Bible in 90 Days

David smörjs till kung

16 Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till kung." ² Samuel svarade: "Hur skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, dödar han mig." Herren svarade: "Tag med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. ³ Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då låta dig veta vad du skall göra, så att du åt mig smörjer den jag visar dig."

⁴ Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: "Kommer du med frid?" ⁵ Han svarade: "Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret." Och han helgade Isai och hans söner och inbjöd dem till offret.

⁶ När de kom dit och han fick se Eliab, tänkte han: "Det är säkert Herrens smorde, som står här inför Herren." ⁷ Men Herren sade till Samuel: "Se inte på hans utseende och på hans resliga gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat." ⁸ Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." ⁹ Då lät Isai sin son Samma gå fram. Men Samuel sade: "Inte heller honom har Herren utvalt." ¹⁰ På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Isai: " Herren har inte utvalt någon av dessa." ¹¹ Och han frågade honom: "Är detta alla pojkar du har?" Han svarade: "Det fattas en, den yngste, och han vaktar fåren." Då sade Samuel till Isai: "Sänd bud och hämta hit honom, för vi sätter oss inte till bords förrän han kommer hit." ¹² Isai sände då bud och hämtade David. Han var rödkindad, hade vackra ögon och såg bra ut. "Stå upp och smörj honom", sade Herren, "ty han är det." ¹³ Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan steg Samuel upp och gick till Rama.

David kommer till Sauls hov

¹⁴ Men Herrens Ande vek från Saul och en ond ande från Herren plågade honom. ¹⁵ Sauls tjänare sade till honom: "Eftersom en ond ande från Gud plågar dig, ¹⁶ borde du, vår herre, säga till dina tjänare som står inför dig att de söker upp en man som är skicklig att spela harpa. När den onde anden från Gud kommer över dig, skall han spela och så skall det bli bättre med dig." ¹⁷ Då sade Saul till sina tjänare: "Se er om för min räkning efter en man som är duktig att spela och för hit honom till mig." ¹⁸ En av tjänarna svarade: " Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara skicklig att spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom."

¹⁹ Saul sände då bud till Isai och lät säga: "Sänd till mig din son David, som vaktar fåren." ²⁰ Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en vinlägel och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. ²¹ Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. ²² Saul sände bud till Isai och lät säga: "Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon."

²³ När så anden från Gud kom över Saul, brukade David ta harpan och spela. Då kände Saul lindring och blev bättre, och den onde anden vek ifrån honom.

David och Goliat

17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. ² Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. ³ Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig.

⁴ Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. ⁵ På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. ⁶ Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. ⁷ Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. ⁸ Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig. ⁹ Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss." ¹⁰ Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!" ¹¹ När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna.

David i Sauls läger

¹² David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. ¹³ Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. ¹⁴ David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. ¹⁵ Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem.

¹⁶ Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där.

¹⁷ Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. ¹⁸ De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem. ¹⁹ Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna."

²⁰ David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri. ²¹ Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. ²² David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. ²³ Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det.

²⁴ När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. ²⁵ Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel." ²⁶ David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?" ²⁷ De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom."

²⁸ Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit." ²⁹ David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga." ³⁰ Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.

³¹ Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom. ³² David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté." ³³ Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen." ³⁴ Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, ³⁵ följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det. ³⁶ Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." ³⁷ David sade vidare: " Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må Herren vara med dig."

³⁸ Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. ³⁹ David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det. ⁴⁰ Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen.

⁴¹ Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. ⁴² Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. ⁴³ Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar. ⁴⁴ Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur." ⁴⁵ David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. ⁴⁶ Herren skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. ⁴⁷ Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand."

⁴⁸ När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. ⁴⁹ David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. ⁵⁰ Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. ⁵¹ Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet.

När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. ⁵² Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron. ⁵³ När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. ⁵⁴ David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Sauls undran angående Davids far

⁵⁵ När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte." ⁵⁶ Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är." ⁵⁷ När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen. ⁵⁸ Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem."

Sauls avund och vrede

18 Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. ² Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus. ³ Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv. ⁴ Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. ⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare.

⁶ När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. ⁷ Kvinnorna sjöng och dansade och sade:

⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom." ⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

¹⁰ Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, ¹¹ och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. ¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. ¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. ¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. ¹⁵ När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. ¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

¹⁷ Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför Herrens krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra." ¹⁸ Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?" ¹⁹ Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom. ²¹ Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson." ²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!" ²³ När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man."

