. ³⁴ Ben-Hadad sade till honom: "De städer som min far tog från din far skall jag lämna tillbaka, och du skall för din räkning få inrätta handelskvarter i Damaskus, så som min far fick göra i Samaria." Ahab svarade: "Låt oss ingå ett förbund så skall jag ge dig fri." Och han slöt ett förbund med honom och gav honom fri.

En profet fördömer Ahab

³⁵ En av profetlärjungarna sade på Herrens befallning till en annan: "Slå till mig." Men mannen vägrade att slå honom. ³⁶ Då sade han till honom: "Eftersom du inte har lyssnat till Herrens röst, skall ett lejon slå ner dig, när du går ifrån mig." Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon emot honom och dödade honom.

³⁷ Sedan träffade han en annan man och sade: "Slå till mig." Och mannen slog honom så att det uppstod sår. ³⁸ Därefter gick profeten och ställde sig i kungens väg. Han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över ögonen. ³⁹ När kungen kom förbi, ropade han till kungen: "Din tjänare gav sig ut mitt i striden, då en man plötsligt kom och förde en annan man till mig och sade: Vakta den här mannen. Om han kommer bort, skall det gå för dig som det skulle ha gått för honom, eller också måste du betala en talent silver. ⁴⁰ Nu hände sig medan din tjänare hade att syssla än här och än där, att mannen kom undan." Israels kung sade till honom: "Din dom är given. Du har själv fällt den." ⁴¹ Då tog han snabbt bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom och såg att han var en av profeterna. ⁴² Han sade till kungen: "Så säger Herren: Därför att du ur din hand har släppt den man som jag hade givit till spillo, skall det gå för dig som det skulle ha gått för honom, och ditt folk som det har gått hans folk." ⁴³ Israels kung begav sig hem, missmodig och arg, och kom till Samaria.

Nabots vingård

21 Därefter hände följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel vid sidan om det palats som tillhörde Ahab, kungen i Samaria. ² Ahab talade med Nabot och sade: "Ge mig din vingård. Jag vill göra den till en köksträdgård åt mig, eftersom den ligger så nära mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället, eller om du hellre vill det, ger jag dig pengar för den." ³ Men Nabot svarade Ahab: "Må Herren låta det vara fjärran från mig att jag skulle ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." ⁴ Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och arg på grund av det svar jisreeliten Nabot hade givit honom, när han sade: "Jag vill inte ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." Ahab lade sig på sin säng och vände bort ansiktet och åt ingenting.

⁵ Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade: "Varför är du så dyster till sinnes och varför äter du ingenting?" ⁶ Han svarade: "Jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: Låt mig få din vingård för pengar, eller om du vill skall jag ge dig en annan vingård i stället. Men han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård." ⁷ Då sade hans hustru Isebel till honom: "Är det du som regerar över Israel? Stig upp och ät och var glad. Jag skall skaffa dig jisreeliten Nabots vingård."

⁸ Därefter skrev hon brev i Ahabs namn och satte sigill under med hans signetring och sände breven till de äldsta och de förnämsta i Nabots stad, som bodde där tillsammans med honom. ⁹ Så här skrev hon i breven: "Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. ¹⁰ Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds."

¹¹ De äldste och de förnämsta männen som bodde i hans stad gjorde som Isebel hade befallt dem, just som det var skrivet i de brev hon sänt till dem. ¹² De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. ¹³ De båda onda männen kom och satte sig mitt emot honom, och dessa onda män vittnade mot Nabot inför folket och sade: "Nabot har förbannat Gud och kungen." Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. ¹⁴ Därefter sände de bud till Isebel och lät säga: "Nabot har stenats till döds."

¹⁵ Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: "Stig upp och tag över jisreeliten Nabots vingård, som han vägrade att låta dig få för pengar. Nabot lever inte längre, han är död." ¹⁶ Så snart Ahab hörde att Nabot var död, reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i besittning.

Elias strafftal mot Ahab

¹⁷ Men Herrens ord kom till tisbiten Elia. Han sade: ¹⁸ "Stå upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ner för att ta den i besittning. ¹⁹ Och du skall säga till honom: Så säger Herren: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning? Därefter skall du säga till honom: Så säger Herren: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, skall hundarna slicka också ditt blod."

