Bible in 90 Days

¹¹ Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. ¹² Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."

¹³ Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö. ¹⁴ Men eftersom du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."

Davids son dör

¹⁵ Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom. ¹⁶ David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. ¹⁷ Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.

¹⁸ På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt." ¹⁹ Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."

²⁰ Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. ²¹ Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter." ²² Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. ²³ Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."

Salomos födelse

²⁴ David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom ²⁵ och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja,^[a] för Herrens skull.

David erövrar Rabba

²⁶ Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. ²⁷ Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden. ²⁸ Samla nu den övriga hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig."

²⁹ Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. ³⁰ Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde en talent guld och var prydd med ädla stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. ³¹ Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller att arbeta vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

Amnon och Tamar

13 Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon blev förälskad i henne. ² Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. ³ Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Sima. Jonadab var en mycket klok man. ⁴ Han sade nu till honom: "Varför ser du varje morgon så tärd ut, du kungason? Säg mig vad det är!" Amnon svarade honom: "Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster." ⁵ Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer för att besöka dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne tillaga maten inför mina ögon så att jag kan se det och få den ur hennes hand."

⁶ Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att besöka honom, sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand." ⁷ Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till din bror Amnons hus och laga till mat åt honom." ⁸ Då gick Tamar till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och hon gräddade kakorna. ⁹ Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: "Låt alla gå ut härifrån." När alla hade gått ¹⁰ sade Amnon till Tamar: "Bär maten hit in till kammaren, så att jag får äta ur din hand." Då tog Tamar kakorna som hon hade bakat och bar dem in i kammaren till sin bror Amnon. ¹¹ Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, tog han tag i henne och sade: "Kom och ligg med mig, min syster." ¹² Men hon svarade honom: "Nej, min bror, kränk mig inte. Sådant får inte ske i Israel. Gör inte en sådan galenskap! ¹³ Vart skulle jag då ta vägen med min skam? Och du skulle hållas för en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skall inte neka dig att få mig." ¹⁴ Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.

¹⁵ Därefter greps Amnon av ett mycket starkt hat till henne. Det hat han kände mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Amnon sade till henne: "Stig upp och gå din väg!" ¹⁶ Då sade hon till honom: "Du har ingen orsak till denna stora ondska. Att förskjuta mig vore värre än det andra som du har gjort med mig." Men han ville inte lyssna på henne ¹⁷ utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: "Driv denna kvinna ut härifrån och regla dörren efter henne!"

¹⁸ Tamar hade en fotsid livklädnad på sig, ty i sådana kåpor var kungens döttrar klädda så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, ¹⁹ tog Tamar aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder. Hon lade handen på huvudet och gick där högljutt gråtande. ²⁰ Då sade hennes bror Absalom till henne: "Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Tig nu om detta, min syster. Han är ju din bror. Låt inte det här gå dig djupt till sinnes." Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.

²¹ Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. ²² Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont. Ty Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

²³ Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd alla kungens söner. ²⁴ Absalom gick till kungen och sade: "Din tjänare skall nu ha fårklippning. Vill inte konungen och hans tjänare följa med mig dit?" ²⁵ Men kungen svarade Absalom: "Nej, min son. Vi kan inte alla gå med, för då skulle vi bli dig till besvär." Fastän Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. ²⁶ Då sade Absalom: " Kan då inte min bror Amnon få gå med oss." Kungen frågade honom: "Varför skulle han följa med dig?" ²⁷ Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.

²⁸ Och Absalom befallde sina tjänare: "Lägg märke till när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag då säger till er: Hugg ner Amnon, skall ni döda honom. Var inte rädda, det är ju jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra." ²⁹ Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt alla kungens söner upp, var och en satte sig på sin mulåsna och flydde.

³⁰ Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner alla kungens söner och att inte en enda av dem fanns kvar. ³¹ Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. ³² Men Jonadab, son till Davids bror Sima, sade: "Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, konungens söner, för det är bara Amnon som är död. Detta har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. ³³ Min herre konungen skall inte sätta tilltro till ryktet att alla konungens söner är döda. Nej, endast Amnon är död."