²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, ²⁵ bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. ²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut, ²⁷ stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. ²⁸ Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. ²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat.

Saul försöker döda David

19 Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan hade David mycket kär. ² Därför berättade Jonatan detta för David och sade: "Min fader Saul försöker döda dig. Var på din vakt i morgon bitti och håll dig undan på någon plats där du kan gömma dig. ³ Själv skall jag gå ut och ställa mig bredvid min far på marken där du är, och jag skall tala med min far om dig. Om jag då märker något, skall jag tala om det för dig."

⁴ Jonatan talade väl om David med sin fader Saul och sade till honom: "Konungen må inte synda mot sin tjänare David, för han har inte förbrutit sig mot dig, utan vad han har gjort, har varit till stor nytta för dig. ⁵ Han satte sitt liv på spel och slog ner filisteen, och Herren gav hela Israel en stor seger. Du såg det och blev glad över det. Varför skulle du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan orsak?" ⁶ Saul lyssnade till Jonatans ord och svor: "Så sant Herren lever, han skall inte dödas." ⁷ Sedan kallade Jonatan till sig David och talade om för honom allt som hade sagts. Därefter tog Jonatan med sig David till Saul, och han var sedan i hans tjänst som förut.

⁸ När kriget bröt ut igen, drog David ut och stred mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de flydde för honom.

⁹ Men en ond ande från Herren kom över Saul, där han satt i sitt hus med spjutet i handen, medan David spelade. ¹⁰ Då försökte Saul att med spjutet spetsa fast David vid väggen. Men David vek undan för Saul, så att han stötte spjutet in i väggen. David flydde och kom undan samma natt.

¹¹ Men Saul sände några män till Davids hus för att vakta på honom och döda honom morgonen därpå. Davids hustru Mikal talade om detta för honom och sade: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du att dödas i morgon." ¹² Därefter släppte hon ner David genom fönstret, och han flydde och kom undan. ¹³ Sedan tog Mikal husguden och lade den i sängen. Hon satte myggnät av gethår över huvudet på den och lade täcket över den. ¹⁴ När Saul sände män för att hämta David, sade hon: "Han är sjuk". ¹⁵ Saul sände då dit männen igen för att de skulle gå in till David och sade: "Bär honom hit till mig i sängen, så att jag kan döda honom." ¹⁶ Men när männen kom in, fick de se att det var husguden som låg i sängen med myggnätet över huvudet. ¹⁷ Då sade Saul till Mikal: "Varför har du lurat mig på det här sättet och släppt ut min fiende, så att han har kommit undan?" Mikal svarade Saul: "Han sade till mig: Släpp mig, annars dödar jag dig."

¹⁸ När David hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och talade om för denne, allt vad Saul hade gjort honom. Sedan gick han med Samuel till Najot och stannade där. ¹⁹ Man berättade för Saul att David var i Najot vid Rama. ²⁰ Då sände Saul dit några män för att hämta David. Men när männen fick se skaran av profeter som profeterade och fick se Samuel stå där som deras anförare, kom Guds Ande över dem så att också de profeterade. ²¹ När man talade om detta för Saul, sände han dit andra män, men också de profeterade. När han då för tredje gången sände dit andra män, profeterade de också. ²² Då begav han sig själv till Rama. När han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: "Var är Samuel och David?" Man svarade: "De är i Najot i Rama." ²³ Då begav han sig dit, till Najot i Rama. Men Guds Ande kom också över honom, så att han hela vägen gick och profeterade, ända till dess han kom fram till Najot i Rama. ²⁴ Då tog även han av sig kläderna, och profeterade, också han, inför Samuel. Han blev liggande naken hela den dagen och hela natten. Därför brukar man säga: "Är också Saul bland profeterna?"

David och Jonatan

20 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning eller vilken synd har jag gjort mot din far, eftersom han försöker ta mitt liv?" ² "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du skall inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så skall inte ske." ³ Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan skall inte få veta detta, för att han inte skall bli bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." ⁴ Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar skall jag göra för dig."

