Bible in 90 Days

³⁸ Han gjorde också tio bäcken av koppar. Varje bäcken rymde fyrtio batmått och mätte fyra alnar. Till vart och ett av de tio bäckenställen gjordes ett bäcken. ³⁹ Han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och fem på vänstra sidan om huset. Havet ställde han på högra sidan om huset, åt sydost.

⁴⁰ Hiram gjorde dessa bäcken och likaså skovlarna och skålarna.

Förteckning över föremålen i Herrens hus

Så slutförde Hiram allt det arbete som han skulle göra åt kung Salomo för Herrens hus. ⁴¹ Han gjorde två pelare och två klotformiga pelarhuvuden ovanpå pelarna samt de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna, ⁴² dessutom de fyrahundra granatäpplena till de båda flätverken, två rader granatäpplen till varje flätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som satt uppe på pelarna skulle bli täckta, ⁴³ vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på bäckenställen, ⁴⁴ så också havet - det var bara ett - och de tolv oxarna under havet, ⁴⁵ vidare askkärlen, skovlarna och skålarna. Alla dessa föremål, som Hiram gjorde åt kung Salomo för Herrens hus, var av polerad koppar. ⁴⁶ På Jordanslätten lät kungen gjuta det i lerformar mellan Suckot och Saretan. ⁴⁷ På grund av den mycket stora mängden lämnade Salomo alla föremålen ovägda, och därför blev kopparens vikt inte fastställd.

⁴⁸ Salomo gjorde alla de föremål som skulle finnas i Herrens hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet där skådebröden skulle ligga, ⁴⁹ så också ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra framför koret. De var av fint guld, med blomverk, lampor och lamptänger av guld. ⁵⁰ Vidare gjorde han faten, knivarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av fint guld, och gångjärnen av guld till de dörrar som ledde till det innersta av huset, det allra heligaste, och till de dörrar i huset som ledde till tempelsalen.

⁵¹ Sedan allt det arbete som kung Salomo lät utföra på Herrens hus var färdigt, förde Salomo in dit vad hans fader David hade helgat åt Herren: silvret, guldet och kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Herrens hus.

Herrens ark förs in i templet

8 Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, det är Sion. ² Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. ³ När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte prästerna upp arken. ⁴ De hämtade Herrens ark och uppenbarelsetältet dit upp tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit upp. ⁵ Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade småboskap och nötboskap i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. ⁶ Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. ⁷ Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. ⁸ Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag. ⁹ I arken fanns ingenting annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn, sedan de dragit ut ur Egyptens land.

¹⁰ Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet, ¹¹ så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.

¹² Då sade Salomo:

Salomo talar till folket

¹⁴ Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling, medan allt folket stod. ¹⁵ Han sade: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, när han sade: ¹⁶ Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. ¹⁷ Min fader David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. ¹⁸ Men Herren sade till min fader David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. ¹⁹ Men det är inte du som skall bygga huset, utan din son, han som skall utgå från dig, han skall bygga huset åt mitt namn.

²⁰ Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. ²¹ Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder, när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomos bön

²² Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen ²³ och sade:

" Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta, ²⁴ du som har hållit vad du lovade din tjänare, min fader David. Ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så som nu har skett. ²⁵ Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min fader David, när du sade till honom: Det skall aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig, så som du har vandrat inför mig. ²⁶ Och nu, Israels Gud, låt det ord bli sant som du har talat till din tjänare, min fader David.

²⁷ Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! ²⁸ Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig ²⁹ och låter dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: Mitt namn skall vara där, så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. ³⁰ Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig mot denna plats. Må du höra den på den plats där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta.

³¹ Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, ³² må du då höra det i himlen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Du skall förklara den skyldige skyldig och låta hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låta honom få efter hans rättfärdighet.

³³ Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus, ³⁴ må du då höra det i himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt deras fäder.

³⁵ Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, ³⁶ må du då höra det i himlen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, och undervisa dem om den goda väg de skall vandra. Låt det då också regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.

³⁷ Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om gräshoppor eller gräsmaskar kommer, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga eller sjukdom som än kommer, ³⁸ om då någon, vem som helst, eller hela ditt folk Israel, ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan i sitt hjärta och så räcker ut sina händer mot detta hus, ³⁹ må du då höra det i himlen där du bor och förlåta och utföra ditt verk, och ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. Ty endast du känner alla människors hjärtan. ⁴⁰ Så skall de frukta dig, så länge de lever i det land som du har givit åt våra fäder.

⁴¹ Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta, för ditt namns skull ⁴² - ty man skall också där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm - ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, ⁴³ må du då höra det i himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, såsom ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.

⁴⁴ Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända i riktning mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁵ må du då i himlen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.