²⁰ Ahab sade till Elia: "Så du har funnit mig, du min fiende?" Han svarade: "Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon, ²¹ skall jag också låta det som är ont komma över dig och sopa bort dig, och av Ahabs hus skall jag utrota alla av mankön, både slavar och fria i Israel. ²² Jag skall göra med ditt hus, som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus och som jag gjorde med Bashas, Ahias sons, hus, därför att du har väckt min vrede och kommit Israel att synda. ²³ Också om Isebel har Herren talat och sagt: Hundarna skall äta upp Isebel vid Jisreels murar.^{[d] 24} Den av Ahabs hus som dör i staden skall hundarna äta upp, och den som dör ute på marken skall himlens fåglar äta upp."

²⁵ - Det har aldrig funnits någon som Ahab, han som sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon, när hans hustru Isebel eggade honom till det. ²⁶ Mycket avskyvärt gjorde han, när han följde de eländiga avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren fördrev för Israels barn. -

²⁷ När Ahab hörde det Elia sade, rev han sönder sina kläder och svepte säcktyg om sig och fastade. Han låg klädd i säcktyg och gick tyst omkring. ²⁸ Då kom Herrens ord till tisbiten Elia. Han sade: ²⁹ "Har du sett, hur Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han ödmjukar sig inför mig, skall jag inte låta olyckan komma i hans tid. Först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över hans hus."

Mika profeterar mot Ahab

22 I tre år hade de ro, utan krig mellan Aram och Israel. ² Men under det tredje året for Josafat, Juda kung, ner till Israels kung.

³ Och Israels kung sade till sina tjänare: "Ni vet ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Ändå sitter vi här lugnt och tar det inte ifrån kungen i Aram." ⁴ Han frågade Josafat: "Vill du dra ut med mig för att belägra Ramot i Gilead?" Josafat svarade Israels kung: "Jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!" ⁵ Men Josafat sade till Israels kung: "Fråga dock först Herren om detta!"

⁶ Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra män, och frågade dem: "Skall jag dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag låta bli?" De svarade: "Drag dit upp. Herren skall ge det i konungens hand." ⁷ Men Josafat sade: "Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?" ⁸ Israels kung svarade Josafat: "Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara olycka." Josafat sade: "Konungen skall inte säga så." ⁹ Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: "Hämta genast hit Mika, Jimlas son."

¹⁰ Israels kung och Josafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron på en tröskplats vid ingången till Samarias port klädda i sina skrudar, medan alla profeterna profeterade inför dem. ¹¹ Sidkia, Kenaanas son gjorde sig horn av järn och sade: "Så säger Herren: Med dessa skall du stånga arameerna, så att de förgörs." ¹² Alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du ha framgång. Herren skall ge det i konungens hand."

¹³ Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: "Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt det du säger stämma överens med vad de har sagt och lova också du lycka." ¹⁴ Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det Herren talar till mig skall jag säga honom."

¹⁵ När han kom till kungen, frågade kungen honom: "Mika, skall vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall vi låta bli?" Han svarade honom: "Drag dit upp, så skall du ha framgång. Herren skall ge det i konungens hand." ¹⁶ Men kungen sade till honom: "Hur många gånger skall jag behöva ta ed av dig att du bara skall tala sanning till mig i Herrens namn?" ¹⁷ Då sade han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt." ¹⁸ Då sade Israels kung till Josafat: "Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig, utan bara olycka?"

¹⁹ Mika sade: "Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra. ²⁰ Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. ²¹ Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag skall locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? ²² Han svarade: Jag skall gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du skall också lyckas. Gå ut och gör så! ²³ Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka skall drabba dig."

²⁴ Då gick Sidkia, Kenaanas son fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: "På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?" ²⁵ Mika svarade: "Du skall få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig."

²⁶ Men Israels kung sade: "Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joas, konungasonen, ²⁷ och säg: Så säger konungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd, till dess jag kommer välbehållen tillbaka." ²⁸ Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig." Och han tillade: "Hör detta, alla ni folk."

Ahab dör

²⁹ Så drog Israels kung och Josafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. ³⁰ Och Israels kung sade till Josafat: "Jag skall dra ut i striden förklädd, men klä dig du i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels kung, när han drog ut i striden. ³¹ Men kungen i Aram hade givit en befallning åt de trettiotvå befälhavarna över vagnarna och sagt: "Ni skall inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung." ³² När befälen över vagnarna fick se Josafat, tänkte de: "Det där är säkert Israels kung", och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop. ³³ Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.

³⁴ Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad." ³⁵ Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen. ³⁶ Vid solnedgången gick ett rop genom hären: "Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!"

³⁷ Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där. ³⁸ När man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade i det - så som Herren hade sagt.

³⁹ Vad som mer finns att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.

⁴⁰ Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.

Josafat kung i Juda

⁴¹ Josafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.^{[e] 42} Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev kung, och han regerade tjugofem år^[f] i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Silhi. ⁴³ Han vandrade i allt på sin fader Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon. ⁴⁴ Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. ⁴⁵ Och Josafat höll fred med Israels kung.