⁵ David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. ⁶ Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att i all hast få göra ett besök i sin stad Betlehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. ⁷ Om han säger: "Bra!", då kan din tjänare vara trygg. Men om han blir arg, vet du att han har ont i sinnet. ⁸ Visa nu din kärlek till din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns missgärning hos mig, så döda mig du! Varför skulle du föra mig till din far?" ⁹ Jonatan svarade: "Nej aldrig! Om jag på något sätt förstår att min far har beslutat att göra dig något ont, skall jag tala om det för dig." ¹⁰ Då sade David till Jonatan: "Vem skall meddela mig, om din far ger dig ett hårt svar?"

¹¹ "Kom", sade Jonatan, "låt oss gå ut på marken!" Så gick de båda ut på marken. ¹² Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud, om jag finner att det låter bra för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid frågar ut min far, så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. ¹³ Må Herren straffa Jonatan både nu och senare, om jag inte avslöjar för dig om min far har beslutat att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Herren skall då vara med dig, så som han har varit med min far. ¹⁴ Lova mig att du, så länge jag ännu lever, visar mig Herrens godhet och när jag dör ¹⁵ aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har tagit bort alla Davids fiender från jorden?"

¹⁶ Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: " Herren skall ställa Davids fiender till svars." ¹⁷ Av kärlek till David svor Jonatan på nytt sin ed till honom, ty han hade honom lika kär som sitt eget liv.

¹⁸ Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är nymånad, och du kommer då att saknas, för din plats står tom. ¹⁹ Men skynda dig i övermorgon ner till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. ²⁰ Jag skall då skjuta tre pilar i närheten av den, som om jag sköt mot något mål. ²¹ Sedan skall jag skicka min tjänare att leta reda på pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna ligger bakom dig, tag upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, för ingen fara är på färde så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna ligger framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. ²³ Och ifråga om det som vi, du och jag, nu har talat om, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."

²⁴ David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. ²⁵ Kungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. ²⁶ Saul sade dock ingenting den dagen, eftersom han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren. Säkert är han inte ren." ²⁷ Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?" ²⁸ Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. ²⁹ Han sade: Låt mig gå, för vi firar en släktofferfest i staden, och min bror har själv befallt mig att komma. Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå för att besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till konungens bord."

³⁰ Då blev Saul rasande mot Jonatan, och han sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Visste jag då inte, att du har tagit parti för Isais son till skam för dig själv och till skam för din mors sköte. ³¹ För så länge Isais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Så sänd nu och låt hämta honom hit till mig, för han måste dö!" ³² "Varför skall han dödas?" frågade Jonatan. "Vad har han gjort?" ³³ Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat att döda David. ³⁴ Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull, därför att hans far hade skymfat honom.

³⁵ Följande morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Och han hade en liten pojke med sig. ³⁶ "Spring och leta reda på pilarna, som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang, sköt Jonatan pilen över honom. ³⁷ När pojken kom till det ställe dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen ligger ju framför dig, längre bort." ³⁸ Jonatan ropade vidare efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. ³⁹ Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. ⁴⁰ Jonatan lämnade sina vapen åt pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, tag med dem till staden!"

⁴¹ Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. ⁴² Jonatan sade till David: "Gå i frid. Må det bli, som vi båda svor vid Herrens namn när vi sade: Herren skall vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." ⁴³ Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.

David i Nob

21 David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev förskräckt när han fick se David och frågade honom: "Varför kommer du ensam och har ingen med dig?" ² David svarade prästen Ahimelek: "Kungen har gett mig ett uppdrag, och han sade till mig: Ingen får veta något om det ärende som jag sänder dig i och som jag har gett dig befallning om. Mina män har jag visat till det och det stället. ³ Ge mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan finnas." ⁴ "Vanligt bröd har jag inte ", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om bara dina män har avhållit sig från kvinnor." ⁵ David svarade prästen: "Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drog ut, var mina mäns tillhörigheter heliga fastän ärendet är av vanligt slag. Hur mycket renare skall de då inte vara i dag? ⁶ Då gav prästen honom det heliga, ty det fanns inte något annat bröd än skådebröden. De hade legat inför Herrens ansikte, men man hade burit undan dem för att lägga fram nybakat bröd samma dag som det gamla togs bort.

⁷ Men en av Sauls tjänare befann sig där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar inför Herren.

⁸ David frågade Ahimelek: "Har du inte något spjut eller svärd till hands här? För varken mitt svärd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande." ⁹ Prästen svarade: "Här finns det svärd som har tillhört filisteen Goliat, som du slog ner i Terebintdalen. Det är inlindat i ett stycke tyg bakom efoden. Vill du ha det, så tag det. Något annat har jag inte." David svarade: "Ge mig det! Maken till det finns inte."