⁴⁶ Om de syndar mot dig - och det finns ingen människa som inte syndar - och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tar dem till fångar och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, ⁴⁷ men de då kommer till besinning i det land där de är i fångenskap och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där man håller dem fångna och säger: Vi har syndat och gjort illa, vi har varit ogudaktiga; ⁴⁸ om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land, dit man fört dem i fångenskap, och ber till dig, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁹ må du då i himlen, där du bor, höra deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. ⁵⁰ Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla de överträdelser som de har begått mot dig, och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att dessa förbarmar sig över dem. ⁵¹ Ty de är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smältugnen.

⁵² Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem, så ofta de ropar till dig. ⁵³ Ty du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose, när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Herre."

⁵⁴ När Salomo hade slutat att med dessa ord be och åkalla Herren, steg han upp från Herrens altare, där han hade legat på knä med händerna lyfta mot himlen. ⁵⁵ Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade: ⁵⁶ "Välsignad vare Herren, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. ⁵⁷ Må då Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss, ⁵⁸ utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit våra fäder. ⁵⁹ Må dessa mina ord med vilka jag bönfallit inför Herren, vara nära Herren, vår Gud, dag och natt, så att han skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel dag efter dag, ⁶⁰ för att alla folk på jorden skall veta att Herren är Gud och ingen annan. ⁶¹ Låt era hjärtan vara hängivna Herren, vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör."

Templet invigs

⁶² Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. ⁶³ Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn. ⁶⁴ Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där.

⁶⁵ Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, alltifrån det ställe där vägen går mot Hamat, ända till Egyptens bäck,^[a] som var inför Herrens, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar, tillsammans fjorton dagar. ⁶⁶ På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.

Herren uppenbarar sig på nytt för Salomo

9 Sedan Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och även kungshuset och allt annat han hade känt längtan och lust att utföra, ² visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. ³ Herren sade till honom: "Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. ⁴ Om du vandrar inför mig, så som din fader David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt vad jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ⁵ då skall jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din fader David, när jag sade: Aldrig skall det på Israels tron saknas en avkomling av dig. ⁶ Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ⁷ då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ⁸ Hur storslaget detta hus än är, skall var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? - ⁹ då skall man svara: Därför att de övergav Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har Herren låtit allt detta onda komma över dem."

Betalningen till Hiram

¹⁰ Sedan Salomo i tjugo år hade byggt på de två husen, Herrens hus och kungshuset, ¹¹ gav kung Salomo tjugo städer i Galileen åt Hiram, kungen i Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld, så mycket han begärde. ¹² Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att se på de städer som Salomo hade givit honom, tyckte han inte om dem, ¹³ utan sade: "Vad är detta för städer som du har gett mig, min broder?" Han kallade dem Kabuls land, som de heter än i dag. ¹⁴ Men Hiram hade sänt etthundratjugo talenter guld till kungen.

Salomos övriga byggnadsverksamhet

¹⁵ På följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som kung Salomo samlade för att bygga Herrens hus, sitt eget hus och Millo liksom Jerusalems murar samt Hasor, Megiddo och Gezer. ¹⁶ Farao, kungen i Egypten, hade dragit upp och intagit Gezer och tänt eld på staden och dödat de kananeer som bodde där. Sedan hade han givit den till hemgift åt sin dotter, som var Salomos hustru. ¹⁷ Men Salomo byggde upp Gezer och Nedre Bet-Horon, ¹⁸ Baalat och Tamar i öknen där i landet, ¹⁹ vidare alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt annat han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i det land som lydde under hans välde. ²⁰ Allt det folk som fanns kvar av amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, alltså de som inte tillhörde Israels barn ²¹ - deras avkomlingar, så många som fanns kvar i landet efter dem därför att Israels barn inte hade förmått ge dem till spillo - dem gjorde Salomo till arbetspliktiga tjänare, så som de är än i dag. ²² Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till slav, utan de blev krigare och hans tjänare, befälhavare och kämpar eller tillsyningsmän för hans vagnar och ridhästar. ²³ Överfogdarna över Salomos arbeten var femhundrafemtio. Dessa hade befälet över folket som utförde arbetet.

²⁴ När faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad till det hus som Salomo hade byggt åt henne, byggde han också Millo.

²⁵ Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och gemenskapsoffer på det altare som han hade byggt åt Herren och tände på det rökelsen inför Herrens ansikte. Så hade han då gjort huset färdigt.

²⁶ Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land. ²⁷ På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap, som följde med Salomos folk. ²⁸ De for till Ofir och hämtade därifrån guld, fyrahundratjugo talenter, som de förde till kung Salomo.

Drottningen av Saba besöker Salomo

10 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och om Herrens namn, kom hon för att sätta honom på prov med svåra frågor. ² Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i mängd samt dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. ³ Och Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för kungen, utan han kunde ge henne svar på allt.