³⁴ Under tiden flydde Absalom.

Men den man som höll vakt höjde blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. ³⁵ Då sade Jonadab till kungen: "Se, nu kommer konungens söner. Det var ju det som din tjänare sade." ³⁶ Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast ut i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen i Gesur, och David sörjde varje dag sin son. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.

Absaloms återkomst

14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. ² Då sände Joab bud till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsas att du har sorg, tag på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som länge har sörjt en död. ³ Gå sedan till kungen och säg detta till honom." Och Joab lade orden i hennes mun.

⁴ Kvinnan från Tekoa talade med^[b] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!" ⁵ Kungen frågade henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Se, jag är änka, för min man är död. ⁶ Din tjänarinna hade två söner. Båda började slåss med varandra ute på marken och ingen fanns som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. ⁷ Nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi också förgöra arvingen. De vill utsläcka den gnista av mig som ännu är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta."

⁸ Då sade kungen till kvinnan: "Gå hem igen. Jag skall ta mig an din sak." ⁹ Kvinnan från Tekoa svarade kungen: "Min herre konung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Konungen och hans tron är utan skuld." ¹⁰ Kungen sade: "Om någon säger något till dig, så för honom till mig, och han skall sedan inte mer besvära dig." ¹¹ Då sade hon: "Må konungen komma ihåg Herren, sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva ännu mer och så att de inte förgör min son." Då sade han: "Så sant Herren lever, inte ett hår av din son skall falla till marken."

¹² Då sade kvinnan: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala." ¹³ Kvinnan sade: "Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När konungen talar så, blir han själv skyldig, eftersom konungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. ¹⁴ Vi måste alla dö, och är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte skall vara skild från honom. ¹⁵ Att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen beror på att folket gjorde mig förskräckt, och då tänkte din tjänarinna: Jag vill tala med konungen, kanske skall konungen uppfylla sin tjänarinnas önskan. ¹⁶ Ja, konungen skall lyssna till sin tjänarinna och befria mig från den mans hand som vill utrota både mig och min son från Guds arvedel. ¹⁷ Din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall ge mig ro, för min herre konungen är lik Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren, din Gud, vara med dig."

¹⁸ Då svarade kungen kvinnan: "Dölj inte något för mig av det som jag vill fråga dig om." Kvinnan svarade: "Må nu min herre konungen tala." ¹⁹ Då sade kungen: "Har Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade: "Så sant du lever, min herre konung: Ingen kan komma undan det min herre konungen talar, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som befallde mig detta, och han lade i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt. ²⁰ För att ge saken ett annat sken har din tjänare Joab handlat på detta sätt. Men min herre är lik Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden."

²¹ Kungen sade sedan till Joab: "Nåväl, jag skall göra som du vill. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom." ²² Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: "I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan." ²³ Och Joab steg upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem. ²⁴ Men kungen sade: "Han skall bege sig till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte." Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

Absaloms benådning

²⁵ I hela Israel fanns ingen som prisades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. ²⁶ När han lät klippa håret på sitt huvud - i slutet av varje år lät han klippa det, eftersom det blev för tungt för honom - så vägde håret tvåhundra siklar efter kungsvikt. ²⁷ Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

²⁸ När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, ²⁹ sände han bud efter Joab i avsikt att skicka denne till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller. ³⁰ Då sade han till sina tjänare: "Ni ser att Joab har en åker bredvid min och där har han korn. Gå och tänd eld på den." Absaloms tjänare tände då eld på åkern. ³¹ Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: "Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?" ³² Absalom svarade: "Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre om jag ännu hade varit kvar där.' Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Finns det någon missgärning hos mig så må han döda mig." ³³ Joab gick då till kungen och berättade detta för honom. Och denne kallade Absalom till sig. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste Absalom.