Davids flykt till Gat

¹⁰ David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat. ¹¹ Men Akish tjänare sade till honom: "Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom man sjunger under dansen:

¹² David lade märke till dessa ord, och han blev mycket rädd för Akish, kungen i Gat. ¹³ Därför ändrade han sitt beteende inför dem och låtsades vara galen, när de ville hålla fast honom. Han ritade på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget. ¹⁴ Då sade Akish till sina tjänare: "Ni ser ju att mannen är galen. Varför tar ni honom till mig? ¹⁵ Har jag då sådan brist på galningar att ni behövde föra den där hit, för att han skulle bära sig vansinnigt åt inför mig? Skall en sådan få komma in i mitt hus?"

Mordet på prästerna

22 David begav sig därifrån och flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra detta, kom de dit ner till honom. ² Alla som var i svårigheter, alla som hade fordringsägare och alla som var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man slöt sig till honom.

³ Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Till kungen i Moab sade han: "Låt min far och min mor få komma över hit och vara hos er, till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig." ⁴ Han förde dem fram inför kungen i Moab och de fick stanna hos honom så länge David var i borgen. ⁵ Men profeten Gad sade till David: "Du skall inte stanna här i borgen. Drag bort härifrån till Juda land." Då begav sig David därifrån och kom till Heretskogen.

⁶ Saul fick höra att David och de män som var med honom hade blivit upptäckta. Saul satt då under tamarisken på höjden i Gibea med sitt spjut i handen, och alla hans tjänare stod omkring honom. ⁷ Då sade han till sina tjänare, som stod omkring honom: "Hör, ni benjaminiter. Skall Isais son ge er allesammans åkrar och vingårdar och göra er alla till befäl och underbefäl? ⁸ Ni har ju alla sammansvurit er mot mig och ingen har avslöjat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av er bekymrar sig så pass mycket om mig att han har avslöjat det för mig. Min son har ju eggat upp min tjänare så att han ligger i bakhåll för mig, så som nu sker." ⁹ Edomiten Doeg, som också stod där bland Sauls tjänare, sade då: "Jag såg Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. ¹⁰ Denne frågade då Herren för honom och gav honom reskost. Han gav honom också fili- steen Goliats svärd."

¹¹ Då sände kungen bud och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans fars hus, prästerna i Nob, och de kom alla till kungen. ¹² Saul sade: "Hör nu på mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Här är jag, min herre." ¹³ Saul sade till honom: "Varför har ni sammansvurit er mot mig, du och Isais son? Varför har du gett honom bröd och ett svärd och frågat Gud för honom, för att han skulle sätta sig upp mot mig och ligga i bakhåll för mig, så som nu sker?" ¹⁴ Ahimelek svarade kungen: "Vem bland alla dina tjänare är så betrodd som David, han som är konungens svärson och har tillträde till din inre krets och är högt ärad i ditt hus? ¹⁵ Var då detta första gången som jag frågade Gud för honom? Nej, verkligen inte! Därför må konungen inte lägga skuld på mig, sin tjänare, eller på någon i min fars hus, för din tjänare visste alls ingenting om allt detta."

¹⁶ Men kungen sade: "Du måste dö, Ahimelek, du och hela din fars hus." ¹⁷ Kungen sade till drabanterna som stod där omkring honom: "Kom fram och döda Herrens präster, för de håller också med David. Fastän de visste att han flydde, avslöjade de det inte för mig." Men kungens tjänare ville inte räcka ut sin hand för att stöta ner Herrens präster. ¹⁸ Då sade kungen till Doeg: "Gå fram du och stöt ner prästerna!" Edomiten Doeg gick då fram och stötte ner prästerna och dödade den dagen åttiofem män som bar linne-efod. ¹⁹ Invånarna i Nob, både män och kvinnor, barn och spädbarn, blev slagna av Saul med svärd. Nötboskap, åsnor och får blev också slagna med svärd.