⁴ När drottningen av Saba såg Salomos hela vishet och såg huset han hade byggt ⁵ och rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och brännoffren som han offrade i Herrens hus, blev hon utom sig av förundran. ⁶ Och hon sade till kungen: "Så var det då sant det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet. ⁷ Jag ville inte tro det, förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Men se, inte ens hälften hade berättats för mig. Du har långt mer vishet och rikedom än jag hört genom ryktet. ⁸ Lyckliga är dina män och lyckliga är dessa dina tjänare, som ständigt får stå inför dig och höra din visdom. ⁹ Välsignad vare Herren, din Gud, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels tron! Ja, eftersom Herren älskar Israel för evigt har han gjort dig till kung, för att du skall skipa lag och rätt.

¹⁰ Hon gav kungen etthundratjugo talenter guld och dessutom mängder av väldoftande kryddor samt dyrbara stenar. En så stor mängd väldoftande kryddor som drottningen av Saba gav kung Salomo har aldrig mer förts in.

¹¹ När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, förde den också med sig almugträ i stor mängd och dyrbara stenar. ¹² Av almugträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungshuset samt harpor och psaltare för sångarna. Så mycket almugträ har sedan fram till denna dag inte förts in eller setts i landet.

¹³ Kung Salomo gav drottningen av Saba allt vad hon önskade och begärde. Till det kom allt annat han i sin kungliga frikostighet skänkte henne. Sedan vände hon om och for med sina tjänare hem till sitt land igen.

Salomos rikedom

¹⁴ Det guld som årligen kom in till Salomo vägde sexhundrasextiosex talenter, ¹⁵ utom det som kringresande handelsmän och köpmän förde in, och det som kom från alla kungarna i Arabien och från ståthållarna i landet.

¹⁶ Kung Salomo lät göra tvåhundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld sexhundra siklar guld ¹⁷ samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld tre minor guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset. ¹⁸ Vidare lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med fint guld. ¹⁹ Tronen hade sex trappsteg och tronens ryggstycke var avrundat upptill. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden. ²⁰ Tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant har aldrig tillverkats i något annat rike. ²¹ Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Ingenting var av silver, det hade inget värde på Salomos tid. ²² Ty kungen hade en egen Tarsisflotta på havet tillsammans med Hirams flotta, och en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

²³ Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och vishet. ²⁴ Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den visdom som Gud hade lagt ner i hans hjärta. ²⁵ Var och en förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år.

²⁶ Salomo samlade också vagnar och ridhästar, så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem inrymde han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ²⁷ Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet. ²⁸ Hästarna som Salomo skaffade kom från Egypten. En del av kungens uppköpare hämtade ett visst antal av dem till bestämt pris. ²⁹ Varje vagn som hämtades och fördes in från Egypten kostade 600 siklar silver och varje häst 150. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hetiternas alla kungar och till kungarna i Aram.

Salomos hustrur

11 Kung Salomo hade vid sidan om faraos dotter många andra utländska kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomitiskor, sidoniskor och hetitiskor, ² De hörde till folk som Herren hade talat om och sagt till Israels barn: "Ni skall inte gå in till dem, och de inte till er, eftersom de kommer att förleda era hjärtan att följa deras gudar." Till dessa höll sig Salomo och älskade dem. ³ Han hade sjuhundra furstliga gemåler och trehundra bihustrur, och dessa kvinnor förledde hans hjärta. ⁴ När Salomo blev gammal, förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet Herren, sin Gud, som hans fader Davids hjärta hade varit. ⁵ Salomo följde efter Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas styggelse. ⁶ Salomo gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde inte i allt efter Herren, så som hans fader David hade gjort. ⁷ Salomo byggde då en offerhöjd åt Kemosh, moabiternas styggelse, på berget öster om Jerusalem och likaså en åt Molok, ammoniternas styggelse. ⁸ På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, som fick tända offereld och offra åt sina gudar.

⁹ Herren blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom. ¹⁰ Han hade givit honom befallning om denna sak: att han inte skulle följa efter andra gudar. Men han hade inte hållit vad Herren befallt. ¹¹ Därför sade Herren till Salomo: "Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och ge det åt din tjänare. ¹² Men för din fader Davids skull vill jag inte göra detta så länge du lever. Först ur din sons hand skall jag rycka det. ¹³ Dock skall jag inte rycka hela riket ifrån honom, utan en stam skall jag ge åt din son för min tjänare Davids skull, och för Jerusalems skull, som jag har utvalt."

Salomos fiender

¹⁴ Herren reste upp en motståndare^[b] till Salomo. Det var edomiten Hadad som var släkt med kungen i Edom. ¹⁵ När David var i strid med Edom drog befälhavaren Joab upp för att begrava de stupade och han förgjorde alla av mankön i Edom. ¹⁶ Joab och hela Israel stannade där i sex månader till dess att han hade utrotat alla av mankön i Edom. ¹⁷ Då flydde Hadad tillsammans med några edomitiska män, som hade varit i hans fars tjänst, för att bege sig till Egypten. Hadad var då en ung pojke. ¹⁸ Sedan de brutit upp från Midjan kom de till Paran. De tog folk med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, kungen i Egypten. Denne gav Hadad hus, underhåll och land. ¹⁹ Farao uppskattade Hadad så mycket att han till hustru gav honom en syster till sin gemål, en syster till drottning Tapenes. ²⁰ Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och Tapenes avvande honom i faraos hus. Sedan vistades Genubat i faraos hus bland faraos söner.