Absalom planerar för uppror

15 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar och femtio man som sprang framför honom. ² Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig invid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avdömd, kallade Absalom honom till sig och frågade: "Från vilken stad är du?" När han svarade: "Din tjänare är från den och den av Israels stammar", ³ sade Absalom till honom: "Din sak är både god och rätt, men du har ingen som hör på dig hos kungen." ⁴ Absalom tillade: "Om ändå jag blev satt till domare i landet, då kunde var och en som hade någon rättssak eller domssak komma till mig, och jag skulle skaffa honom rättvisa." ⁵ Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avdömd hos kungen. Så stal Absalom Israels mäns hjärta.

⁷ När fyrtio^[c] år hade gått sade Absalom till kungen: "Låt mig gå till Hebron för att infria det löfte som jag har gett åt Herren. ⁸ Ty din tjänare gav ett löfte när jag bodde i Gesur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem, skall jag tjäna Herren." ⁹ Kungen sade till honom: "Gå i frid." Då steg han upp och begav sig till Hebron. ¹⁰ Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till alla Israels stammar och lät säga: "När ni hör basunen ljuda, skall ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!" ¹¹ Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. ¹² Medan Absalom offrade slaktoffer, sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.

David flyr

¹³ En budbärare kom till David och sade: "Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom." ¹⁴ Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: "Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd." ¹⁵ Kungens tjänare svarade kungen: "Vad än vår herre konungen beslutar, är vi dina lydiga tjänare." ¹⁶ Och kungen gav sig i väg och allt hans husfolk följde honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. ¹⁷ När kungen drog ut, följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. ¹⁸ Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.

¹⁹ Då sade kungen till gatiten Ittaj: "Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. ²⁰ Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och tag dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig." ²¹ Men Ittaj svarade kungen: "Så sant Herren lever och så sant min herre konungen lever: Där min herre konungen är, där vill också din tjänare vara, det må gälla liv eller död." ²² Då sade David till Ittaj: "Kom då och gå med oss." Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. ²³ Hela landet grät högljutt när folket drog fram. Då kungen gick över bäcken Kidron, följde allt folket med och tog vägen åt öknen till.

²⁴ Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar med sig Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark, till dess att allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp. ²⁵ Då sade kungen till Sadok: "För tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon skall han föra mig tillbaka så att jag åter får se honom och hans boning. ²⁶ Men om han säger: Jag finner inte behag i dig - se, här är jag, han må göra med mig vad han finner för gott." ²⁷ Kungen sade vidare till prästen Sadok: "Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner - din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. ²⁸ Jag vill dröja vid vadställena i öknen, till dess att bud kommer från er med underrättelser till mig." ²⁹ Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och de stannade där.

³⁰ Men David gick gråtande uppför Oljeberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick dit upp under gråt. ³¹ När det blev berättat för David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: " Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap."

Husaj blir Davids spejare

³² David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud, se då kom arkiten Husaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet. ³³ David sade till honom: "Om du följer med mig blir du bara till besvär för mig. ³⁴ Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: 'Din tjänare vill jag vara, o konung. Jag har förut varit din fars tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', då kan du göra Ahitofels råd om intet. ³⁵ Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt vad du får höra från kungens hus skall du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar. ³⁶ Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra." ³⁷ Och Husaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.

David och Siba

16 När David hade gått ett stycke från bergstoppen, kom Siba, Mefibosets tjänare, emot honom med ett par packåsnor som bar tvåhundra bröd, etthundra russinkakor, etthundra fruktkakor och en lägel vin. ² Kungen frågade honom: "Varför har du med dig detta?" Siba svarade: "Åsnorna skall konungens husfolk ha att rida på, brödet och fruktkakorna skall tjänarna ha att äta och vinet skall de som blir utmattade i öknen ha att dricka." ³ Kungen sade: "Men var är din herres son?" Siba svarade kungen: "Han är kvar i Jerusalem, för han tänkte: I dag skall Israels hus ge mig tillbaka min fars rike." ⁴ Då sade kungen till Siba: "Allt vad Mefiboset äger skall vara ditt." Siba svarade: "Jag bugar mig till jorden. Låt mig finna nåd inför dina ögon, min herre konung."