²⁰ Endast en son till Ahimelek, Ahitubs son, kom undan. Han hette Ebjatar och han flydde bort till David. ²¹ Ebjatar talade om för David att Saul hade dödat Herrens präster. ²² Då sade David till Ebjatar: "Jag förstod redan då att edomiten Doeg, eftersom han var där, skulle tala om allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats. ²³ Stanna kvar hos mig och var inte rädd. Den som vill beröva mig livet, vill också ta ditt liv. Hos mig är du i säkerhet."

David räddar staden Kegila

23 Man berättade för David: "Se, filisteerna håller nu på att belägra Kegila och de plundrar logarna". ² Då frågade David Herren: "Skall jag dra ut och slå dessa filisteer?" Herren svarade David: "Gå och slå filisteerna och rädda Kegila." ³ Men Davids män sade till honom: "Se, vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Skulle vi dessutom dra i väg till Kegila mot filisteernas här!" ⁴ David frågade Herren än en gång och Herren svarade honom: "Bryt upp och gå ner till Kegila, ty jag har givit filisteerna i din hand." ⁵ Då drog David med sina män till Kegila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. På så sätt räddade han invånarna i Kegila.

⁶ När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde han en efod med sig ner dit. ⁷ Då man berättade för Saul att David hade kommit till Kegila, sade Saul: "Gud har gett honom i min hand, för han har själv stängt in sig genom att gå in i en stad med portar och bommar." ⁸ Därefter kallade Saul allt folket till strid för att dra ner till Kegila och stänga inne David och hans män.

⁹ Men när David fick veta att Saul hade onda avsikter mot honom, sade han till prästen Ebjatar: "Bär hit efoden!" ¹⁰ Och David sade: " Herre, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har planer på att komma till Kegila och fördärva staden för min skull. ¹¹ Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!" Herren svarade: "Han skall komma ner hit." ¹² David frågade vidare: "Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?" Herren svarade: "De skall utlämna er." ¹³ Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.

David i öknen

¹⁴ David stannade i öknen på bergfästena och vistades bland bergen i öknen Sif. Saul sökte varje dag efter honom, men Gud gav honom inte i hans hand. ¹⁵ Medan David var i Hores i öknen Sif, fick han veta att Saul hade dragit ut för att försöka ta hans liv. ¹⁶ Men Jonatan, Sauls son, gick till David i Hores och styrkte honom i Gud. ¹⁷ Han sade till honom: "Var inte rädd, för min fader Sauls hand skall inte finna dig, utan du skall bli kung över Israel och jag skall då ha andra platsen näst efter dig. Det vet också min fader Saul." ¹⁸ Sedan slöt de båda förbund inför Herren. David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.

¹⁹ Men några sifiter drog upp till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på Hakilahöjden som ligger söder om ödemarken. ²⁰ Konung, om du har en stark önskan att dra ner dit, så gör det! Det blir vår sak att utlämna honom åt konungen." ²¹ Då sade Saul: " Herren skall välsigna er därför att ni har haft medkänsla med mig. ²² Gå och skaffa mer upplysningar. Tag reda på och se efter var han finns och vem som har sett honom där. För man har sagt mig att han är mycket listig. ²³ Se efter och tag reda på alla gömställen där han kan gömma sig. Kom sedan tillbaka till mig, när ni säkert vet, så skall jag gå med er. Om han finns i landet skall jag söka efter honom bland alla ätter i Juda."

²⁴ Då bröt de upp och gick till Sif före Saul. Men David och hans män var i öknen Maon, på hedmarken söder om ödemarken. ²⁵ Saul gick med sina män för att söka efter David. Men David fick reda på detta, och han gav sig då ner till klippan och stannade i öknen Maon. När Saul hörde det, förföljde han David in i öknen Maon. ²⁶ Saul gick på en sida av berget och David med sina män på den andra sidan. Men medan David skyndade sig för att komma undan Saul, och Saul och hans män försökte omringa David och hans män för att gripa dem, ²⁷ kom en budbärare till Saul och sade: "Skynda dig och kom, för filisteerna har ryckt in i landet." ²⁸ Då slutade Saul att förfölja David och drog bort mot filisteerna. Därför fick stället namnet Sela-Hammachlekot.^[a]

David och Saul i grottan

24 David drog upp därifrån och uppehöll sig bland En-Gedis bergfästen. ² När Saul kom tillbaka från filisteerna, talade man om för honom att David var i En-Gedis öken. ³ Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. ⁴ När han kom till fårfållorna vid vägen, fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov. Men David och hans män satt längst inne i grottan. ⁵ Davids män sade till honom: "Se, detta är den dag som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom." Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel. ⁶ Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. ⁷ Han sade till sina män: " Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde, att jag skulle räcka ut min hand mot honom. Han är ju Herrens smorde." ⁸ David höll tillbaka sina män med stränga ord och tillät dem inte att överfalla Saul.