²¹ Medan Hadad var i Egypten, hörde han att David hade gått till vila hos sina fäder och att befälhavaren Joab var död. Han sade då till farao: "Låt mig fara hem till mitt land." ²² Men farao sade till honom: "Vad saknar du här hos mig, eftersom du vill fara hem till ditt land?" Men han svarade: "Ingenting, men låt mig ändå ge mig av."

²³ Gud reste upp ännu en motståndare till Salomo. Det var Rezon, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, kungen i Soba. ²⁴ När David åstadkom ett blodbad bland dem, samlade denne folk omkring sig och blev ledare för ett rövarband. Dessa drog till Damaskus och slog sig ner där och gjorde sig till herrar i Damaskus. ²⁵ Rezon var under hela Salomos livstid motståndare till Israel och gjorde landet skada, han liksom Hadad. Han var fientligt inställd till Israel, och han blev kung över Aram.

Jerobeam gör uppror mot Salomo

²⁶ En av Salomos tjänare hette Jerobeam. Han var son till Nebat, en efraimit från Sereda, och hans mor hette Seruga och var änka. Jerobeam gjorde uppror mot kungen. ²⁷ Orsaken till att han gjorde uppror mot kungen var denna:

Salomo byggde på Millo. Han ville täppa till öppningen i muren omkring sin fader Davids stad. ²⁸ Jerobeam var en duglig man, och då Salomo såg att den unge mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det arbete som Josefs hus hade att utföra. ²⁹ Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut ur Jerusalem. Då kom profeten Ahia från Silo emot honom på vägen. Profeten var klädd i en ny mantel, och de båda var ensamma på fältet. ³⁰ Ahia tog den nya manteln, som han hade på sig och slet sönder den i tolv delar. ³¹ Och han sade till Jerobeam: "Tag här tio delar för din räkning. Ty så säger Herren, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket ur Salomos hand och ge tio av stammarna åt dig. ³² Bara en stam skall han få behålla för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt ur alla Israels stammar. ³³ Detta skall ske, därför att de har övergivit mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte gått på mina vägar och inte gjort det som är rätt i mina ögon, efter mina stadgar och föreskrifter, så som Salomos fader David gjorde. ³⁴ Dock skall jag inte ta ifrån honom hela riket, utan jag vill låta honom vara furste så länge han lever, för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han höll fast vid mina bud och stadgar. ³⁵ Men jag skall ta kungadömet från hans son och ge de tio stammarna åt dig. ³⁶ Åt hans son skall jag ge en stam, så att min tjänare David alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mig för att där fästa mitt namn. ³⁷ Dig vill jag alltså ta och låta regera över allt vad du önskar, och du skall bli kung över Israel. ³⁸ Om du lyder allt jag befaller dig och går på mina vägar och gör det som är rätt i mina ögon, så att du håller fast vid mina stadgar och bud, så som min tjänare David gjorde, då skall jag vara med dig och åt dig bygga ett hus som blir bestående, så som jag byggde ett hus åt David, och jag skall ge Israel åt dig. ³⁹ Jag skall förödmjuka Davids släkt genom detta, men inte för alltid."

⁴⁰ Salomo sökte efter tillfälle att döda Jerobeam, men Jerobeam stod upp och flydde till Egypten, till Sisak, kungen i Egypten, och stannade där till Salomos död.

Salomo dör

⁴¹ Vad som mer finns att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om hans visdom, det är skrivet i Salomos krönika. ⁴² Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio år.^[c]

⁴³ Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begravd i sin fader Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

De norra stammarna avfaller från Davids hus

12 Rehabeam begav sig till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till kung. ² Jerobeam, Nebats son, hörde detta medan han ännu var i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo. Jerobeam bodde alltså i Egypten, ³ men man sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med Israels hela församling och sade till Rehabeam: ⁴ "Din far gjorde vårt ok tungt. Men lätta du nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig." ⁵ Han svarade dem: "Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar." Och folket gick.

⁶ Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde, och han sade: "Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?" ⁷ De svarade honom: "Om du i dag vill bli detta folks tjänare och tjäna dem, om du lyssnar till deras bön och talar goda ord till dem, så kommer de för alltid att bli dina tjänare." ⁸ Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade givit honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹ Han sade till dem: "Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?" ¹⁰ De unga männen, som hade växt upp med honom, svarade: "Så här bör du säga till detta folk, som har sagt till dig: Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss - så här bör du säga till dem: Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja. ¹¹ Ni skall veta, att har min far lagt på er ett tungt ok, skall jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, skall jag tukta er med skorpiongissel."