⁴⁶ Vad som mer finns att säga om Josafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika. ⁴⁷ Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans fader Asas tid.

⁴⁸ I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.

⁴⁹ Josafat hade låtit bygga Tarsisskepp, som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, ty de led skeppsbrott vid Esjon-Geber. ⁵⁰ Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: "Låt mitt folk fara med ditt folk på skeppen." Men Josafat ville inte.

⁵¹ Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Ahasja kung i Israel

⁵² Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.^[g]

⁵³ Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars och sin mors väg och på Nebats son Jerobeams väg, han som hade kommit Israel att synda. ⁵⁴ Och Ahasja tjänade Baal och tillbad honom och uppväckte Herrens, Israels Guds, vrede alldeles som hans far hade gjort.

Herrens dom över Ahasja

1 Efter Ahabs död gjorde Moab uppror mot Israel.

² Ahasja föll ner genom gallret i sin övre sal i Samaria och skadade sig så att han blev sjuk. Då skickade han efter sändebud och sade till dem: "Gå och fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall bli frisk från denna sjukdom." ³ Men Herrens ängel hade sagt till tisbiten Elia: "Stå upp och gå och möt sändebuden från kungen i Samaria och säg till dem: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron? ⁴ Därför, säger Herren så: Du skall inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö". Och Elia gick.

⁵ När sändebuden kom tillbaka till kungen, frågade han dem: "Varför kommer ni tillbaka?" ⁶ De svarade honom: "En man kom emot oss och sade till oss: Gå tillbaka till kungen som har sänt er och säg till honom: Så säger Herren: Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron? Därför skall du inte komma upp ur den säng där du har lagt dig, ty du måste dö." ⁷ Kungen frågade dem: "Hur såg den mannen ut som kom emot er och talade till er på det sättet?" ⁸ De svarade honom: "Mannen bar en hårmantel och hade en lädergördel om höfterna." Då sade han: "Det var tisbiten Elia."

⁹ Han sände ett befäl med femtio man till Elia. När denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget, sade han till honom: "Du gudsman, kungen befaller dig att komma ner." ¹⁰ Elia svarade befälet: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man." Då kom eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

¹¹ Ahasja sände till honom ett annat befäl med femtio man. Denne sade till honom: "Du gudsman, så säger kungen: Kom genast ner!" ¹² Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman skall eld komma ner från himlen och förtära dig och dina femtio man." Då kom Guds eld ner från himlen och förtärde honom och hans femtio man.

¹³ Åter sände han i väg ett tredje befäl med femtio man. Denne drog dit upp, och när han kom fram föll han ner på sina knän för Elia och bad honom: "Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio tjänares liv vara värt något i dina ögon. ¹⁴ Se, eld har kommit ner från himlen och förtärt de första två befälen med deras femtio man. Men låt nu mitt liv vara värt något i dina ögon." ¹⁵ Herrens ängel sade till Elia: "Gå ner med honom och var inte rädd för honom." Då reste Elia sig och gick med honom ner till kungen. ¹⁶ Han sade till denne: "Så säger Herren: Eftersom du skickade sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, som om det inte fanns någon Gud i Israel som du kunde fråga, därför skall du inte komma upp ur den säng som du har lagt dig i, ty du måste dö."

¹⁷ Och Ahasja dog enligt det ord som Herren hade talat genom Elia. Joram blev kung efter honom i Jorams, Josafats sons, Juda kungs, andra regeringsår. Ahasja hade nämligen ingen son.

¹⁸ Vad som mer finns att säga om Ahasja och vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.

Elias himmelsfärd

2 Vid den tid då Herren ville ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elia och Elisa från Gilgal. ² Elia sade till Elisa: "Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel." Men Elisa svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de gick ner till Betel. ³ Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: "Vet du att Herren skall ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?" Han svarade: "Ja, jag vet. Men var tysta!"

⁴ Elia sade till honom: "Elisa, stanna här, för Herren har sänt mig till Jeriko." Men han svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de kom till Jeriko. ⁵ Då gick profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade till honom: "Vet du att Herren skall ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?"

Han svarade: "Ja, jag vet. Men var tysta!"

⁶ Elia sade till honom: "Stanna här, för Herren har sänt mig till Jordan." Men han svarade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte." Och de gick båda vidare. ⁷ Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på något avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. ⁸ Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade detta sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. ⁹ När de hade kommit över sade Elia till Elisa: "Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig." Elisa sade: "Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig."