Och Saul steg upp och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. ⁹ Då steg också David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: "Min herre och konung!" När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. ¹⁰ Han sade till Saul: "Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? ¹¹ Du har ju nu med egna ögon sett hur jag skonade dig, när Herren i dag hade gett dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag skall inte räcka ut handen mot min herre. Han är ju Herrens smorde. ¹² Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av fliken på din mantel men inte dödade dig, kan du se och förstå att jag inte har velat göra något ont eller begå något brott och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. ¹³ Herren skall döma mellan mig och dig, och Herren skall hämnas mig på dig, men min hand skall inte komma vid dig. ¹⁴ Det är som det gamla ordspråket säger: "Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är." Min hand skall inte komma vid dig.

¹⁵ Vem har Israels konung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund? En loppa? ¹⁶ Må Herren vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se till detta och utföra min sak, ja, må han döma mig fri från din hand."

¹⁷ När David hade sagt detta sade Saul: "Är det inte din röst, min son David?" Och Saul brast ut i gråt ¹⁸ och sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fastän jag har gjort ont mot dig. ¹⁹ Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig och inte dödat mig, då Herren hade överlämnat mig i din hand. ²⁰ När någon träffar på sin fiende, brukar han då låta honom gå sin väg i frid? Herren må löna dig med gott för vad du har gjort mot mig i dag. ²¹ Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme skall förbli i din hand. ²² Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus." ²³ Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.

Samuels död

25 Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.

David och Abigail

David bröt upp och drog ner till öknen Paran. ² I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel och den mannen var mycket rik. Han ägde tretusen får och ettusen getter. Och han höll på med fårklippning i Karmel. ³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hon var klok och vacker, han var hård och ond i allt han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, ⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: "Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn ⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. ⁷ Jag har hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar har vistats hos oss utan att vi har gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de har varit i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så skall de själva säga dig det. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit en glädjedag. Ge därför åt dina tjänare och din son David vad du kan ha till hands."

⁹ När Davids män kom dit, talade de i Davids namn allt detta till Nabal. Sedan väntade de. ¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: "Vem är David, vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. ¹¹ Skulle jag ta min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge åt män som jag inte vet varifrån de är?" ¹² Då vände Davids män om och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. ¹³ Och David sade till sina män: "Spänn alla på er svärdet!" Var och en spände på sig sitt svärd och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David dit upp, men tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: "Se, David har sänt hit budbärare från öknen och låtit hälsa vår herre, men han snäste av dem. ¹⁵ Men dessa män har varit till stor nytta för oss. Vi har aldrig lidit någon orätt och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drog omkring med dem, medan vi var där ute på marken. ¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades hos dem, medan vi vaktade hjorden. ¹⁷ Tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka hotar vår herre och hela hans hus. Han är ju en ond man, så ingen kan säga något till honom."

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea rostade ax, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade detta på åsnor. ¹⁹ Hon sade till sina tjänare: "Gå framför mig, så kommer jag efter er." Men hon berättade ingenting för sin man. ²⁰ När hon nu red på sin åsna och kom ner i en bergsravin, se, då kom David och hans män ner mot henne, så att hon mötte dem. ²¹ Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen har i öknen och ingenting av allt han äger har kommit bort. Men han har lönat gott med ont. ²² Må Gud straffa Davids fiender både nu och senare: Jag skall inte låta någon av mankön av alla dem som tillhör honom leva kvar till i morgon."