¹² På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket i Israel till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: "Kom tillbaka till mig på tredje dagen." ¹³ Då gav kungen folket ett hårt svar. Han brydde sig inte om det råd som de gamla hade givit honom. ¹⁴ Han följde de unga männens råd och sade: "Har min far gjort ert ok tungt, skall jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, skall jag tukta er med skorpiongissel." ¹⁵ Kungen lyssnade alltså inte till folket. Herren ledde det så, för att det skulle uppfyllas som Herren hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.

¹⁶ När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:

Därefter gick Israel hem igen. ¹⁷ Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer.

¹⁸ När kung Rehabeam sände ut Adoram, som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade hela Israel honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skyndsamt stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹ Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.

²⁰ När hela Israel fick höra att Jerobeam hade kommit tillbaka, sände de bud och kallade honom till folkförsamlingen och gjorde honom till kung över hela Israel. Ingen höll sig till Davids hus mer än Juda stam.

Semajas budskap

²¹ När Rehabeam kom till Jerusalem, kallade han samman hela Juda hus och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israels hus och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam, Salomos son. ²² Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja. Han sade: ²³ "Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till hela Juda hus och Benjamin och det övriga folket: ²⁴ Så säger Herren: Ni skall inte dra upp för att strida mot era bröder, Israels barn. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, ty det som har skett har kommit från mig." De lyssnade till Herrens ord och vände om och gick sin väg, så som Herren hade befallt.

Jerobeams kalvdyrkan i Betel och Dan

²⁵ Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han bort och befäste Penuel. ²⁶ Jerobeam tänkte inom sig: "Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. ²⁷ Ty om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung. Då dödar de mig och vänder tillbaka till Rehabeam, Juda kung."

²⁸ Sedan kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar av guld och sade till folket: "Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land." ²⁹ Han ställde upp den ena i Betel, och den andra i Dan. ³⁰ Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram för den ena av dem. ³¹ Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde alla slags män ur folket till präster, sådana som inte var leviter.

³² Jerobeam anordnade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Han gjorde detta i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. De män som han hade gjort till offerhöjdspräster, lät han göra tjänst i Betel. ³³ Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, det var den månad som han själv hade valt. Han anordnade då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att tända offereld.

Gudsmannen från Juda

13 På Herrens befallning kom en gudsman från Juda till Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att tända offereld. ² På Herrens befallning ropade mannen mot altaret och sade: "Altare! Altare! Så säger Herren: Se, åt Davids hus skall det födas en son vid namn Josia. På dig skall han slakta offerhöjdsprästerna som tänder offereld på dig, och människoben skall man då bränna upp på dig." ³ På samma gång angav han ett tecken genom att säga: "Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: Se, altaret skall rämna, och askan på det spillas ut."

⁴ När kung Jerobeam hörde de ord som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade: "Grip honom!" Men handen som han hade räckt ut mot honom blev förlamad, och han kunde inte dra den tillbaka till sig igen. ⁵ Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut. Det var det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade angivit. ⁶ Då sade kungen till gudsmannen: "Ropa till Herren, din Gud, och bed för mig, så att jag kan dra tillbaka min hand igen." Gudsmannen ropade till Herren. Kungen kunde då dra tillbaka sin hand igen, och den var likadan som förut. ⁷ Då sade kungen till gudsmannen: "Kom med mig hem och styrk dig. Sedan skall jag ge dig en gåva." ⁸ Men gudsmannen svarade kungen: "Om du så ger mig hälften av vad som finns i ditt hus, kommer jag inte med dig. Här på platsen vill jag varken äta eller dricka. ⁹ Ty så har Herren befallt mig genom sitt ord och sagt: Du skall varken äta eller dricka och inte heller vända tillbaka samma väg du har gått hit." ¹⁰ Och han tog en annan väg tillbaka än den han hade kommit till Betel.

Den gamle profeten i Betel

¹¹ I Betel bodde en gammal profet. En av hans söner berättade för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel och vad han hade talat till kungen. När de hade berättat detta för sin far, ¹² frågade han dem: "Vilken väg gick han?" Hans söner hade sett vilken väg gudsmannen hade gått, han som hade kommit från Juda. ¹³ Då sade han till sina söner: "Sadla åsnan åt mig." När de hade sadlat åsnan åt honom satt han upp på den ¹⁴ och begav sig av efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och han frågade honom: "Är du den gudsman som kommit från Juda?" "Ja", svarade han. ¹⁵ Då sade han till honom: "Kom med mig hem och ät med mig." ¹⁶ Men han svarade: "Jag kan inte vända tillbaka och följa med dig, och jag vill inte äta eller dricka med dig här på platsen. ¹⁷ Ty genom sitt ord har Herren sagt till mig: Du skall varken äta eller dricka där. Du skall inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit." ¹⁸ Han sade till honom: "Jag är också profet som du, och en ängel har talat till mig på Herrens befallning och sagt: För honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka." Men han ljög för honom.