Simei förbannar David

⁵ När kung David hade kommit till Bahurim, kom en man ut därifrån och han var släkt med Sauls hus. Han hette Simei och var son till Gera. Han kom fram och for ut i förbannelser. ⁶ Han kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgav denne både till höger och till vänster. ⁷ Simei förbannade David och sade: "Försvinn, försvinn, du blodsman, du fördärvets man! ⁸ Herren har låtit allt blod från Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev konung i hans ställe. Herren ger nu kungadömet i din son Absaloms hand. Se hur din ondska har drabbat dig, för en blodsman är du." ⁹ Då sade Abisaj, Serujas son, till kungen: "Varför skall den där döda hunden få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom." ¹⁰ Men kungen sade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Må han förbanna. Ty om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?" ¹¹ David sade vidare till Abisaj och alla sina tjänare: "Se, min son som har utgått från mitt eget liv söker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det. ¹² Kanske skall Herren se till mitt elände, så att Herren vänder hans förbannelse i dag mig till godo." ¹³ David fortsatte med sina män på vägen fram medan Simei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord efter honom. ¹⁴ Kungen med allt folket som följde honom kom fram utmattade, och han vilade ut där.

Ahitofels råd

¹⁵ Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem, och Ahitofel var med honom. ¹⁶ När nu arkiten Husaj, Davids vän, kom till Absalom ropade Husaj till honom: "Leve konungen! Leve konungen!" ¹⁷ Absalom sade till Husaj: "Är det så du visar trofasthet mot din vän? Varför har du inte följt med din vän?" ¹⁸ Husaj svarade Absalom: "Nej, den som Herren och detta folk och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. ¹⁹ Dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag har tjänat din far, så vill jag tjäna dig."

²⁰ Absalom sade till Ahitofel: "Vad råder du oss att göra?" ²¹ Ahitofel sade till Absalom: "Gå in till din fars bihustrur, som han har lämnat kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och så styrks modet hos alla dem som är med dig." ²² Därefter slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel. ²³ På den tiden ansågs ett råd som Ahitofel gav lika mycket värt som om man hade frågat Gud till råds. Så mycket värderades hans råd av både David och Absalom.

17 Ahitofel sade till Absalom: "Låt mig välja ut tolvtusen män, så skall jag bryta upp och förfölja David i natt. ² Jag skall komma över honom medan han är utmattad och modlös och göra honom skräckslagen, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen skall jag döda. ³ Allt folket skall jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt, förutom den man du söker, skall hela folket få frid." ⁴ Detta förslag gillade Absalom och alla de äldste i Israel.

Husajs råd

⁵ Men Absalom sade: "Kalla också hit arkiten Husaj och låt oss höra vad han har att säga." ⁶ När Husaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: "Det här rådet har Ahitofel gett. Skall vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?" ⁷ Husaj svarade Absalom: "Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången." ⁸ Han fortsatte: "Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som man har tagit ungarna ifrån ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten. ⁹ Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i det första anfallet några skulle falla, skulle var och en som fick höra detta säga: Absaloms folk har lidit nederlag. ¹⁰ Då skulle även den tappraste, med ett hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män. ¹¹ Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan ända till Beer-Sheba samlas till dig, så talrikt som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden. ¹² När vi så stöter på honom var han än finns, skall vi slå ner på honom så som daggen faller över marken. Och inte en enda skall bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom. ¹³ Om han drar sig tillbaka in i någon stad, skall hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen, till dess inte minsta lilla sten finns kvar av den." ¹⁴ Då sade Absalom och alla Israels män: "Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd." Ty Herren hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom.