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. ²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: "På mig, min herre, må denna missgärning vila. Men låt din tjänarinna få tala till dig och lyssna på din tjänarinnas ord. ²⁵ Herre, bry dig inte om Nabal, denne onde man, för vad hans namn betyder, det är han. Nabal heter han, och dårskap^[b] är han full av. Men jag, din tjänarinna, har inte sett de män som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant Herren lever, och så sant du själv lever, Herren har hindrat dig från att ådra dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand. Må det nu gå dina fiender och dem som söker min herres olycka så som det må gå Nabal. ²⁷ Låt nu denna gåva som din tjänarinna har tagit med till min herre, ges åt de män som följer min herre. ²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty Herren skall förvisso åt min herre bygga ett hus som kommer att bestå, eftersom min herre för Herrens krig, och man skall inte finna något ont hos dig under hela ditt liv. ²⁹ Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, skall min herres liv vara bundet med livets band hos Herren, din Gud. Men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga bort. ³⁰ När Herren gör med min herre allt det goda som han har sagt om dig och gör dig till furste över Israel, ³¹ skall detta inte vara en stötesten för dig eller ge min herre samvetskval att du har utgjutit blod utan orsak och att min herre själv har skaffat sig rätt. När Herren handlar väl med min herre, tänk då på din tjänarinna."

³² Då sade David till Abigail: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som i dag har sänt dig för att möta mig! ³³ Välsignat vare ditt förstånd och välsignad vare du själv som i dag har hindrat mig från att ådra mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand! ³⁴ Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig något ont: Om du inte hade skyndat dig att komma mot mig, skulle i gryningen ingen av mankön ha funnits kvar av Nabals hus." ³⁵ Därmed tog David emot vad hon hade fört med sig till honom och han sade till henne: "Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och jag gör som du vill."

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, höll han i sitt hus en festmåltid som en kunglig bankett. Nabals hjärta var glatt och han var mycket drucken. Därför sade hon ingenting alls till honom förrän på morgonen, när det blev ljust. ³⁷ Men när Nabal på morgonen hade nyktrat till, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom och han blev som sten. ³⁸ Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: "Välsignad vare Herren, som på Nabal har hämnats den vanära han drog över mig och som har bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!" Och David sände bud till Abigail och lät säga att han önskade få henne till hustru. ⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel, sade de till henne: "David har sänt oss till dig för att få dig till hustru." ⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: "Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare." ⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med dem som David hade sänt och hon blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, så dessa båda blev hans hustrur. ⁴⁴ Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lais son, från Gallim.

David skonar på nytt Sauls liv

26 Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot ödemarken." ² Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. ³ Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot ödemarken. När David, som uppehöll sig i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen, ⁴ sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. ⁵ Då bröt David upp och gav sig i väg till det ställe där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.

⁶ David sade till hetiten Ahimelek och till Abisaj, Serujas son, Joabs bror: "Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?" Abisaj svarade: "Jag går med dig ner." ⁷ David och Abisaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken invid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. ⁸ Då sade Abisaj till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa fast honom i marken med spjutet. En enda stöt räcker, jag skall inte behöva ge honom mer än den." ⁹ Men David svarade Abisaj: "Du får inte döda honom. Vem kan ostraffad räcka ut sin hand mot Herrens smorde? ¹⁰ David sade vidare: "Så sant Herren lever: Herren skall själv slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör, eller han drar ut i krig och blir dödad. ¹¹ Men Herren förbjude att jag skulle räcka ut handen mot Herrens smorde. Men tag nu spjutet som står vid hans huvud och krukan med vatten och låt oss gå vår väg." ¹² Så tog David spjutet och krukan med vatten, som stod vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, ty Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.

¹³ När David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. ¹⁴ David ropade till folket och till Abner, Ners son: "Vill du inte svara, Abner?" Abner svarade: "Vem är du som ropar till konungen?" ¹⁵ David sade: "Du är ju en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit för att förgöra konungen, din herre. ¹⁶ Det du har gjort är inte bra. Så sant Herren lever, ni förtjänar att dö, därför att ni inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är konungens spjut och krukan med vatten, som stod vid hans huvud?"

¹⁷ Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Är det inte din röst, min son David?" David svarade: "Jo, det är min röst, min herre och konung." ¹⁸ Och han fortsatte: "Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag då gjort och vad ont kan du finna hos mig? ¹⁹ Må nu min herre och konung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat upp dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så må de vara förbannade inför Herren, för de har nu drivit bort mig, så att jag inte får uppehålla mig i Herrens arvedel. De säger: Gå bort och tjäna andra gudar! ²⁰ Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som när man jagar rapphöns i bergen." ²¹ Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag vill inte mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrbart i dina ögon. Se, jag har handlat dåraktigt och grovt misstagit mig."