¹⁹ Då vände han tillbaka med honom och åt och drack i hans hus. ²⁰ Men medan de satt till bords, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. ²¹ Han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda: "Så säger Herren: Därför att du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren, din Gud, har givit dig, ²² utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han hade förbjudit dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp inte komma i dina fäders grav."

²³ Sedan han hade ätit och druckit, sadlade den gamle mannen åsnan åt profeten, som han hade fört tillbaka. ²⁴ Denne begav sig av, men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans döda kropp låg utsträckt på vägen, medan åsnan stod bredvid den. Även lejonet stod bredvid den döda kroppen. ²⁵ När folk som gick förbi såg den döda kroppen ligga utsträckt på vägen och såg lejonet som stod bredvid den döda kroppen, gick de in i staden, där den gamle profeten bodde, och berättade det.

²⁶ När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde det, sade han: "Det är gudsmannen, han som var upprorisk mot Herrens ord. Därför har Herren gett honom i lejonets våld, och det har rivit honom och dödat honom enligt det ord som Herren talat till honom." ²⁷ Därefter sade han till sina söner att de skulle sadla åsnan åt honom. Och de sadlade den. ²⁸ Så begav han sig av och fann den döda kroppen ligga utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stå bredvid. Lejonet hade inte ätit av den döda kroppen och inte heller rivit åsnan. ²⁹ Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan och förde den tillbaka. Den gamle profeten gick in i staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. ³⁰ Han lade hans döda kropp i sin egen grav. De höll dödsklagan efter honom och ropade: "Ack ve, min broder!" ³¹ Då han hade begravt honom, sade han till sina söner: "När jag dör, begrav mig då i den grav där gudsmannen ligger och lägg mina ben vid sidan av hans ben. ³² Ty helt säkert skall det ord gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus i Samariens städer."

³³ Inte heller därefter vände Jerobeam om från sin onda väg, utan gjorde åter alla slags män ur folket till offerhöjdspräster. Alla som ville helgade han till att bli offerhöjdspräster. ³⁴ På detta sätt blev han orsak till synd för Jerobeams hus så att det blev utplånat och utrotat från jorden.

Ahia profeterar mot Jerobeams hus

14 Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk. ² Då sade Jerobeam till sin hustru: "Stå upp och förklä dig, så att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till Silo. Där bor profeten Ahia, han som sade till mig att jag skulle bli kung över detta folk. ³ Tag med dig tio bröd och några små kakor och en kruka honung och gå till honom. Han skall då tala om för dig, hur det skall gå med pojken." ⁴ Jerobeams hustru gjorde så. Hon steg upp och gick till Silo och kom till Ahias hus. Ahia kunde inte se, för hans ögon var matta av ålder. ⁵ Men Herren hade sagt till Ahia: "Se, nu kommer Jerobeams hustru för att fråga dig om sin son, ty han är sjuk. Så och så skall du säga till henne. När hon kommer, skall hon låtsas att hon är en annan."

⁶ När Ahia hörde ljudet av hennes steg i dörren, sade han: "Kom in, du Jerobeams hustru. Varför låtsas du vara en annan? Jag har fått i uppdrag att ge dig dåliga nyheter. ⁷ Gå och säg till Jerobeam: Så säger Herren, Israels Gud: Se, jag har upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk Israel. ⁸ Jag har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du har inte varit sådan som min tjänare David var. Han höll mina bud och följde mig av hela sitt hjärta, så att han endast gjorde det som var rätt i mina ögon. ⁹ Du har gjort mer ont än alla som har varit före dig. Du har gjort andra gudar åt dig, ja, gjutna avgudabilder för att väcka min vrede, och du har kastat mig bakom din rygg. ¹⁰ Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota alla av mankön bland dem, både slavar och fria i Israel. Jag skall sopa bort Jerobeams hus, så som man sopar bort smuts, till dess allt är borta. ¹¹ Den av Jerobeams hus som dör i staden skall hundarna äta upp, och den som dör ute på marken skall himlens fåglar äta upp. Ty så har Herren talat.

¹² Res dig därför upp och gå hem igen. När din fot träder in i staden, skall barnet dö. ¹³ Hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom och begrava honom. Han är den ende av Jerobeams hus som skall läggas i en grav, därför att han är den ende i Jerobeams hus, som Herren, Israels Gud, funnit något gott hos. ¹⁴ Men Herren skall åt sig resa upp en kung över Israel, en kung som skall utrota Jerobeams hus på den dagen. Och vad ser jag redan nu? ¹⁵ Herren skall slå Israel, så att det blir likt vassen som vaggar hit och dit i vattnet. Han skall rycka upp Israel ur detta goda land som han har givit åt deras fäder och han skall skingra dem på andra sidan floden, därför att de har gjort sig aseror och därmed väckt Herrens vrede. ¹⁶ Han skall överge Israel för de synder som Jerobeam har begått och genom vilka han kommit Israel att synda."