¹⁰ Han svarade: "Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när jag blir tagen ifrån dig, då kommer det att ske dig så. Annars sker det inte." ¹¹ Medan de gick och samtalade, se, då kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. ¹² Elisa såg det och ropade: "Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!" Sedan såg han honom inte mer. Elisa tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu. ¹³ Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. ¹⁴ Han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på vattnet och sade: "Var är Herren, Elias Gud?" Då nu också Elisa slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor, och han gick över.

¹⁵ När de profetlärjungar som var vid Jeriko på något avstånd såg detta, sade de: "Elias ande vilar på Elisa." De gick emot honom och bugade sig till marken för honom. ¹⁶ Och de sade till honom: "Se, bland dina tjänare finns femtio tappra män. Låt dem gå och söka efter din herre. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller i någon dal." Men han svarade: "Sänd inte i väg någon." ¹⁷ Men de fortsatte att envist be honom till dess han kände sig besvärad, så han sade: "Skicka i väg dem!" Då sände de i väg de femtio männen, och dessa sökte efter Elia i tre dagar men fann honom inte. ¹⁸ När de sedan kom tillbaka till honom medan han ännu var kvar i Jeriko, sade han till dem: "Sade jag inte till er att ni inte skulle gå?"

Vattnet vid Jeriko

¹⁹ Männen i staden sade till Elisa: "Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och jorden bär ingen frukt."

²⁰ Han sade: "Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den." Och de hämtade en sådan åt honom. ²¹ Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt i den och sade: "Så säger Herren: Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det skall inte längre komma död och ofruktsamhet av det." ²² Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisa talade.

Pojkarna vid Betel

²³ Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en skara småpojkar ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: "Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!" ²⁴ När han vände sig om och fick se dem, förbannade han dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna. ²⁵ Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan tillbaka till Samaria.

Joram blir kung över Israel

3 Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Josafats, Juda kungs, artonde regeringsår och regerade i tolv år.^{[h] 2} Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, ty han skaffade bort den baalsstaty som hans far hade låtit göra. ³ Men han höll fast vid de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade kommit Israel att synda. Från dessa avstod han inte.

Krig mot Moab

⁴ Mesa, kungen i Moab, som hade stora fårhjordar, hade i skatt till kungen i Israel betalat 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. ⁵ Men när Ahab var död, gjorde kungen i Moab uppror mot kungen i Israel. ⁶ Då drog kung Joram ut från Samaria och inmönstrade hela Israel. ⁷ Sedan sände han bud till Josafat, kungen i Juda, och lät säga: "Kungen i Moab har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?" Han svarade: "Ja, jag vill dra dit upp - jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!" ⁸ Han frågade: "Vilken väg skall vi dra dit upp?" Han svarade: "Vägen genom Edoms öken."

⁹ Så drog de ut, kungen i Israel, kungen i Juda och kungen i Edom. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. ¹⁰ Då sade Israels kung: "Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" ¹¹ Men Josafat sade: "Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?"

Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: "Elisa, Safats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer." ¹² Josafat sade: "Hos honom är Herrens ord." Israels kung och Josafat och Edoms kung gick då ner till honom.

¹³ Men Elisa sade till Israels kung: "Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter och till din mors profeter." Israels kung svarade honom: "Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!" ¹⁴ Då sade Elisa: "Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för Josafats skull, Juda kung, så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. ¹⁵ Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa." Och när harpospelaren spelade kom Herrens hand över honom. ¹⁶ Han sade: "Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal. ¹⁷ Ty så säger Herren: Ni skall inte märka någon vind eller se något regn, men ändå skall dalen bli full med vatten, så att både ni själva, er boskap och era övriga djur får att dricka. ¹⁸ Men Herren anser inte detta vara nog, utan han skall också ge Moab i er hand. ¹⁹ Ni skall inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni skall hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor skall ni täppa igen. Och all bördig åkermark skall ni fördärva med stenar."

²⁰ Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

²¹ Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. ²² När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. ²³ Då sade de: "Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!"

²⁴ Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. ²⁵ De förstörde städerna och på all bördig åkermark kastade de var och en sin sten till dess den var övertäckt. Alla vattenkällor täppte de till och alla goda träd fällde de. Till slut återstod endast stenarna av Kir Hareset. Slungkastarna omringade staden och besköt den. ²⁶ När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. ²⁷ Då tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En våldsam vrede kom då över Israel som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.