²² David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. ²³ Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte räcka ut handen mot Herrens smorde. ²⁴ Liksom ditt liv i dag har varit dyrbart i mina ögon, så må också mitt liv vara dyrbart i Herrens ögon, så att han räddar mig ur all nöd." ²⁵ "Välsignad vare du, min son David!" sade Saul till David. "Vad du företar dig skall du också kunna utföra." Därefter gick David sin väg och Saul vände tillbaka hem igen.

David hos Akish i Gat och Siklag

27 David sade till sig själv: "En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst att jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul upphöra att längre söka efter mig över hela Israels område, och så kommer jag undan hans hand." ² David bröt upp och drog med sina sexhundra man över till Akish, Maoks son, kungen i Gat. ³ Han stannade hos Akish i Gat med sina män, var och en med sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals änka. ⁴ När man berättade för Saul att David hade flytt till Gat, sökte han inte längre efter honom.

⁵ David sade till Akish: "Om jag har funnit nåd för dina ögon så låt mig bo i någon av landsortsstäderna och uppehålla mig där. Varför skulle din tjänare bo i kungastaden hos dig?" ⁶ Då gav Akish honom samma dag Siklag och därför hör Siklag än i dag till Juda kungar. ⁷ Den tid David bodde i filisteernas land var ett år och fyra månader.

⁸ Men David drog ut med sina män och de plundrade i gesureernas, girsiternas och amalekiternas land. Dessa stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Shur och ända till Egyptens land. ⁹ När David härjade i landet, lät han varken män eller kvinnor leva, men får, nötboskap, åsnor, kameler och kläder tog han med sig och vände därefter tillbaka och kom till Akish. ¹⁰ När då denne frågade: "Har ni gjort något plundringståg i dag?" svarade David: "Ja, i den del av Negev som tillhör Juda", eller: "I den del av Negev som tillhör jerachmeeliterna", eller: "I den del av Negev som tillhör keniterna." ¹¹ Men David lät varken män eller kvinnor leva och komma till Gat, för han tänkte: "De skulle annars kunna förråda oss och säga: Så och så har David gjort, så har han betett sig under hela den tid han har bott i filisteernas land." ¹² Därför trodde Akish på David och tänkte: "Han har nu gjort sig förhatlig hos sitt folk Israel och kommer att bli min tjänare för alltid."

David i filisteernas här

28 Vid den tiden samlade fili- steerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Akish sade till David: "Du vet väl att du med dina män måste dra ut med mig i krig." ² David svarade Akish: "Då skall du själv få se vad din tjänare kan uträtta." "Då så", svarade Akish, "du skall bli min livvakt för alltid."

Saul hos andebesvärjerskan i En-Dor

³ Samuel var nu död och hela Israel hade hållit dödsklagan över honom. De hade begravt honom i hans egen stad, i Rama. Och Saul hade drivit ut andebesvärjare och spåmän ur landet.

⁴ Filisteerna samlades och kom och slog läger vid Sunem. Då samlade också Saul hela Israel och de slog läger på Gilboa. ⁵ Men när Saul såg filisteernas läger blev han rädd och greps av stor fruktan. ⁶ Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. ⁷ Då sade Saul till sina tjänare: "Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så skall jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade: "Det finns en andebesvärjerska i En-Dor."

⁸ Och Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. "Spå åt mig genom anden", sade han, "och mana upp åt mig den jag säger dig." ⁹ Men kvinnan sade till honom: "Du vet själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv för att döda mig?" ¹⁰ Då svor Saul henne en ed vid Herren och sade: "Så sant Herren lever, i denna sak skall ingen skuld drabba dig."

¹¹ Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." ¹² Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." ¹³ Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." ¹⁴ Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig.

¹⁵ Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." ¹⁶ Samuel svarade: "Varför frågar du mig, när Herren har vikit ifrån dig och blivit din fiende? ¹⁷ Herren har gjort vad han har sagt genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det åt en annan, åt David. ¹⁸ Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte lät Amalek känna hans brinnande vrede, har Herren nu gjort dig detta. ¹⁹ Herren skall ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon skall du och dina söner vara hos mig. Ja, också Israels läger skall Herren ge i filisteernas hand."