¹⁷ Då reste sig Jerobeams hustru och gick sin väg och kom till Tirsa. Just som hon steg över husets tröskel dog pojken. ¹⁸ Man begravde honom, och hela Israel höll dödsklagan efter honom enligt det ord som Herren hade talat genom sin tjänare, profeten Ahia.

Jerobeam dör

¹⁹ Vad som mer finns att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans regering, är skrivet i Israels kungars krönika. ²⁰ Den tid Jerobeam regerade var tjugotvå år.^[d] Sedan gick han till vila hos sina fäder. Hans son Nadab blev kung efter honom.

Rehabeam kung i Juda

²¹ Rehabeam, Salomos son, var kung i Juda. Fyrtioett år gammal var Rehabeam när han blev kung, och han regerade sjutton år^[e] i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska.

²² Juda gjorde det som var ont i Herrens ögon. Med de synder de begick uppväckte de hans vrede långt mer än deras fäder hade gjort. ²³ Ty de byggde sig också offerhöjder och reste stoder och aseror på alla höga kullar och under alla gröna träd. ²⁴ Också manlig tempelprostitution förekom i landet. Man tog efter alla avskyvärda seder hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn.

²⁵ Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, kungen i Egypten, upp mot Jerusalem. ²⁶ Han tog skatterna i Herrens hus och skatterna i kungshuset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra. ²⁷ I deras ställe lät kung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet för drabanterna som höll vakt vid ingången till kungshuset. ²⁸ Så ofta kungen gick till Herrens hus, bar drabanterna dem. Sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.

²⁹ Vad som mer finns att säga om Rehabeam och om allt han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. ³⁰ Rehabeam och Jerobeam låg ständigt i krig med varandra. ³¹ Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad. Hans mor hette Naama och hon var ammonitiska. Hans son Abiam blev kung efter honom.

Abiam kung i Juda

15 I kung Jerobeams, Nebats sons, artonde regeringsår blev Abiam kung över Juda. ² Han regerade tre år^[f] i Jerusalem. Hans mor hette Maaka, Abisaloms dotter. ³ Abiam levde i alla de synder som hans far hade begått före honom, och han var inte hängiven Herren, sin Gud, så som hans fader Davids hjärta hade varit. ⁴ Men för Davids skull lät Herren, hans Gud, honom få en lampa i Jerusalem, genom att han insatte hans son efter honom och lät Jerusalem finnas kvar. ⁵ Detta skedde därför att David hade gjort det som var rätt i Herrens ögon och inte vänt sig bort ifrån något som han befallde honom, så länge han levde, utom ifråga om hetiten Uria. ⁶ Men Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra, så länge Rehabeam levde.

⁷ Vad som mer finns att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. Och Abiam och Jerobeam låg i krig med varandra. ⁸ Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom.

Asa kung i Juda

⁹ I Jerobeams, Israels kungs, tjugonde regeringsår blev Asa kung över Juda. ¹⁰ Han regerade fyrtioett år^[g] i Jerusalem. Hans mor hette Maaka, Abisaloms dotter.

¹¹ Asa gjorde det som var rätt i Herrens ögon, så som hans fader David hade gjort. ¹² Han fördrev ur landet alla dem som ägnade sig åt manlig tempelprostitution. Han skaffade bort alla de eländiga avgudabilder som hans fäder hade låtit göra. ¹³ Till och med sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningvärdighet, därför att hon hade satt upp en avgudabild åt Aseran. Asa högg ner avgudabilden och brände upp den i Kidrons dal. ¹⁴ Offerhöjderna blev inte avskaffade. Men Asas hjärta var hängivet Herren, så länge han levde. ¹⁵ Han förde in i Herrens hus, både det hans far och det han själv hade helgat: silver, guld och kärl.

¹⁶ Asa och Israels kung Basha låg i krig med varandra, så länge de levde. ¹⁷ Basha, Israels kung, drog upp mot Juda och började befästa Rama för att hindra att någon kom vare sig till eller från Asa, Juda kung. ¹⁸ Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i Herrens hus, liksom skatterna i kungshuset och lämnade detta åt sina tjänare. Därefter sände kung Asa dem till Ben-Hadad, son till Tabrimmon, son till Hezjon, kungen i Aram, som bodde i Damaskus, och lät säga: ¹⁹ "Låt oss ingå förbund du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig gåvor av silver och guld. Bryt ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred."

²⁰ Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och slog Ijon, Dan, Abel-Bet-Maaka och hela Kinneret och hela Naftalis land. ²¹ När Basha hörde detta, avstod han från att befästa Rama och stannade kvar i Tirsa.