Husaj låter varna David

¹⁵ Husaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: "Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. ¹⁶ Sänd nu genast bud och låt säga till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att kungen och allt hans folk inte blir utplånade."

¹⁷ Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David. Ty de kunde inte gå in i staden och visa sig där. ¹⁸ Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som på sin gård hade en brunn och i den steg de ner. ¹⁹ Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå, så att ingen kunde märka något. ²⁰ När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: "De gick över bäcken." Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.

²¹ När de hade givit sig av, steg männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: "Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er." ²² Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.

²³ När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.

²⁴ David hade kommit till Mahanajim, när Absalom och alla Israels män som var med honom gick över Jordan. ²⁵ Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit,^[d] som hade gått in till Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor. ²⁶ Israel och Absalom slog läger i Gileads land.

²⁷ När David hade kommit till Mahanajim, hade Sobi, Nahas son, från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim, ²⁸ fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat, ²⁹ honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. Ty de tänkte: "Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen."

Absaloms död

18 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, somliga över tusen och andra över hundra. ² Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: "Jag vill också själv dra ut med er." ³ Men folket sade: "Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och om än hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du kan komma oss till hjälp från staden." ⁴ Då sade kungen till dem: "Jag skall göra det ni anser vara bäst." Kungen ställde sig vid sidan av porten, medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. ⁵ Men kungen befallde Joab, Abisaj och Ittaj och sade: "För min skull, far varsamt fram med min pojke Absalom." Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

⁶ Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det kom till strid i Efraims skog. ⁷ Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. ⁸ Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen krävde fler offer bland folket den dagen än svärdet.

⁹ Och Absalom stötte på några av Davids tjänare. Han red då på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord, medan mulåsnan som han satt på gick vidare. ¹⁰ En man såg det och berättade det för Joab och sade: "Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint." ¹¹ Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: "Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Jag skulle då ha gett dig tio siklar silver och ett bälte." ¹² Men mannen svarade Joab: "Om jag än fick väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen har ju befallt dig och Abisaj och Ittaj, så att vi har hört det: Var rädda om min pojke Absalom. ¹³ Om jag hade handlat svekfullt och tagit hans liv, hade du säkert lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen." ¹⁴ Joab sade: "Jag vill inte slösa tid här med dig." Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta, medan denne ännu var vid liv där under terebinten. ¹⁵ Och tio unga män, Joabs vapenbärare, omringade Absalom och högg honom till döds.

¹⁶ Sedan blåste Joab i hornet, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab höll tillbaka sina trupper. ¹⁷ De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

¹⁸ Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa en minnessten åt sig, som står i Kungsdalen, ty han tänkte: "Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn." Den stenen hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnesvård.

David sörjer Absaloms död

¹⁹ Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig springa i väg till kungen med det glada budskapet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand." ²⁰ Men Joab sade till honom: "I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du bära fram goda nyheter, men i dag förkunnar du inga goda nyheter eftersom kungens son är död." ²¹ Därefter sade Joab till en nubier: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg. ²² Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: "Vad som än må ske, låt mig också få springa i väg efter nubiern." Joab sade: "Varför vill du springa i väg min son, då detta inte är ett glädjebud som ger någon lön?" ²³ Han svarade: "Vad som än händer, vill jag springa i väg." Då sade Joab till honom: "Spring då." Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

²⁴ Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren. Då fick han ögonen på en man som kom springande ensam. ²⁵ Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: "Är han ensam så har han ett glädjebud att frambära". Och han kom allt närmare. ²⁶ Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: "Se, ännu en man kommer springande ensam." Kungen sade: "Också han kommer med ett glädjebud." ²⁷ Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer säkert med ett gott budskap."

²⁸ Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit de män som lyfte sin hand mot min herre konungen!" ²⁹ Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde." ³⁰ Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.