Elisas underverk

4 En kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisa: "Min man, din tjänare, har dött och du vet att din tjänare fruktade Herren. Nu kommer hans fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar." ² Elisa sade till henne: "Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har hemma?" Hon svarade: "Din tjänarinna har ingenting annat hemma än en flaska olja." ³ Då sade han: "Gå och låna kärl av alla dina grannar, tomma kärl men inte för få. ⁴ Gå sedan in och stäng igen dörren om dig och dina söner och häll olja i alla kärlen. När ett kärl är fullt, så flytta det."

⁵ Då gick hon ifrån honom. Sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, bar de fram kärlen till henne och hon hällde i av oljan. ⁶ När kärlen var fulla, sade hon till en av sina söner: "Ge mig ett kärl till." Men han svarade henne: "Det finns inte något mer kärl." Då stannade oljeflödet av. ⁷ Hon gick och berättade detta för gudsmannen. Han sade: "Gå och sälj oljan och betala din skuld. Sedan kan du och dina söner leva av det som blir över."

Elisa hos sunemitiskan

⁸ En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som övertalade honom att äta hos sig. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. ⁹ Då sade hon en gång till sin man: "Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. ¹⁰ Låt oss mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom, så att han kan ta in där när han kommer till oss."

¹¹ Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. ¹² Han sade till sin tjänare Gehasi: "Kalla hit sunemitiskan." Då kallade han dit henne och hon infann sig där hos tjänaren. ¹³ Vidare sade han till honom: "Säg till henne: Se, du har haft allt detta besvär för oss. Vad kan jag nu göra för dig? Kan jag lägga ett ord för dig hos kungen eller befälhavaren?" Men hon svarade: "Nej, jag bor ju här mitt ibland mitt folk." ¹⁴ Då frågade han: "Vad kan jag väl göra för henne?" Gehasi svarade: "Jo, hon har ingen son och hennes man är gammal." ¹⁵ Då sade han: "Kalla på henne." Han kallade på henne. Hon stannade i dörren, och Elisa sade: ¹⁶ "Nästa år vid just den här tiden skall du ha en son i famnen". Hon svarade: "Nej, min herre, du gudsman. Inbilla inte din tjänarinna något sådant."

¹⁷ Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid den tid som Elisa hade sagt till henne.

¹⁸ När pojken blev större gick han en dag ut till sin far hos skördemännen. ¹⁹ Då började han klaga för sin far: "Mitt huvud! Mitt huvud!" Denne sade till sin tjänare: "Tag honom och bär honom till hans mor." ²⁰ Han tog honom och förde honom till hans mor. Han satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. ²¹ Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde igen om honom och gick ut.

²² Därefter kallade hon på sin man och sade: "Sänd till mig en av tjänarna med en åsninna. Jag skyndar mig i väg till gudsmannen och kommer strax tillbaka." ²³ Han sade: "Varför ger du dig av till honom i dag? Det är ju varken nymånad eller sabbat?" Hon svarade: "Oroa dig inte." ²⁴ Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: "Driv på framåt och stanna inte förrän jag säger till." ²⁵ Så gav hon sig i väg och kom till gudsmannen på berget Karmel.

När gudsmannen fick se henne på avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: "Se, där är sunemitiskan. ²⁶ Spring nu och möt henne och fråga: Ni mår väl bra, du och din man och pojken?" Hon svarade: "Ja." ²⁷ Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon tag om hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva bort henne. Men gudsmannen sade: "Låt henne vara, ty hennes själ är bedrövad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig få veta det." ²⁸ Och hon sade: "Inte bad jag väl min herre om en son? Sade jag inte att du inte skulle inbilla mig något?" ²⁹ Då sade han till Gehasi: "Spänn bältet om livet och tag min stav i handen och ge dig av. Om du möter någon så hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig så svara inte. Lägg sedan min stav på pojkens ansikte."

³⁰ Men pojkens mor sade: "Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte." Då stod han upp och följde med henne.

³¹ Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på pojkens ansikte. Men inte ett ljud hördes och inget spår av liv märktes. Då vände han tillbaka och gick emot Elisa och berättade det för honom och sade: "Pojken har inte vaknat."

³² När Elisa kom in i huset, fick han se att pojken låg död på hans säng. ³³ Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till Herren. ³⁴ Han steg upp i sängen och lade sig över pojken, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig över honom blev pojkens kropp varm. ³⁵ Därefter gick han fram och tillbaka i rummet och steg sedan åter upp i sängen och lutade sig över honom. Då nös pojken sju gånger, och sedan slog han upp ögonen. ³⁶ Elisa ropade på Gehasi och sade: "Kalla på sunemitiskan." Han kallade in henne, och när hon kom in till honom sade han: "Tag din son." ³⁷ Då kom hon fram och föll ner för hans fötter och bugade sig med ansiktet mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.