²² Då kallade kung Asa samman hela Juda, ingen var undantagen. De förde bort stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste kung Asa Geba i Benjamin och Mispa.

²³ Vad som mer finns att säga om Asa, om alla hans mäktiga gärningar, ja, allt vad han gjorde, och om de städer han byggde, det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han blev gammal fick han en sjukdom i sina fötter. ²⁴ Asa gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Josafat blev kung efter honom.

Nadab kung i Israel

²⁵ Nadab, Jerobeams son, blev kung över Israel i Asas, Juda kungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två år.^{[h] 26} Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars vägar och i den synd genom vilken han kom Israel att synda.

²⁷ Men Basha, Ahias son, som var av Isaskars släkt, anstiftade en sammansvärjning mot honom, och Basha dödade honom vid Gibbeton som tillhörde filisteerna medan Nadab med hela Israel belägrade Gibbeton. ²⁸ I Asas, Juda kungs, tredje regeringsår var det som Basha lät döda Nadab, och han blev själv kung i Nadabs ställe. ²⁹ När han hade blivit kung, dödade han alla som hörde till Jerobeams hus. Han lät ingen av Jerobeams hus bli kvar, utan utrotade dem enligt det ord som Herren hade talat genom sin tjänare Ahia från Silo. ³⁰ Detta för de synder som Jerobeam hade begått och genom vilka han kom Israel att synda, så att han därmed väckte Herrens, Israels Guds, vrede.

³¹ Vad som mer finns att säga om Nadab och om allt vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika. ³² Men Asa och Israels kung Basha låg i krig med varandra så länge de levde.

Basha kung i Israel

³³ I Asas, Juda kungs, tredje regeringsår blev Basha, Ahias son, kung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugofyra år.^{[i] 34} Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på Jerobeams väg och i den synd genom vilken han kom Israel att synda.

16 Herrens ord kom till Jehu, Hananis son, mot Basha. Han sade: ² "Eftersom jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste över mitt folk Israel, men du har gått på Jerobeams väg och kommit mitt folk att synda, så att de har väckt min vrede genom sina synder, ³ därför skall jag sopa bort Basha och hans hus. Ja, jag skall göra med ditt hus som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus. ⁴ Den av Bashas hus som dör i staden skall hundarna äta upp, och den av hans hus som dör ute på marken skall himlens fåglar äta upp."

⁵ Vad som mer finns att säga om Basha, om vad han gjorde och om hans mäktiga gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika. ⁶ Basha gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Tirsa. Hans son Ela blev kung efter honom.

⁷ Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade Herrens ord kommit till Basha och hans hus, inte endast för allt det onda som han hade gjort i Herrens ögon, då han väckte hans vrede genom sina händers verk, och det därför måste gå honom som det gick Jerobeams hus, utan också därför att han hade förgjort detta.

Ela kung i Israel

⁸ I Asas, Juda kungs, tjugosjätte regeringsår, blev Ela, Bashas son, kung över Israel i Tirsa och regerade i två år.^{[j] 9} Men hans tjänare Simri, som var befälhavare för den ena hälften av vagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. En gång då Ela i Tirsa hade druckit sig berusad hemma hos Arsa, överhovmästaren i Tirsa, ¹⁰ kom Simri dit och slog honom till döds i Asas, Juda kungs, tjugosjunde regeringsår. Sedan blev han själv kung efter Ela.

¹¹ När han hade blivit kung och satt på sin tron, dödade han hela Bashas hus utan att låta någon av mankön bli kvar, varken släkting eller vän. ¹² Så utrotade Simri hela Bashas hus enligt det ord som Herren hade talat mot Basha genom profeten Jehu. ¹³ Detta skedde på grund av alla de synder som Basha och hans son Ela hade begått och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att de väckte Herrens, Israels Guds, vrede med sina tomma avgudar.

¹⁴ Vad som mer finns att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.

Simri kung i Israel

¹⁵ I Asas, Juda kungs, tjugosjunde regeringsår blev Simri kung och regerade sju dagar i Tirsa. Folket höll då på att belägra Gibbeton, som tillhörde filisteerna. ¹⁶ Medan folket höll på med belägringen, fick de höra: "Simri har anstiftat en sammansvärjning. Han har också dödat kungen." Då gjorde hela Israel samma dag den israelitiske befälhavaren Omri till kung i lägret. ¹⁷ Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de angrep Tirsa. ¹⁸ När Simri såg att staden hade intagits, gick han in i kungshusets palatsbyggnad och brände upp kungshuset och sig själv i eld och omkom. ¹⁹ Detta skedde på grund av de synder som han hade begått, när han gjorde det som var ont inför Herren och vandrade på Jerobeams väg och i den synd som denne hade gjort och genom vilken han hade kommit Israel att synda.

²⁰ Vad som mer finns att säga om Simri och om den sammansvärjning han anstiftade, det är skrivet i Israels kungars krönika.