³¹ Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre konung, tag emot ett glädjebud, för Herren har i dag dömt dig fri från alla dem som reste sig upp mot dig." ³² Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den pojken." ³³ Då blev kungen mycket upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"

Joabs strafftal till David

19 Man berättade för Joab: "Se, kungen gråter och sörjer Absalom." ² Och segern blev den dagen förvandlad till sorg för allt folket, eftersom de på den dagen fick höra hur kungen sörjde för sin sons skull. ³ Folket smög sig den dagen in i staden så som folk gör när de skäms över att de har flytt i en strid. ⁴ Men kungen hade dolt sitt ansikte och han klagade med hög röst: "Min son Absalom! Absalom, min son, min son!"

⁵ Då gick Joab in i huset till kungen och sade: "I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. ⁶ Du älskar ju dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig, för i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. ⁷ Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, skall inte en enda stanna kvar hos dig över natten, och det skall bli mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu." ⁸ Då steg kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla trupperna: "Kungen sitter nu i porten." Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.

David återvänder till Jerusalem

⁹ Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: "Kungen har räddat oss ur våra fienders hand och befriat oss från filisteerna, men nu har han tvingats fly ut ur landet för Absalom. ¹⁰ Men Absalom som vi smorde till kung över oss har blivit dödad i striden. Varför säger ni ingenting om att föra kungen tillbaka?"

¹¹ Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: "Säg till de äldste i Juda: Varför skall ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Ty vad hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. ¹² Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? ¹³ Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och senare, om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i Joabs ställe." ¹⁴ På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som vore de en man, så att de sände detta budskap till kungen: "Vänd tillbaka, du och alla dina tjänare." ¹⁵ Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.

Simei benådas

¹⁶ Benjaminiten Simei, Gerars son, som var från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. ¹⁷ Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare var med. Dessa skyndade till Jordan före kungen. ¹⁸ De gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och för att göra allt efter hans önskemål.

Simei, Gerars son, föll ner inför kungen, när denne skulle fara över Jordan. ¹⁹ Han sade till kungen: "Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem. Må konungen inte lägga det på hjärtat. ²⁰ För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre konungen." ²¹ Då sade Abisaj, Serujas son: "Borde inte Simei mista livet när han har förbannat Herrens smorde." ²² Men David svarade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner, eftersom ni i dag står mig emot? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Skulle jag inte veta att i dag är det jag som är kung i Israel?" ²³ Och kungen sade till Simei: "Du skall inte dö." Kungen gav honom sin ed på detta.

Mefiboset

²⁴ Mefiboset, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder från den dag då kungen drog bort till den dag då han kom välbehållen tillbaka. ²⁵ När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: "Varför följde du inte med mig, Mefiboset?" ²⁶ Han svarade: "Min herre konung, min tjänare^[e] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna. Jag vill sätta mig på den och följa med konungen. Din tjänare är ju halt. ²⁷ Han förtalade din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är dock som Guds ängel, så gör därför vad som är gott i dina ögon. ²⁸ Ty hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre konungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför konungen?" ²⁹ Kungen sade till honom: "Varför talar du mer om detta? Jag har sagt att du och Siba skall dela marken." ³⁰ Då sade Mefiboset till kungen: "Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre konungen har kommit välbehållen hem."

Barsillaj

³¹ Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. ³² Barsillaj var då mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. ³³ Kungen sade till Barsillaj: "Du skall följa med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem." ³⁴ Men Barsillaj svarade kungen: "Hur många år kan jag väl ha kvar att leva, så att jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem? ³⁵ Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre konungen? ³⁶ Din tjänare skall bara gå med konungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle väl konungen ge mig en sådan belöning? ³⁷ Låt din tjänare få vända tillbaka, så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Se, här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre konungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon." ³⁸ Då sade kungen: "Kimham skall följa med mig och jag skall göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt vad du begär av mig skall jag göra för dig." ³⁹ Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över, kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.

Grälet om kungen

⁴⁰ Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit. ⁴¹ Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: "Varför har våra bröder, Juda män, fått stjäla dig och föra konungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?" ⁴² Alla Juda män svarade Israels män: "Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?" ⁴³ Men Israels män svarade Juda män: "Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni då föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta vår kung tillbaka?" Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.

Sebas uppror

20 Där var nu av en händelse en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Han blåste i hornet och sade:

² Då övergav alla Israels män David och följde Seba, Bikris son. Men Juda män höll sig till sin kung, från Jordan ända till Jerusalem.

³ David kom nu till sitt palats i Jerusalem, och kungen tog de tio bihustrur som han hade lämnat kvar för att se efter palatset, och satte dem i ett särskilt hus under bevakning. Han gav dem underhåll men gick inte in till dem. Där förblev de instängda till sin död och levde som änkor.

⁴ Kungen sade till Amasa: "Kalla samman Juda män åt mig inom tre dagar och inställ dig här även du." ⁵ Amasa gav sig då i väg för att kalla samman Juda. Men när han dröjde över den bestämda tiden, ⁶ sade David till Abisaj: "Nu kommer Seba, Bikris son, att göra oss mer skada än Absalom. Tag din herres tjänare och sätt efter honom, så att han inte finner några befästa städer och undkommer oss." ⁷ Så drog Joabs män tillsammans med kereteerna och peleteerna och alla hjältarna ut efter honom. De drog ut från Jerusalem för att sätta efter Seba, Bikris son.

⁸ När de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa mot dem. Joab var då klädd i sin vapendräkt, och ovanpå den hade han ett bälte med ett svärd i skidan, fäst vid höften. När han nu gick fram, föll det ut. ⁹ Joab sade till Amasa: "Är allt väl, min bror?" Och Joab fattade Amasa i skägget med högra handen för att kyssa honom. ¹⁰ Då Amasa inte var på sin vakt mot det svärd som Joab hade i handen, gav Joab honom en stöt i buken med det så att hans inälvor rann ut på marken. Så dog han, utan att Joab behövde ge en andra stöt. Sedan fortsatte Joab och hans bror Abisaj att förfölja Seba, Bikris son. ¹¹ En av Joabs män som stod bredvid Amasa ropade: "Var och en som är Joabs vän och står på Davids sida - följ Joab!" ¹² Amasa låg badande i sitt blod mitt på vägen. När mannen såg att allt folket stannade, förde han undan Amasa från vägen in på åkern och kastade ett skynke över honom, eftersom han såg att alla som kom förbi stannade. ¹³ Så snart man hade lyft undan honom från vägen, följde alla efter Joab för att förfölja Seba, Bikris son.

¹⁴ Seba drog genom alla Israels stammar till Abel, det vill säga Bet-Maaka, och genom hela Habberim. Och folk samlades och följde honom. ¹⁵ Men Joab kom och belägrade honom i Abel Bet-Hammaaka och kastade upp en jordvall mot staden som nådde fram till yttermuren. Allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och få den att falla. ¹⁶ Då ropade en klok kvinna från staden: "Lyssna! Lyssna! Säg till Joab att han kommer hit så att jag får tala med honom." ¹⁷ När han kom fram till kvinnan frågade hon: "Är du Joab?" Han svarade: "Ja." Hon sade till honom: "Lyssna till din tjänarinnas ord." Han svarade: "Jag lyssnar." ¹⁸ Då sade hon: "Förr brukade man säga: 'I Abel skall man fråga till råds.' Sedan blev saken avklarad. ¹⁹ Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel, och du försöker fördärva en stad som är en moder i Israel. Varför vill du utplåna Herrens arvedel?" ²⁰ Joab svarade: "Nej aldrig, aldrig, att jag skulle vilja utplåna eller förstöra! ²¹ Så är det inte. Men en man från Efraims bergsbygd, han heter Seba, Bikris son, har rest sig upp mot kung David. Lämna bara ut honom så skall jag dra bort från staden." Kvinnan svarade Joab: "Hans huvud skall kastas ut till dig över muren." ²² Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och de högg huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då blåste han i hornet, och de drog bort från staden, var och en till sitt tält. Och Joab vände tillbaka till kungen i Jerusalem.

²³ Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna. ²⁴ Adoram var ansvarig för tvångsarbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler. ²⁵ Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar präster. ²⁶ Också jairiten Ira var präst hos David.

David hämnas gibeoniterna

21 Under Davids tid uppstod en hungersnöd som varade tre år i följd. Då sökte David Herrens ansikte. Herren svarade: "Detta sker på grund av Saul och hans blodbefläckade hus, därför att han dödade gibeoniterna." ² Då kallade kungen till sig gibeoniterna och talade med dem. - Gibeoniterna var inte israeliter utan en rest av amoreerna. Fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade Saul i sin nitälskan för Israels barn och Juda försökt döda dem. - ³ David sade till gibeoniterna: "Vad skall jag göra för er? Och hur skall jag bringa försoning, så att ni välsignar Herrens arvedel?" ⁴ Gibeoniterna svarade honom: "Vi begär inte silver och guld av Saul och hans hus, inte heller har vi rätt att döda någon man i Israel." David frågade: "Vad begär ni då att jag skall göra för er?" ⁵ De svarade kungen: "Den man som ville förgöra oss och planerade att utrota oss så att vi inte skulle ha någon plats i Israels land, ⁶ av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi får hänga upp dem inför Herren i Sauls, Herrens utvaldes, Gibea." Kungen sade: "Jag skall utlämna dem."

⁷ Men kungen skonade Mefiboset, son till Sauls son Jonatan, på grund av den ed som David och Sauls son Jonatan hade svurit varandra inför Herren. ⁸ Kungen tog de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefiboset, och de fem söner som Mikal,^[f] Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais son. ⁹ Dem överlämnade han i gibeoniternas händer, och de hängde upp dem på berget inför Herren, så att de alla sju dog på en gång. Det var under de första skördedagarna, när kornskörden började, som de blev dödade.

¹⁰ Rispa, Ajas dotter, tog sin sorgdräkt och bredde ut den åt sig ovanpå klippan, från det att skörden började till dess att vattnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att slå ner på dem om dagen, inte heller markens vilda djur om natten. ¹¹ När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort, ¹² gav sig David i väg och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från invånarna i Jabesh i Gilead. Dessa hade lagt beslag på deras kroppar från den öppna platsen i Bet-Shan, där filisteerna hade hängt upp dem den dagen filisteerna besegrade Saul på Gilboa berg. ¹³ När David hade hämtat Sauls och hans son Jonatans ben därifrån, samlade man också ihop de upphängdas ben. ¹⁴ Sedan begravde man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i den grav som tillhörde Sauls far Kish. Man gjorde allt vad kungen hade befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön.

Strider mot filisteerna

¹⁵ Filisteerna började på nytt krig mot Israel, och David drog ner med sina tjänare. De stred mot filisteerna, och David blev utmattad. ¹⁶ Och Jisbo-Benob, en av rafaeernas ättlingar, tänkte då döda David. Han hade en lans som vägde trehundra siklar koppar och var iklädd en ny rustning. ¹⁷ Men Abisaj, Serujas son, kom honom till undsättning och dödade filisteen. Då tog Davids män en ed av honom: "Du får inte mer dra ut med oss i striden. Du får inte släcka Israels lampa."

¹⁸ Åter utbröt strid med filisteerna vid Gob. Det var då husatiten Sibbekaj dräpte Saf, en av rafaeernas ättlingar.

¹⁹ Ännu en gång blev det strid med filisteerna vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, slog då ihjäl gatiten Goliat, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom.

²⁰ Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna. ²¹ När han hånade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror. ²² Dessa fyra var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.

Davids segersång

22 David sjöng till Herren denna sång, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. ² Han sade: